Höggravid och han har haft en långvarig relation med en annan kvinna

Men fy! Han har nog en hel del att bevisa, och ett förlorat förtroende kan ta lååååång tid att bygga upp igen och kräver mycket av er båda. Av dig krävs att du kan förlåta det han gjort - dvs gå vidare, "glömma", inte ta upp det igen, lägga det bakom dig och inte må dåligt för det. Av honom krävs att jobba så mycket och så länge det krävs för att få dig att förlåta. Och det är inte ens säkert att det går! Men låt det ta tid! Det här är ingenting man bara skakar av sig, och sen lever vidare som om ingenting hänt. Kanske behöver ni proffessionell hjälp att bearbeta det här och sätta ord på era känslor? Någon som kan klura ut varför det hände öht. Men samtidigt tror jag tt det är svårt att glömma och förlåta. De blödande såren blir till livslånga ärr, och det kommer nog alltid att finnas en bitterhet mot sveket. Du måste också fråga dig själv vad du vill? Älskar du honom eller älskar du bara tryggheten du har med honom? Jag hoppas ni tar er igenom det här på bästa sätt, och att ni kan gå vidare på något sätt. Kram!

Jag får tårar i ögonen bara av att läsa det här. Hur kan man göra så mot en annan människa. Jag vet inte om det går att förlåta. Jag vet bara att jag aldrig hade kunnat göra det. Hur ska man klarar av att vara intim med en sådan person efter en sån här sak? Jag tror faktiskt att du skulle få det bättre utan honom. Det kommer nog vara jobbigt och mycket tårar, speciellt i början. Men du är stark, och jag tror inte att du behöver en sådan människa i ditt liv. Jag skickar massa styrkekramar till dig!

http://www.svtplay.se/klipp/554261/skiljer-vi-oss-for-latt-eller-for-sallan

Önskar bara att hela programmet fanns kvar, för jag minns att det fanns mycket bra att lyssna på i detta avsnitt av Annas eviga.

Tänk på att du ska vara lycklig och förneka inte att du känner dig behandlad fel av din partner skulle jag säga. Våga sätta din lycka i första rummet när det gäller att dela livet med en annan person. jag tycker att förhållanden handlar om att sätta upp gemensamma förhållningssätt, och det är inte egentligen otrohet i sig som är felet i det du tar upp, utan snarare sveket.

Hade ni kommit överrens tillsammans att det är okej att vara med andra, hade ju inte det varit ett svek om han var det. Men nu är det det. Enligt mig är det viktigaste i en relation som funkar att man kan lita på varandra. Och har man blivit sviken så hårt är det nog ganska svårt att börja lita på den personen igen. Ganska omöjligt måste jag erkänna.

Idiot tycker jag att han var utifrån den information man får av din berättelse, vill han inte vara exklusiv med dig varför tar han inte upp det, eller gör slut... verkar som att han vill ha två förhållanden samtidigt, äta kakan och behålla den. Men ni måste ju prata med varandra om sånt här innan det gått så långt som det ju har gjort.

Tänk på att du kan ha det bättre än så här, antingen själv eller med någon annan, eller med flera andra. Det finns inga rätt och fel, utan vi skapar vad som är rätt och fel, tillsammans med de människor vi har omkring oss.

Hoppas du ska må bra!!

Tack för att ni svarar, behövs så mycket just nu. Tusen tack!

Ja man vet ju inte hur man ska agera. Samtidigt som jag ju älskar den han är så har jag ju nu fått en sida som aldríg visat sig tidigare som jag bara hatar och den är ju helt obegriplig om man känner honom. Han säger själv att de försökt avsluta många gånger men att de bara fallit tillbaka, och visst det kan jag se i deras konversationer men de har aldrig upphört med relationen. Han är verkligen en jätterar och snäll man och har alltid varit och detta är faktiskt helt olikt hela honom men det har ju inte stoppat honom ändå. Han påstar att de inte haft sex men han påstod också innan att de bara skrivit till varandra och kramats men sen hittade jag i deras konversationer att de pussats och kyssts och hållet på. Det förklarade han med att han ville inte skada mig mer genom att berätta det också. Ville inte att det skulle göra mer ont. Jag mernar att mest ont gör det att han ljög för mig och inte berättade det också när jag bad honom berätta allt. Han säger att han förstår det nu och jag ser ju att han verkligen är förstörd och det ska han va.

