Jag är på vecka 7+6 och ska till BM första gången för inskrivning imorgon. Jag har gravidsymptom som illamående, blir äcklad av tanken på viss mat, doftkänslig, trött, ibland river det till i livmodern och brösten är spända och förstorade.
Ändå känner jag mig så pass normal att jag undrar om jag verkligen är gravid. Min sambo tycker jag är löjlig; jag har ju testat positivt och inte haft mens på 2 månader. Varifrån kommer denna oro? Hur ska det kännas att vara gravid? Det känns så jobbigt att veta att jag måste vänta ännu några veckor innan jag får göra UL första gången; kanske det sku sjunka in ifall jag fick se det lilla hjärtat slå (oj, jag fick tårar i ögonen av att skriva det där ;) )
Vi ska berätta för mina föräldrar i övermorgon och sambons föräldrar dagen därpå bara allt går som det ska hos BM imorgon. Kanske det känns mera verkligt när andra får veta? Nån annan som känner som jag?
Grupper & forum / Oktobermammor 2012
Att känna sig gravid, hur är det?
Ducksie · 2012-03-13 · 5 svar
2012-03-13 08:19
5 svar i tråden
2012-03-13 09:08
Hur mycket gravid man känner sig är ju så olika. :-) Är du illamående är det ju det tydligaste tecknet. På mig växte tuttarna först, innan jag ens funderat över om mensen var sen, så vilka tecken man får - och när - är så individuellt. :-)
2012-03-13 09:13
Så där kände jag också, trots att jag hade de tydliga symptomen du beskriver. Jag gjorde ett tidigt UL förra tisdagen och fick se ett tickande hjärta samt fosterrörelser. Det var helt underbart att se!! Trots det är jag orolig fortfarande...illamåendet kommer minst en gång om dagen, brösten är tunga, matlusten och humöret är går upp och ner. Har lite värk i livmodern till och från, men det är antagligen växtvärk. Tror att vi oroa oss i onödan! Det går nog inte att förstå förrän det syns och känns på (i) magen. Om du inte fått några blödningar eller haft väldigt ont kan du nog vara lugn :-)
2012-03-13 09:32
Jag hade nästan inga symtom alls. Och den där oron du känner, känner nog de flesta. Man vill ha ett kvitto på att det finns någon i magen, fastän man redan fått det bekräftat. Men gör du ett privat ultraljud - det är klart värt pengarna! Sen slipper du oron i låt säga...två timmar. Sen är du orolig igen ha ha. Precis så är det att vara gravid :) Man längtar efter att känna fostret, för att man tror att man ska slippa oron då. Sen blir man orolig för att andra känner tidigare än man själv. Därefter är det oro för att fostret rör sig för mycket/för lite. Sen kommer oron för förlossningen och om barnet kommer må bra. Därefter kommer en livslång oro för barnets välmående och alla faror som kan drabba barnet ;) Grattis till plusset!
2012-03-13 10:31
Vad skönt att höra att det är helt normalt. Tack för svaren!
Jag har läst så många inlägg om hur alla är glada och förväntansfulla och längtar, vilket jag givetvis också gör, men just nu är det känslan att allting är som förr som överröstar allt annat.
Kanske jag vant mig vid situationen lite för snabbt, och jag som längtade efter barn i flera år innan jag hittade mannen i mitt liv saknar att ha nånting att jobba för, dvs hitta en man, vänta på rätta tiden att diskutera barn med honom, vänta på att han skulle känna sig klar för föräldraskap, och sen (den kortaste fasen!) att blir gravid. Nu är jag där och det är egentligen bara att vänta.
Jag ska kolla upp möjligheten och priset för privat UL, skulle ju vara helt underbart :)
Jag har läst så många inlägg om hur alla är glada och förväntansfulla och längtar, vilket jag givetvis också gör, men just nu är det känslan att allting är som förr som överröstar allt annat.
Kanske jag vant mig vid situationen lite för snabbt, och jag som längtade efter barn i flera år innan jag hittade mannen i mitt liv saknar att ha nånting att jobba för, dvs hitta en man, vänta på rätta tiden att diskutera barn med honom, vänta på att han skulle känna sig klar för föräldraskap, och sen (den kortaste fasen!) att blir gravid. Nu är jag där och det är egentligen bara att vänta.
Jag ska kolla upp möjligheten och priset för privat UL, skulle ju vara helt underbart :)
2012-03-13 11:36
jag kunde inte göra annat än att sova sova sova och sova och det började innan jag ens skulle få mens, jag plussade visserligen 1 dag innan mens för det gick väl upp ett ljus när den andra halvan började fundera lite =P. brösten och menssmärta fick jag 7 dagar efter ägglossning och jag åt som jag aldrig sätt mat förut. jag hade inte planerat min grav. så detta var inget jag tänkte på men nu i efterhand så är allt så solklart. sen kom illamåendet. så det är som dom andra säger alla mår olika :)
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.