Hur delaktiga är era män?

Oj! Hade min kille fått den reaktionen vet inte jag om jag hade velat vara med med honom...

Jag och min man, vi gifte oss för ca två veckor sen =), har varit tillsammans i snart två år och om 2½ vecka kommer vår lille kille. Så vi jobbar snabbt! Men hans reaktion var positiv! Han blev jätteglad och han har följt den här graviditeten precis som jag har gjort. Han har varit med på alla möten och barnmorskebesök. Nu börjar han tappa tålamodet lite, precis som jag, och nu vill vi minsann träffa vår son.

Jag hoppas verkligen din kille tar sitt förnuft till fånga när han får hålla er lilla bebis och han kommer säkert ångra allt hemskt han har sagt förut.

Lycka till till er!

Eftersom vår son (vet att det är en pojke) var planerad så blev min sambo jätte glad. Det tog 4 månader att bli gravida när vi väl bestämde oss, när jag plussa hade vi varit ihop drygt 7 månader.

Nu är jag i vecka 28 och han pratar med magen, pussar den dagligen och gör allt för mig nu eftersom jag har foglossning från hell. Han ser fram emot detta jätte mkt och vill gärna vara med vid minsta lilla inköp och liknande. Han har även varit med på alla BM besök och ultraljud.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 7 år i höst (Han är 26, jag 29) och han är alltid den som "tjatat" om att skaffa barn, men först tills nyligen kände jag mig redo! Tror ändå han blev lite chockad då jag berättade att jag var gravid då det gick så fort när vi väl bestämt oss för att inte skydda oss. Tycker att han har varit delaktig till större del, varit med på varje föräldraträff, följt med då han kunnat till BM (och självklart UL) men det har nog varit svårare för honom än för mig av fysiska skäl att förstå att vi ska ha en liten bebis snart :) Jag har nog haft ganska stora krav på att han ska vara delaktig också, träna profylx tillsammans med mig, läsa böcker och annat vilket kanske stressat honom lite... känner iaf att han alltid funnits där och ställt upp samt prioriterat mig under hela graviditeten vilket kännts som det viktigaste för mig! Bf är nu på söndag så nu bara väntar o väntar vi.. :)

Hade min sambo gjort/ sagt så hade jag gjort abort och dumpat honom!!

Men nu har jag ju inte gjort två aborter.

Hoppas han har fått kämpa arslet av sig för att du ska förlåta honom för allt han har gjort/sagt!

Vårat troll är planerat och vi vart lite förvånade att det gick så fort men vi är överlyckliga och han är med på allt!

Lycka till!

Hej!

Alla människor är olika, och reagerar olika på saker och ting. Det sägs att en pappa blir pappa när han får sitt barn i sin famn, och i mitt fall så stämmer söder bra tror jag.

Min sambo blev jätteglad när han fick veta, och är det fortfarande nu med ca 8 veckor kvar! Men så delaktig har han inte varit, och det har, för mig, inte varit hela världen.
Jag har själv haft svårt att förstå att jag är gravid, hur kan jag då kräva full delaktighet och förståelse från honom? Han har ju inte mått illa, inte känt första rörelsen, inte första sparken och framförallt inte haft känslan av att något växer i magen, och i hjärtat, på honom!

Det är först nu han börjar förstå tror jag, men det innebär inte att vi ligger och pratar med magen och såna saker. Ingen av oss är direkt "såna", om ni förstår.. :)
Men vi pratar mycket om hur hon kommer se ut (jag arab han jätteblond svensk), hur hon kommer bli som människa och hur vi kommer bli som föräldrar och så.

Han följer med på möten då han kan, men då jag har så himla många möten med olika BM och läkare (diabetes) så är det heller intenhela världen. Han kan ju inte ta ledigt minst en dag i veckan för att åka med överallt! Så han följer med varje gång vi ska titta på bebisen, det känns lagom :)

Jag tror att man ska vara försiktig med att ställa stora krav på varandra, för som sagt så är vi alla olika. Jag tvivlar inte en sekund på att min man kommer bli en superbra pappa! Men fram tills att han faktiskt BLIR pappa så räcker det om han finns där.