Att han ångrar det och vill ha det ogjort ser jag på honom och förstår att han menar. Ändå har han gjort det om och om och om igen mot mig utan att känna ånger. Han säger själv att det blivit som två paralella världar.

Jag är en ganska så stark person som varit med om väldigt mycket i livet med sjukdomar i familjen och många dödsfall och föräldrar som gått bort tidigt i ens liv som gjort en ganska härdad så jag är stark och kan klara av mycket känner jag. Men jag frågar mig hela tiden om detta någonsin kommer kunna försvinna ur mig för att vi ska kunna bete oss normalt mot varandra. Han är ju den som funnits där tidigare under svåra perioder precis som jag funnits där för honom. Nu är det han som sårat mig mer än allt annat och förstört mig.

Har inget bra råd eller så men jag vill bara skriva <3!
Om du vill å kan förlåta honom, så gör det oavsett vad andra tycker.
Jag å min sambo va nära på separera nyss men vi insåg att de va slös med kärlek för vi älskar verkligen varann.
Ge dit tid å andrum innan du fattar ditt slutgiltiga beslut.
<3 <3 <3

Tack -Fyra stycken-! Ja det är väl lite så jag tänker att vi måste lugna oss nu och fundera. Alla fina år vi haft tillsammans ska man kasta bort dem? Även om det är precis det han gjort genom att göra något som detta. Hela min graviditet har varit gräslig och ännu väre känns det ju nu när jag vet allt. Samtidigt bönar han och ber om gör allt för att han ska få vara med från nu vilket jag faktiskt tror på. Jag brukar inte vara så lätt att övertyga men, han ångrar sig djupt. Han ska ringa familjerådgivningen i morgon så vi får en tid där, vilket kanske kan vara bra. Samtidigt tampas jag med dessa händelser och känner mig ensam och krängt och sämst i världen...

Detta e ingen bra kille för dig, du gav honom chansen att berätta sanningen och han försökte fortsätta dölja saker. lätt för mig att säga kanske men bli av med honom, om han sårat dig så här mycke redan nu innan barnet kommit till världen hur mycke ska du tåla sen när du har en liten o tänka på? om inte du kan lita på honom, kan ditt barn de? kommer han att såra barnet på ngt sätt? hade jag varit dig hade jag inte blivit osams med honom men det hade varit slut och jag hade nog haft kvar honom till efter förlossningen som bara stöd och inget mer och bett honom att under tiden leta efter annat boende. detta hände en vän till mig som hade haft ett förhållande i 5år, pga av alla dom åren så ville hon inte släppa det lätt, speciellt inte för barnets skull men han kom o gick hur han ville för bo ihop klarade dom inte pga hans otrohet o lögner, barnet mådde dåligt vid varje besök eftersom d blev mindre och mindre, en dag blev barnet rädd för pappan när han kom på besök, så rädd o obekväm så han började gråta o då bestämde sig min vän att där va de punkt, hennes relation med honom höll sakta på att bli bättre men när hon såg hur dåligt barnet mådde pga honom så sa hon punkt. Idag bor hon i australien med sonen och en till liten bebis som hon fått med sin nya man, hennes son kallar honom pappa, hon e sååå lycklig. d kommer att bli bättre o d vet jag pga allt jobbigt du gått genom, vissa människor verkar utsättas för väldigt väldigt mycke för att d sen helt plötsligt vänder för dom, d har ju redan börjat med att bebis e på väg. stort lycka till.

Tack Sihana, du skriver mycket som är tänkvärt. Slits mellan alla möjliga olika känslor nu. Att han blir en bra pappa har jag aldrig betvivlat och det är jag faktiskt inte alls orolig över. Det är mer vad han gjort mig, hur man kan göra så. Leva dubbelt samtidigt som han på något vis inte har gjort det då jag varit helt ratad. Det är ju henne han levt med under denna tiden. Han har bott i vårt hus men inte uppmärksammat mig, inte hjälpt mig, inte rört mig och inte pratat med mig. Allt det har han under denna tiden gjort med henne och det när jag är gravid med vårt barn och behöver honom som mest.

