jaha ja

GRATTIS till pyret i magen :)

Vad gäller din kille, måste han komma på själv att det här e nått han ska vara glad över.

Du kan & ska inte, försöka påverka honom på nått vis, tyvärr!

Känner igen det där, min sambo blev rädd, fick kalla fötter kan man väl säga, vi hade inte heller planerat det riktigt än, men det blev snabbare än vi trodde.

Det tog flera veckor innan han kom & pratade om det, han behövde smälta det på egen hand & få en egen känsla & uppfattning av det här.

Jag var överlycklig & fick verkligen kämpa för att inte hoppa runt som en tok inför honom, visst, visa att du är glad, men inte för glad, än.

Då kommer han känna att du struntar i hans känslor, just nu för att han inte e lika glad som dig. :)

Så, låt honom hållas ett tag, fråga mkt vad han känner & hur han ser på det.

Utan att kräva ett slutgiltigt svar eller så, det kommer lösa sig om ni bara pratar & låter varandra säga sitt & diskutera mkt kring framtiden, hur det kommer bli med ett barn osv.

Det löser sig!

LYCKA TILL!

kramar!

Å tack så mkt för svaren, Problemet är att ahn vill att jag ska göra abort, eller han säger att det bästa vore om jag skulle göra de. Känner mig nästan "taskig" om jag behåller barnet fast han inte vill igentligen, men jag vill inte göra abort heller. Men jag får låta honnom smälta detta och hoppas att han ändrar sig snart. kram kram

Så var min pojkvän först också. Han sa att det skulle förstöra hans liv och att jag borde göra abort och massa. Men det var bara en panikattack, nu är han lyckligare än någonsin och klappar magen varje dag. Jag är i v. 19+2 och han vill köpa massa bebis kläder och skit han är överlycklig och säger att om jag hade gjort aborten vet han inte hur han hade klarat sig idag, han hade varit så förkrossad. Så fråga din pojkvän om han verkligen inte skulle ångra sig, för det gör dom flesta.

Min sambo ville först att jag skulle göra abort, men han visste att jag inte kommer att göra det. Det tog några dagar, men sedan dess är han överlycklig och längtar så efter att få bli pappa:)

tack så mkt för alla svar nu känner jag mig lugnare. ska iväg i helgen så då komemr vi vara ifrån varandra, hoppas han tänker igenom allt under tiden så kanske de blir bra när jag kommer hem sen :D

För mig var det tvärtom, min spontana reaktion var "å nej, detta blir abort". Jag är 26 år, och min pojkvän är 31. Han ville gärna behålla barnet, men pressade mig inte utan sa istället att han skulle stötta mig i vilket val jag än gjorde. Efter två förbesök på sjukhuset för att planera aborten beslutade jag mig för att behålla det. Men än idag, speciellt denna vecka, har jag fått jätteångest. Är jag redo? Slänger jag bort mitt liv för tidigt, borde jag passa på att vara ung och bekymmersfri ett tag till? Jag har alltid haft stora planer med mitt liv, jag har just nu planer på att flutta tillbaka till England där jag bodde för något år sedan. Hur ska det gå med en liten? Jag tycker att du i ditt fall ska känna efter ordentligt vad du vill och sedan hålla dig till det beslutet. Vill du behålla barnet ska du göra det, men även vara beredd på att din partner kanske inte vill dela den resan med dig. Nu låter jag kanske jättekrass och negativ, men det var tipset jag fick av en äldre vän till mig, och jag tyckte det lät vettigt. Är jag redo att ensam ta hand om ett barn ifall förhållandet inte håller, liksom. Hoppas att det löser sig för er!

Hade samma här, han sa att han tyckte att vi borde göra abort. Men vi bestämde den dagen att vi skulle ge det hela en veckas fundering, då jag har gjort abort tidigare och nte skulle klara av att gå igenom det igen. Och jag kan säga att han ville ju ha våran lilla bebis kvar :) och det var något han själv sa utan min påverkan. Jag måste påpeka också att han inte heller var planerad då jag åt p-piller, Men han är lika älskad och efterlängtad som vilken bebis som helst. Det kom ju inte bara som en chock för honom utan för mig med så vi behövde nog den där veckan att smälta det. Och nu är vi lyckligast i världen och väntar med iver på våran lilla grabb som beräknas komma den 6 Maj!

Lycka till med allt, Mvh Emma & Mini-Me

Hej på er septembermammor! Nu har jag också kommit hit! Känner själv igen situationen ovan. Jag har haft två inbokade aborter men inte klarat av att genomföra någon av dem. Jag bestämde mig för två veckor sedan att jag behåller det. Så nu blir det barn om allt fortsätter att gå bra. Min man ville att jag skulle göra abort (det ville en sida av mig också). Tidpunkten var mycket olämplig för mig att bli gravid. Vi har redan tre barn 7,5 och 3 år gammla. två dagar efter jag plussade började jag ett nytt arbete som jag käpmat såå länge för att få (en projektanställning, med ev. förlängning) Å vad jag grät och hade ångest de första veckorna. Men jag gjorde en abort innan barnen och mådde mycket dåligt efteråt, kände inte att jag klarade av en till. Så trots olämpligheten i tid så får det lov att ordna sig ändå. Det brukar göra det. Min man ville också att jag skulle göra abort, han är såå orolig för ekonomin och för att vårt förhållande ska ta slut. Men nu när han har fått två veckor börjar han liksom jag se glädjen i det. Jag tror män kan behöva mer tid att bearbeta en oplanerad graviditet. De känner det inte i sin kropp, för dem är det till en början bara en tanke. Jag tror han kommer ändra sig. Som sagt jag gjorde abort första gången jag blev gravid som 21 åring bland annat för att han ville det och det är aldrig bra. fyra av våra fem graviditer har varit oplanerade (blivit gravida trots olika skudd) men till och med den gången som var planerad blev han inte glad till en början då han tyckte det gått för fort och velat ändra sig. Ge han tid. Han kommer älska sitt barn. Man ångrar aldrig ett barn man fått.

oj oj ursäkta att det blev lite långt. Men jag tror nog han kommer glädjas med dig snart nog.