Hoppas ni förstod! :)
Kram!

Vår flicka är planerad och efter ett missfall på första försöket så blev vi överlyckliga när vi fick ett starkt pluss på andra försöket! :D
Vi hade varit tsm i ca 6mån när vi blev gravida och förlovade i en månad, lite snabbt kanske men känns det rätt så gör det.
Min sambo är väldigt delaktig i graviditeten, tog hand om mig när jag låg och spydde, lagar mat, leker med min son, försörjer oss, klappar & pratar med magen, följer med på allt som har med bebisen att göra.
Men han tycker att det är lite overkligt ändå men säger att det börjar kännas mer verkligt ju närmre bf vi kommer.
Han är verkligen super! :)
Han är 24 och jag är 19år och min son är 2,8 år och är jätte stolt över att han ska bli storebror.

Lycka till med allt!!

Oj..vilken reaktion :(

Min sambo har en dotter på 3 år och ville verkeligen ha fler.. detta är min första och han blev överlyklig när ja berättade att ja väntade barn.

Han har vatrit med mig i allt så som undersökningar och allt dyligt som en graviditet för med sig.

Och min bonus dotter tycker de ska bli så skoj att bli stora syster.. (men hade hällre velat ha en syster än en bror) då ja kollat att de är en pojke i magen :)

Lycka till !

Hehe min sambi ville ha barn men vi har inte varit tsms så länge så lite tveksamt blev de samtidigt som vi va bomb säkra, han hade nog inga alls funderingar utan va jätte glad bara, nu är han med på alla undersdökningar och vill vara med mig hellre än gå ut o dricka med sina kompisar o ha kul, även om jag mår bra inte så stor mage så vill han va med hela tiden =) Känns bra men jag skulle önska han läste på lite mer :P

Men han borde ju ha fattat att ni kanske får ha kondom också eftersom det inte fungerat förut, om det var så fasansfullt med barn, men tur att han känner annorlunda nu då:)

Vi fick gå igenom en del fertilitetsbehandlingar och försökte över året så min man blev jätteglad när det till slut gick. Han har barn sedan förr så han visste vad han "gav sig in på" om man säger så.

Men visst bråkar vi en del ändå nu för jag är lite konstig under graviditeten, väldigt nere ibland, så alltid är det inte lätt men han vill jättegärna ha barnet iaf.

vi hade varit tillsammans ca 6månader då vi bestämde oss för att försöka,två veckor senare plussade jag.så fort trodde vi aldrig det skulle gå men glada blev vi.är gravid med andra barnet nu och han gjorde och gör allt för mig när jag är gravid om jag behöver det men däremot slipper han gärna det dagliga pratet om bebisar som jag skulle kunna ägna timmar åt.fast visst är han nyfiken frågar klappar magen och pussar varje dag.första graviditeten följde han med på inskrivningen och ultraljuden och läkar besöken sista 2veckorna då jag hade för högt blodtryck.passa oss perfekt.jag tyckte det var onödigt att han följde med till bm hände ju ändå inget speciellt där som han inte kunde få veta efteråt.men han fatta nog inte riktigt att det var en bebis förren ultaljudet i vecka 12,kanske inte så konstigt de kan ju omöjligt känna hur man mår även om man säger.

Varken han eller jag minns riktigt hur han reagerade. Han blev så chockad. Men han har följt med mig på varje rådgivingsbesök och ultraljud och alltid när jag blir riktigt sur/förbannad på honom så börjar han prata om att snart är bebisen här och att han längtar tills h*n kommer och sånt. Men ja... När vi fick reda på att jag var gravid så pratade han nog lite om abort när chocken släppt lite, jag var 17 då och han är 20, vi hade inte ens varit tsm i 4 månader så det gick lite väl snabbt. Men abort blev det inte och bebisen är beräknad till 21.11 :)

Min sambo har velat ha barn länge, så när vi plusade var hans reaktion potitiv och härlig, precis som min. Han har följt med på alla möten med BM och på UL, läst på inför förlossningen osv. Nu är det bara 4veckor kvar innan vårt knyte kommer och vi är så lyckliga :)

Lycka till och hoppas att han ångrar allt dumt han sagt till dej. Hade jag varit du så vet jag inte om jag hade kunnat förlåta honom för de som hänt. Men jag hoppas att allt blir bra och att ni blir en lycklig familj <3

Heej!