Usch och fy, så ledsen jag blir när jag läser. Med tanke på när du blev gravid hade han alltså börjat ha känslor för henne redan då? Uselt planerat av honom på så vis, och fegt. Fegt att han inte tidigt sa ifrån antingen till henne eller sa till dig när du frågade - att han träffat en annan. Känslor kan man ju inte styra över, hur ont det än gör. Att bara påstå att han avslutat allt sådär, över en natt, för att du kommit på honom låter konstigt. Jag skulle nog vara en blandning mellan rosenrasande och förkrossad. Är du stark nog att lämna honom och vara ensam mamma? Eller känner du att du vill ge honom en chans, ge er en chans till? Han har ju ändå haft 13 år på sig att bestämma sig för att leva resten av sitt liv med dig. Lite så tänker jag när jag läser dina ord. Är detta hans enda snedsteg? Vill han stanna med dig bar för barnets skull eller för att han faktiskt älskar dig? (Väldigt konstigt sätt att visa det på isf).

Kan inte ge några kloka råd, jag har tidigare varit i dåliga relationer, både blivit bedragen och bedragit, men då utan barn inte långvarit med hus och djur och när det där magiska steget "för långt" gick så avslutade man det dåliga förhållandet istället. Man måste vara ärlig mot sin partner och sig själv.

Önskar dig verkligen lycka till med allt - och framför allt din kommande bebis!

Hej,

Nej han har aldrig varit otrogen tidigare. Vi har alltid haft det riktigt bra tillsammans och hjälpt varandra igenom svårigheter (ej något som har med otrohet att göra då). Att detta hänt är bara sorgligt. konstigt och hemsk. Precis som jag inte fattar vad och hur han kunnat göra det, går han nu runt och undrar samma sak. Det är precis som att han levt i två världar och som han säger - tänkt att det han har här med mig har han alltid. Men nej - så är det ju inte. Det känns som han flytt iväg från något, kanske känslan, rädsla för att vi ska ha barn. Jag vet inte vad jag vill ge honom när det gäller chanser. Känner att jag måste förstå på något vis varför och hur detta kunde hända och samma gäller för honom. Han säger han älskar mig och har alltid gjort men att han tagit allting förgivit vilket han ju nu inser att man inte kan. Problemet är att han släppt på den där spärren man har och som man annars inte ens kan tänka sig att släppa på och bli intim med någon annan om och om igen.

Jag lider med dig i det du beskriver och lider verkligen med dig att du inte fått ha en fin graviditet med uppmärksamhet, kärlek och allt de man drömmer om under en graviditet. Det är enbart du som kan bestämma om du kan hitta det i dig att förlåta honom för det han gjort och gå vidare i erat förhållande. Men lura inte dig själv bara för det kommer att komma tillbaka senare och göra att du mår fortsatt dåligt utan ta dig tid känn efter om du kan förlåta honom och kör på det sedan. Förväxla inte den äkta kärleken med den inbitna vanan, tryggheten och de faktum att han är far till ditt barn för ni kan ju fortfarande få en fin relation som föräldrar till barnet även fast ni inte lever ihop.

du har mycket rätt i att det kan vara hans rädsla för allt som händer nu, vi ska få barn jag e fast jag har blivit gammal vad hände när hände d kommer jag bli en bra pappa myyycke som snurrar i hans huvud o alla människor hanterar inte d likadant. jag hade fortsatt leva ihop med honom o gett honom chansen att VISA vad han verkligen vill och känner för d e lätt att prata. och sen får du helt enkelt med tiden se hur d blir , hur d känns. jag blev nog bara arg på honom först då jag skrev mitt första inlägg men tänker man efter o sätter sig in i hans sits också så ojsan då blir saker klarare, dumt av oss människor att vara så snabba med att döma. måste berätta att jag va bombsäker på att min man skulle bli världens underbaraste älskande pappa men d hade jag fel i. Måste också berätta min man har sen innan vi förlovat oss fått tillåtelse att vara otrogen(med vissa gränser) men endast om han e säker på att jag aldrig får reda på d, detta för att man lever en gång o livet e kort o jag vill inte hindra en enda människa på jorden att få leva, när jag dör vill jag dö med bra samvete. så d e jag arg på din man för, att han inte lyckades göra d utan att du fick veta men allt händer av en anledning, detta kanske också får honom o inse vad han kan gå miste om. stort lycka till :D må bäst

Men lilla fina kära du.... :/

Jag måste väl börja med att beklaga det som hänt. Finns inte många ord i världen som ändrar på känslan du har.

