Berätta för andra?

Vi kommer berätta någon gång efter rul :) jag vill gärna vänta så länge som möjligt... till v 40 om det skulle gå men det lär ju va omöjligt att hålla hemligt så länge :D

Senast jag var gravid fick jag ju missfall, vi hade precis hunnit berätta för nära å kära när jag var i v 14, 5 dagar senare fick jag missfall så jag hade sån jävla ångest då att vi precis hade hunnit berätta. Nu känner jag inte minsta lilla lust att berätta för någon och jag hoppas verkligen inte att magen blir för stor åtminstonde innan v 20! :) sen kommer vi aldrig gå ut med det på facebook eller nåt sånt.

Jag ser det såhär:

fick missfall i v12 och jag ångrar inte en sekund att jag berättade

för mina närmaste att jag var gravid. De kunde stötta och hjälpa oss genom den jobbiga perioden.

Edter den händelsen har jag berättat direkt för de närmare,

mamma, pappa, syskon, närmaste vännerna och kollegor. så nu pratar jag inte om att lägga ut på Facebook.

när missfallet inträffade kände jag mig som ensammast i världen men insåg ganska snabbt att jag är definitivt inte ensam, i princip alla i min närhet hade varit med om det.... Det känns väldigt skönt och det hjälpte mig.

varför inte berätta? Varför är vi så rädda att visa att något inte går vägen? Det är just det som gör ämnet missfall så tabubelagt. Vi måste våga prata om det..

Vi väntar barn oxh inte missfall, oxh skulle det hända så prata om det!!! Det är inget vi kan påverka! Det är inget misslyckade! Det är kroppens sätt att göra sig av med något som inte skulle överleva ett vanligt liv!

Vi berättade för familjen redan när vi fick positivt på Stickan.. Men vänner och jobb och sånt berättade vi för efter v12

Väldigt kloka ord carro_gbg, tack!

vi berättade efter ngn vecka till närmaste släkten efter att vi plussade. En av mina närmaste kompisar fick reda på det. Inget är utlagt på FB och är ni i v5+5

carro alla är vi olika och det här är väldigt privat för mig och min sambo och jag ser ingen anledning att berätta när vi inte känner för det. det är många som lägger sig i vårt liv hela tiden och både nyheten om gravid eller om man fått missfall sprider sig vääääldigt snabbt i mina kretsar eftersom allt hela tiden ska skvallras runt. jag kanske inte vill att alla ska få veta att jag fått missfall? och jag vill absolut inte folk ska lägga sig i om jag är gravid eller inte. nej vi ska iaf hålla graviditeten hemlig så länge som det går och det har inget att göra med att vi skäms eller är rädda!

Vi har berättat för våra familjer, förutom min bror som ska få reda på det i helgen :) Mina två bästa vänner vet och två på jobbet vet oxå :) Skönt att ha några och prata med :)

Precis alla är vi olika... Jag skrev hur jag resonerar..

nu väntar jag vårt 3:dje barn, och vi har fått barn väldigt tätt. vi fick även ett tidigt missfall och jag blev gravid direkt efter det. Så jag har bara vågat berätta för min mamma och pappa och 2 av mina syskon (dom yngsta). Mina andra 2 syskon kommer jag vänta med att berätta för tills efter 12 v. Dels för att dom kommer har väldigt blandade känslor inför att jag är gravid och även för att jag inte vågar säga ngt..

Har dock sagt det till nga vänner på fb som jag knappt träffar med som jag pratar med där. Känns bra att några vet iaf. Är iv 6

Vi var inte i behov av att säga att vi nu väntar andra barnet, så min mamma och syster fick reda på det i fredags efter kub-testet då vi fick bilder på bebisen :) mina närmsta kompisar har vetat ett tag.
Sambons ska vi berätta för sen någon gång xD känner att vi inte får glad respons från deras sida så då behöver dom inget veta känner jag.

Vår närmsta familj och några få vänner. Vi har lyckats bli gravida genom ivf på föraök 5 och det va så jobbigt att behöva berätta de första gånge då fler vistte. Vi hade tanken att nu är det ivf och dä fungerar det med en gång.... önsketänkande. Då vill jag inte att folk ska veta och ge sympatier för de klarade jag inte mentalt. Nu vet de närmsta att vi är i v 8 såg hjärtat idag så jag hoppas även jag kommer tycka att det är mer verkligt.vill nog vänta till v12 å verätta för mer parten jobb och vänner.

Jag har väldigt blandade känslor inför det där när man ska berätta för omgivningen. Jag är iofs inte gravid, (eller jag hoppas på det men det syns inte på stickan ännu:p).

Med vårt första barn berättade vi för de i vår omgivning i ca v14. O för alla efter RUL, la ut på Facebook osv.

När vi väntade nummer två berättade jag för mina föräldrar i v 9-10 ungefär, jag blev sjukskriven från jobbet pga illamående så det gick inte att hålla hemligt från chefen.

Sen gjorde vi ett ultraljud i v 12 o när allt såg bra ut så höll vi det inte direkt hemligt, men gick inte ut med det super offentligt heller.

Dagen före RUL var vi på dop och träffade de flesta i min släkten så då fick ju alla veta eftersom det dessutom syntes väl på magen.

Och på rutin ultraljudet i vecka 19 (fast vi blev backade någon vecka) fick vi veta att barnet var allvarligt missbildat och sen fick vi avbryta osv, det är en egen historia i sig.

Ju mer jag läser på familjeliv bla så kan det hända mycket med barnet även efter RUL så man kan ju aldrig vara säker att det ska gå vägen.. nu vill jag inte med detta skrämma upp någon utan vill bara dela med mig av mina tankar.

Egentligen är ju det bästa tror jag, att vara överlycklig och dela med sig av den glada nyheten från start(om man nu har behovet av berätta för andra annars får man väl bara vara glad) för det enda kan hända är att man har varit lycklig i onödan. Hur mycket man än oroar sig o tänkt att "vad som helst kan hända" så blir det ju inte en mindre sorg efter ändå. Det är lika sorgligt vare sig man är förberedd eller inte.

Så jag hoppas att jag kommer kunna glädjas från start i nästa graviditet, och inte oroa mig enbart.. Jag kommer nog att fortsätta hos vår kurator om oron hänger sig i och påverkar mig alltför mycket.