Oj vilken stark reaktion av din kille, men vi är alla olika & hanterar saker olika :)

Han kanske inte kunde hantera det på nått annat vis än så?

Alltså vi har en dotter på snart 1 år & 6 månader, & än idag är min sambo faktiskt lite utanför vad gäller henne, men han har gjort/gör det lite med flit & lite utan att han ens tänker på det.

Jag som hans sambo & våran dotters mamma, blir TOKIG ibland, kan bli så fruktansvärt förbannad.

Han ville absolut behålla när jag sa att jag var gravid, vi blev glada till max!

Men sen när hon väl kom, fick han en chock!! Första veckorna skrek hon jätte mkt på nätterna & jag hade väldiga eftervärkar ( hinnor kvar ) så jag var helt ur balans, han blev skitskraj!

Så jag har fått tagit största ansvaret över henne sedan dag 1, nu 1 ½ år senare, gör han likadant. Skriker hon, kommer han till mig med henne, behöver blöjan bytas, kommer han till mig.

Jag får fixa & dona, planera & tala om riktigt ingående för honom vad han ska komma ihåg osv.....SKIT drygt ibland & jag skulle vilja slå honom i väggen så han vaknar, DET ÄR HANS DOTTER; INGEN JÄVLA HUND!!!!

Men, sen är han helt underbar med henne också!

Han tar med henne på saker, hon älskar bilar & traktorer, allt med motor & som låter illa, haha & det gör han med, så dom där åkter trakor runt här på åsen, mekar med bilen & klipper gräset, dom är så söta dom stunderna.

Men jag tror att det är så för dom flesta karlar som varit ensamma länge, kunnat göra som dom vill, när dom velat.

Min sambo var singel tills han var 24, då träffades vi, så han har bara haft sina bilar & inte behövt gjort så mkt mera, haft det för bra med andra ord ;)

Så jag tror faktiskt att han har jätte svårt att släppa det, att han inte kan gå ut när han vill & pyssla med sina saker, även om han gör det jätte ofta, men han skulle säkert kunna göra det mkt oftaste än så!!

Livet är bra orättvist ibland, jag skaffade barn med mannen i mitt liv, hoppades på nått mkt bättre än vad vi har det idag, förhållandet går upp & ner pga av mitt dåliga humör ( vilket han ofta framkallar!) han verkar inte förstå vad jag går igenom, själv.

Det är aldrig synd om mig när jag måste gå upp 3 ggr på¨en natt för att hon har ont i magen, men när han gör det ( en dag i helgen för att jag jobbade!) då är han på skit dåligt humör på morgonen & bara säger att hon är jobbig, han är så hiiiiimla trött osv.....ge dig!!!!

Du ville ha henne, då är det bara att göra det du ska karlfan!!! :)

Jag o min sambo har bara vart tillsammans i 9 månader bott ihop i 7 månader (kännt varandar i flera år), blev gravid med hans barn typ första ggn vi hade sex så vi bestämde oss för att göra abort pga det och för att min läkare sa det inte är så bra för barnet när jag tar så mycket starka mediciner.. Så nu har jag slutat med allt och jag blev gravid igen efter 4 månader. Nu väntar vi vårt första barn som kommer 27 jan 2012, min sambo är jätte glad o längtar pratar med magen :P, jag hoppas han fortsätter vara så efter BF och att han hjälper till med mycket. Just nu jobbar han mycket för att han vill spara in dagar så han kan vara med mig mer än dom där 10 dagarna som han får ta ut när barnet är fött... Hoppas på det bästa :)