Men jag vill berätta min historia, den kanske hjälper.

När jag läser din historia är det som att läsa min egen. I min första graviditet hände samma sak mig. Jag fick ett sms av en "anonym välgörare" om att min man var otrogen, jag var i vecka 29. Jag bad välgöraren dra åt helvete och åkte hem till en vän. Väl där så berättar den här vännen att min mans tjej varit där, berättat allt, att det är en bekant till min vän.

Behöver jag säga att min värld rasade? Vi hade just köpt hus. Hade två hundar, lån på två bilar, osv osv. Du vet hur det är. Jag förstod minst sagt ingenting. När han kom hem, så satte jag honom i soffan, satt mig bredvid med min sorgliga gravidmage, tog av mig min förlovningsring och bad honom förklara. Berätta. Jag ville veta allt.

Och han berättade. Relationen hade pågått i över ett år. Sen innan vi slutade med preventivmedel. HAn berättade hur den hade börjat, vad som hade hänt, hur dom hade lyckats träffats (liten stad) och såklart: "jag älskar ju dig! Det där var bara ett misstag!"

Mitt liv kändes förstört. Mitt inte låg låg i skärvor vid mina fötter, och det ekade i hela mig. Jag trodde jag skulle dö av sorg. Jag trodde barnet skulle dö av sorg. Allt medan han fjäskade och skulle visa sin ånger, vilket äcklade mig något katastrofalt. Mitt i allt så började HON höra av sig, berättade allt om hennes känslor i långa mail, om deras relation och när var hur. Jag bad henne bestämt att sluta höra av sig, då hon mest ville veida om kniven så jag skulle lämna honom. I det här läget hade han lämnat henne, och hon var ledsen. Det gick några dagar, och jag försökte få ordning på tankar så jag lade mina känslor åt sidan en stund.

Skrev i mitt inre listor, lite som frågeställningar och för och nackdelar.

"Vem blir lycklig av att jag flyttar?" "Är det det här livet jag vill ge mitt barn?" "Vill jag inte vara lycklig?"

Jag insåg att jag var lycklig med honom, och har varit det. Ingen skulle må bra av att jag flyttade. Vem skulle jag straffa?

Så vi pratade. Och pratade. Och pratade. Han var ångerfull, berättade varför, hur han kände, grät, bad, osv. Jag förklarade hur jag tänkte. Han förstod. Vi pratade om hur vi skulle kunna hitta en lösning, vad han skulle göra för att laga det här. Jag påpekade många gånger under resans gång att det här var hans chans att dra sig ur om han ville, men han stannade.

Vi började gråta ihop. Ååhh vad jag behövde det. Jag gröt och gröt, skrek och svor! Och till slut kände jag att det var dags att gå vidare.

Han ringde och bokade tid hos en terapeut, sen fick han fick han ordna tid hos familjerådgivning. Första, hos kommunen, var fruktansvärt. Jag var höggravid och hon skällde på min man och klappade om mig. INTE det som behövdes. Sen bytte vi. Kyrkans faniljerådgivning. Gunnel. Vilken fantastisk kvinna. Hon gav mig hopp om livet redan från första handskakning. På våra möten där kunde vi prata utan att skrika, utan att svära och hota att gå. Vi hade ett utbyte av känslor och tankar, och Gunnel dömde ingen.

Nu, är dottern 18 månader. Vi har flyttat in i vårat hus. Vi renoverar. Väntar vårat andra barn. Vi har aldrig haft det så bra. Det var som en ögonöppnare för oss, nu när jag blickar tillbaka. Men du, jag har fortfarande IBTE förlåtit honom. Det har jag gjort klart för honom. För att kunna förlåta måste man kunna glömma, och det kan man inte. Det tar många många år. Ibland kan jag gå tillbakablickar till smärtan, jag är svartsjuk, jag är misstänksam, men jag är lycklig med det vi har i våran lilla familj. Jag tvingar honom inte att be om ursäkt en gång i veckan, men han "står ut" med min svartsjuka och mina tårar. Jag tycker illa om hämnd, och tror inte på att man, i det här läget, ska plåga honom. Han är här. Det är vi. Våran relation är inte perfekt, men vems är det?

Vi har lärt oss föra samtal, prata om saker, hur vi ska prata med varandra. SJÄLVKLART blir det fel ibland och vi blir osams, vi är båda människor. Men numera försöker jag påminna mig vad bråket HANDLAR om och att inte allt handlar om hans svek.

Det finns ingen i VÄRLDEN som har rätt att säga att du borde lämna honom. Eller att han är ett svin. Hans handlande var fel, det var fruktansvärt, man gör bara inte så! Men ingen känner er som ni. Efter 13 år tillsammans måste saker gå att lösa, om man vill. Om man orkar. Om man kämpar.

I mitt fall var det värt det. Jag har det bra. Jag är lycklig. Du måste komma på vad DU vill. Vad som gör DIG lycklig. Hör av dig om du behöver, jag pratar gärna.

Det jag vill ha sagt är att:

Det FINNS ett ljus i tunneln och en väg ut ur smärtan, man måste bara hitta den.

Och kram pårej, för tusan!!!!!

Så ledsen för din skull......men även för eran skull!

Sk jag vara ärlig blev min första tanke att ge han stryk, för så arg blev jag av de jag läste... Men sen insåg jag andra saker!

Oavsett varför men va är det för kvinna som säger sig "tycka om" nån uppmuntrar en blivande fader att låta lust och som han målar upp de "tristess" styra hans agerande och skaffa en relation. O vilken snubbe som skaffar en relation bakom ryggen på sin kvinna gravid dessutom utan lite ryggrad! Å va fan dom jobbar på samma jobb!

Stackars stackars dig!! Jag vet inte exakt hur de känns...men liknande och jag har kunna förlåta men Aldrig riktigt helt. Dessa trauman sätter sina spår i själen och de är tufft när de ibland styr en omedvetet.

Så proffshjälp är ett måste oavsett hur Du/Ni tänker lösa det!

Ni har varit tillsammans i 13 år och när du behöver honom som mest vi din sida vänder han dig ryggen. Usch! Han förtjänar inte dig. Jag skulle aldrig kunna leva vidare med det oavsett om man älskar någon. Hoppas det löser sig till det bästa för er. Kramar

Har inte orkat läsa allas svar men läste en fin grej på fb:

Är du med rätt partner?

Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.

Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”. Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.

Så h är lyder svaret.

Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.

Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där, utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.

Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i ALLA förhållanden.

Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker) inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.

Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon annan. Det är nu förhållanden rasar samman.

Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära sig att älska den person man har hittat.

Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se ut på många sätt.

Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte utanför förhållandet. Det ligger inom det.

Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara tillbaks i samma situation.

Skälet till det är, och lyssna nu noga:

Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.

Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi. Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.

Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.

Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla.

Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv. Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får stanna och vem du vägrar att släppa taget om!

Visst går det att laga om han verkligen vill och kämpar för dig. Som jag brukar säga; man kan laga ett snöre men knuten sitter kvar. Svårt att ge råd i en sånhär situation

Kram till dig först och främst!!!

Jag kommer inte in här och skriver nu hur jag tycker du skall göra, eller hur jag skulle gjort om detta hänt mig. Det är inget du ska behöva höra. Om att va andra tycker du skall göra, som att lämna han.. Eller vad andra gjort i denna situation.

Utan sätt dig ner, tänk och fråga dig själv om det skulle va värt det, du sitter själv med det bästa svaret!

Lycka till!!

Styrke kramar!!

Tack Mayan! Vad det betyder mycket att höra detta från dig! Vi tänker lika. Jag försöker sansa mig och tänka på alla våra år tillsammans och allt vi gått igenom som varken han eller jag vill kasta bort. Men hela tiden ligger en ilska och en ånger över detta otroliga svek över mig. Han bor här hemma i vårt hus och vi försöker göra saker som innan och det känns bra. Men jag klarar inte av tanken på pussar, eller mer. Kan inte förmå mig att komma nära honom på det viset. Han sover i ett annat rum för jag klarar inte av att sova när han ligger bredvid mig. Jag ser bara dem tillsammans framför mig då och hur han inte sett mig på evigheter. Känns så konstigt att hon som han ägnat all vaken tid åt och som uppfyllt hans behov, hon som han skrivet, träffat och sagt allt vackert till som jag aldrig fått höra, nu helt plötsligt 2 veckor efter att jag kommer på dem skulle vara borta ur hans tankar när han är med mig. Hur gjorde ni för att komma nära varandra igen? Hur klarade du av känslan och tankarna som uppstår när man rör vid varandra och bara ser vederbörande tillsammans med den andra?