min reagerade typ inte alls kändes det som :P han var väl chockad i början även om det var planerat. nu verkar det mer som han förtränger det hela, vill absolut inte prata om det eller förbereda på nåt sätt. han låtsas inte om magen och skulle aldrig få för sig att prata eller sjunga till den men det händer ibland att han pratar om att det kommer bli roligt med en bebis så lite verkar det ändå som han ser fram mot det. hör väl till saken att han är uppfostrad till oändlig egoism så finns vissa saker han säger redan nu att han kommer vägra göra för att själv få leva så bekvämt som möjligt. kommande nattuppstigningar till exempel, han går upp tidigt till jobbet och eftersom han jobbar som lastbilschaufför är det ju självklart att han behöver sömn men ja hade ändå önskat att man kunde dela lite på det iaf. tex han tar helger, jag tar veckor. men jaja det är väl ett senare problem :) men som säkert många andra önskar ja att han kunde va mer delaktig.

Min kille blev otroligt glad!

Men vi är ju lite äldre o har varit tillsammans i 7-8 år :)

Varje kväll när han kommer o lägger sog (jag somnar ju alltid före nu) så pussar han magen godnatt :)

Jag blir så himla glad, men ibland får jag bita mig i tungan för jag blir irriterad av att han väcker mig -men innerst inne tycker jag det är super mysigt!

Han kommer bli en underbar pappa!!

Även fast vi bråkat ibland nu när allt ställs på ända, så får alltid magen sina pussar o han pratar med den :) dom kommer nog bli såå söta ihop, hoppas jag får uppleva det! :)

Kanske behöver era män lite tid.... dom verkar ju inte fatta på samma sätt som vi.

Min sambo gick omkring med ett leende på läpparna hela dagen när han fick veta. Nu har vi båda smält det och jag glömmer bor ibland att jag är gravid.

Jag och min kille har försökt i 1 år innan jag blev med barn att bli gravida men jag har fått 2 missfall..men nu i December så ska vi äntligen bli föräldrar!!

Han hade svårt att förstå i början att det verkligen skulle komma en bebis..men det är klart efter 2 missfall så kan jag förstå honom var lite skeptisk jag med till en början. Men nu när halva tiden gått så är han överlycklig att han skall bli pappa och frågar varje dag lera gånger om dagen hur det är med magen och om det rör på sig, han vill vara delaktig..Han brukar känna på magen om han kan känna när det rör sig, men han har inte lyckats än..men både jag och min kille är verkligen glada över att det kommer att komma en bebis, och vi är nog lika förväntansfulla båda två men våra olika sätt.

Han kommer att bli en bra pappa som kommer att göra allt för sitt barn!!!

Jag och min sambo har endast varit tillsammans i snart 9 månader och jag har precis gått in i v. 25 så man kan ju säga att det hände rätt fort. Men! Det var planerat. För tilläggas ska att vi känt varann utan och innantill i snart 5 år och detta var vad vi båda ville.

Alltså var det bara ren och underbar lycka när jag för snart 6 månader sedan satte två sträck på stickan! Glädjetårar blandade med lyckorus! Jag har aldrig sett en så stor lycka i min sambo som jag gjorde där i den situationen.

/ decembermamma.

min man blev jätteglad. det var en planerad graviditet. Han älskar våran dotter! :)

Mycket delaktig!

Vårt lilla Hjärta är planerat. Vi ville ha barn tillsamman. Och blev gravida på första försöket redan hösten 2010 efter att bara varit tillsammans i drygt 6 mån, men fick missfall i Nov. Efter X antal pergotime kurer som inte gav ngt resultat valde vi att resa bort 3 veckor i April till Asien och strunta i allt som har med ägglossning och befruktning att göra.

Och gissa vad? Vi fick med oss mer än bara minnen och foton hem. Ett litet frö kom till under vår kärleks resa!

Så nu är vi gravida i v21 och skall ha i början på januari.