Att bete sig på de viset mot en annan mönniska är avskyvärt. OM OCH OM IGEN !? Kommer du kunna se på honom igen å säga att du älskar han och verkligen mena det? Kommer du kunna låta honom gå på jobbet och inte undra träffar han henne?

Du måste ställa dig själv så många frågor. Förstår att detta är jobbigt med en bebis på väg och allt som hör där till. Du kommer ju ändå att ha ett band till den här mannen hur du än gör. Det är ett stort beslut och kan bara fattas av dig. DU måste tänka dig in om du kan våga förlåta utan att bli bedragen igen. Ni har ju varit tillsammans många år. Gjorde han det av rädsla för de som ska komma? Hemskt, ja lider med dig. tycker de är fruktansvärt. Men ja tror även att många förhållanden kan räddas med hjälp. Det kan ta tid. Det kan va skit jobbigt. men stora frågan är det värt det för dig? Skulle du må bra av det och kunna se framåt så go for it girl. Annars så släng karln bakom knuten och se framåt som ditt liv som mamma. Hur du än gör se till att ha ensamvårdnad från början så spar du dig själv massa besvär om ni särar på er sen. DÅ har du själv fördelar.

Detta berörde mig, och jag har själv tyvärr varit inblandad i otrohet tidigare på olika sätt så det är många tankar som väcks. Jag tror att han är genuin i sin reaktion. Nu uppdagades affären. Bubblan han hade byggt upp med den här andra tjejen sprack och han insåg att han riskerade att förlora dig. Traumatiskt såklart, och han vill inte förlora dig. Så just nu har du honom som i en liten ask. Han kommer antagligen göra allt du ber honom om ett bra tag framöver, och den andra tjejen känner sig just nu sannolikt ratad och besviken.

Men ska detta ordna sig måste han rannsaka sig själv. Han måste gå till botten med VARFÖR han gjorde som han gjorde. Det fanns en anledning till att han var otrogen, och analyserar + bearbetar han inte detta finns risken att han återgår till henne eller någon annan. Man kan inte säga "Oops, det bara hände. Ska aldrig göra om det". Det kan man säga om ett fylleligg, inte en lång sidorelation. Antagligen var han inte så känslomässigt engagerad egentligen utan ville ha lite spänning/bekräftelse och som den man han är blir han lite skraj av att ett barn är på väg, vilket gör honom bunden. Män gillar ju att känna sig fria.

Var uppmärksam på hans beteende framöver. Individuell terapi för honom och parterapi för er två tror jag är jättebra.

Jag gick för övrigt själv och kärade ner mig i en gift man. Dum som jag var trodde jag att det var något fel i hans relation med tanke på att han skickade hundratals sms till mig om dagarna, inte bara om sex utan undrade även hur jag mådde och hur mitt liv var och peppade mig inför allt möjligt och höjde mig till skyarna. Jag hoppades i min enfald att det skulle bli vi, men han ville inte lämna sin fru och sitt barn utan bara ha mig vid sidan om. Vi bröt. Nu har han hört av sig igen och vill ha mig "tillbaka". Fick på omvägar veta att hans fru nu är halvvägs genom en ny graviditet, vilket han såklart inte hade sagt till mig. En riktig gris. Ångrar att han fick komma in i mitt liv. Tycker egentligen att frun förtjänar att veta, men alla säger till mig att det inte är min business att säga till henne + att jag bara skulle framstå som en bitter häxa..

Lycka till hur som helst. Jag hoppas att din kille skärper till sig och tar sitt ansvar som pappa. Kram!

Men stackaren vad jobbigt och måste vart tungt samtidigt.
Själv känner jag mig ganska ensam enda jag har och prata med är mina föräldrar men stöttar mig till 100 % som syster och systerson.
Tycker killen mest bryr sig om sina spel på datorn eller mobilen så fort han kommer hem från jobbet.
I bland bara lust att honom för han inte finns där dom gånger jag har behövt honom vet inte ens om han kommer bli en bra pappa och bättre att sticka och ta hand om den lilla själv o starta om sitt liv.