Efter allt vårt kämpande och mina upprepade missfall (totalt 7 st) så är båda så uppslukade av denna graviditet. Ingen av oss har vågat tro eller hoppas. Men nu är alla tänkbara hinder förbi och vi skall bara föröska njuta av att vara gravida.

Min sambo har dock svårt för detta. Nojjar sig dagligen för alla tänkbara hinder. Han är med på alla läkarbesöken/BM, med i våra planer för shoppingen till Hjärtat. Pushar för shopping av mina mamma kläder mm. Nu när vårt Hjärta kan höra så har han även börjat sjunga.. kanske inte så fint =) men förhoppningsvis kommer Hjärtat att känna igen alla vaggvisor. Klappar samt masserar min mage. Han är dock alldeles för orolig för det här med sex biten.. men okej det får jag ta igen sen när Hjärtat är ute.

Jag kan bara säga att jag är SUPER lycklig! Och så glad att jag valde rätt pappa till mitt kommande Hjärta! Han kommer bli en super pappa. Hoppas alla ni andra upplever det samma!

Alla män reagerar olika vissa tar det helt enkelt med ro och andra INTE! jag och min sambo har snart varit tillsammans 1och ½ år och tösen blir snart 9 månader. Vi fick veta att vi vi vänta barn efter 2 gången vi träffats och jag var nästn helt säker på att han skulle reagera på ett mindre bra sätt, men ACK så fel jag hade han är världens finaste och bästa pappa och har verkligen mognat i sin roll soom pappa !

vad härligt det låter, ja men visst är vi alla olika! Jag tänker för mig själv, hur hade jag reagerat om det varit jag som varit han? ingen egen pappa i sitt liv, inga vänner som har barn och som han tyckte då, mitt i livet med allt festande som prioritet.

Tyckte jag fick så starka reaktioner av vissa av er, känns så konstigt för jag reagerade inte alls som ni när vi hade det som sämst ( i början av grav.) ni pratar om att inte kunna förlåta osv, men har man ett förhållande med någon och älskar den så måste man ju det! det är ju det som är kärlek! :)

Oj, omoget att reagera så, känner du att du fortfarande vill att han ska vara delaktig?

Jag hade lämnat min kille om han hade betett sig så, min kille vart väldigt chockad men aldrig sett han skina upp som han gjorde när han väl förstod, vårat var inte planerat men d betyder inte att d va oönskat från något håll.

Man vill ju ha en stöttande partner som följer med på alla olika tider , jag har sån tur att min kille gör det med vilja.

Du borde verkligen prata med han om hur han reagerade.

Hoppas på det bästa .!!

Lycka till:)

hej hå =)

Nu ångrar jag nästan att jag skrev det första inlägget, så tråkigt! Min sambo har smält allting och visst, han hade en jätte dålig reaktion och det var inte säkert vårt förhållande skulle hålla, men nu har han vänt och han har varit med på varenda besök vi varit på och är precis lika delaktig som jag.

Alla människor reagerar olika, både bra och dåligt, han fick panik, slängde ur sig saker han inte borde sagt och blev rädd. Tycker nu, senare att det egentligen inte alls är konstigt. Han hade kunnat vara mer mogen, absolut, men nu var han inte det. En bebis är ju en jätte stor omställning, det är ju ingenting man skaffar bara sådär och som man sedan kan trolla bort. Ett barn följer man förhoppningsvis resten av sitt liv. Förstår nu varför han fick panik. Har många vänner som vid bråk med sina partners gapar och skriker de mest elaka sakerna åt varandra, men det betyder ju inte att man inte älskar varandra och stöttar en i botten, eller hur? alla är olika och jag är fortfarande nöjd och glad och det är ju det vitkigaste för vår familj! =)

Låter bra att det har löst sig och att han nu accepterar ditt beslut och vill bli pappa. Min sambo var inte så delaktig under graviditeten trotts att den var välplanerad och efterlängtad. Han var med på 3 av 6 ultraljud, inget bm besök och 1 föräldragrupps träff (förlossningsbesöket, för jag tvinga han). Efter att vår dotter föddes så ändrade han sig totalt och har hjälpt till med henne och älskar henne över allt annat (trotts att han sagt att han helst ville ha en pojke). Vissa karlar behöver lite mer tid för att ställa in sig på att bli pappa, men när dom väl gör det så blir allt bra. Och man ska ju älska, glömma och förlåta. Tur att du inte lyssnade på dom hysteriska inläggen utan ditt hjärta. All lycka till er!!!

tack Anna! vad skönt med lite positiv anda här! =)))

Herregud ja vad alla hakar upp sig på hans reaktion. Alla reagerar olika, speciellt om det inte är planerat.

Det viktiga är ju att han ändrat åsikt och stöttar dig nu =).

Lycka till med allt!

Oj vad mycket reaktioner!!
Och hårda sådana?!
Jag hade ALDRIG lämnat min man för en sån reaktion, herregud! Han har väl rätt att reagera precis hur han vill och gör, utan att jag eller NÅGON annan har rätten att stämpla det som fel beteende!?

Jag tror det vore bra för vissa att börja tänka att det inte bara är ens egna åsikter som är "rätt".
Alla har ju olika sätt att se på världen :)

Min sambo följer med när han kan till BM, men vi har tid så himla ofta och det är oftast precis samma saker det pratas om så jag har sagt att han inte alls behöver om det inte är viktigt.
Föräldrarkursen var en heldag och den gick jag på själv. Han ville inte, och det respekterade jag. Med facit på hand hade jag med inte gått, då det inte gav något alls faktiskt.

Han tycker att det är lite läskigt när det rör sig mycket i magen, haha! Och det köper jag! Han har ju inte alls samma känsla som jag har!
Vi har ju vuxit ihop jag och bebis, det har inte han.

Man kan nog inte kräva allt för mycket av sin man, eller ens av andra människor. Dom är ju individer precis dom du själv är.

Och förutom att vara lite accepterande och förstående, tänk på att en mamma blir manmma när hon blir gravid, en pappa blir pappa när han får sitt barn i famnen!

Älska varandra lite extra vettja, istället för att vägra förlåta :)

Puss på er! :)

mayan skrev den 2011-08-19 10:36:55

Hej! Alla människor är olika, och reagerar olika på saker och ting. Det sägs att en pappa blir pappa när han får sitt barn i sin famn, och i mitt fall så stämmer söder bra tror jag. Min sambo blev jätteglad när han fick veta, och är det fortfarande nu med ca 8 veckor kvar! Men så delaktig har han inte varit, och det har, för mig, inte varit hela världen. Jag har själv haft svårt att förstå att jag är gravid, hur kan jag då kräva full delaktighet och förståelse från honom? Han har ju inte mått illa, inte känt första rörelsen, inte första sparken och framförallt inte haft känslan av att något växer i magen, och i hjärtat, på honom! Det är först nu han börjar förstå tror jag, men det innebär inte att vi ligger och pratar med magen och såna saker. Ingen av oss är direkt "såna", om ni förstår.. :) Men vi pratar mycket om hur hon kommer se ut (jag arab han jätteblond svensk), hur hon kommer bli som människa och hur vi kommer bli som föräldrar och så. Han följer med på möten då han kan, men då jag har så himla många möten med olika BM och läkare (diabetes) så är det heller intenhela världen. Han kan ju inte ta ledigt minst en dag i veckan för att åka med överallt! Så han följer med varje gång vi ska titta på bebisen, det känns lagom :) Jag tror att man ska vara försiktig med att ställa stora krav på varandra, för som sagt så är vi alla olika. Jag tvivlar inte en sekund på att min man kommer bli en superbra pappa! Men fram tills att han faktiskt BLIR pappa så räcker det om han finns där. Hoppas ni förstod! :) Kram!

Hej!

jag känner precis igen mig i eran situation jag och min sambo har de nästan exakt som er fast att jag inte har diabetes;) men han följer med när han kan och de räcker=)

ta hand om er o lycka till=)