Pappan

Tror det kan vara att dom inte riktigt förstår. Pappan är jätte annorlunda nu (med andra barnet) än med första. Nu vet han vad som verkligen är på gång o vad som händer med kroppen o barnets utveckling

Ja jag berättade hela tiden vad som hände just den veckan för min sambo hela tiden förra graviditeten. Nu vet han ju ganska bra vad som ska hända så nu "bryr" han sig inte direkt om det längre :) Han förstår rätt bra ändå.

Men sen är det svårt för papporna att förstå oavsett hur mycket man berättar. Man får ta det som det kommer istället :)

När jag går in i en ny vecka (som idag) då läser jag och min sambo tillsammans vad som händer under just den veckan. Det gör vi innan läggdags och det är faktiskt riktigt mysigt :).

Min sambo var superengagerad under graviditeten! Han sprang och köpte böcker och googlade och visste nästan mer än mig. Han var med till MVC varje gång och hade själv frågor till henne. Nu när hon är född är han lika engagerad i allt som rör henne från blöjor och kläder till BVC-tider och utveckling :) Det är nog en lika stor grej att bli pappa som att bli mamma, och vår dotter är lika glad i pappa som i mamma. Det känns väldigt tryggt!

Min man var med mej på alla besök vart än jag gick. Sen så läste han alla gravid tidningar som jag köpte. Så han var mera insatt än jag.

Min man var med på allt. Från tillverkning till borttagning av dött foster. Varenda besök hos bm, doktor, sjukhus, gyn osv. Hans enda sorg var att vi pga ekonomin inte skulle kunna dela på ev föräldraledighet första året. Vi hoppas det blir bättre i framtiden. Han såg nästan mer fram emot att få bli pappa än jag att bli mamma, och sörjde mer än jag när hjärtslagen försvann.

Min sambo var med på första MVC besöket, lyssnar och tar till sig ny information om fostrets utveckling. Samtidigt känner jag väl att mitt engagemang är större, men det beror väl på att jag känner och upplever förändringarna på ett sätt som han inte gör. Dessutom målar vi kvinnor oftast upp en bild av att mannen skall vara förstående och engagerad till fullo. För mig handlar det om att varje individ har sin enskilda reaktion på en graviditet. Ett flertal fädrar finner det svårt att applicera graviditeten till en verklighet som ännu inte realiserats. Förväntningarna på sambon är givetvis höga, men jag kan inte förvänta mig att hans reaktion skall vara densamma som min. Vi alla tar in information och bearbetar den på vårt eget vis. Så länge min sambo finns där och stöttar, är jag till fullo nöjd och rofull. :)

Oj vilken tur ni har, min sambo är inte såå insatt i allt. Kan defnitivt inte säga att han är mer insatt i saker än jag, och så har det inte varit för mina vänner heller, men när deras barn kom då blev papporna mer engagerade och intresserade....

Min sambo har ett barn sen innan och missade dom första månaderna i graviditeten med mamman till barnet. Så han läser om vad som händer varje vecka och nu när magen börjar växa pratar han lite med den och klappar den då och då. Jag har händerna på magen nästan hela tiden, känns som att någonting ändras varje dag och jag vill inte missa något. Annat för honom. Det är svårt det där för det är ju svårt att förklara varje förändring man känner själv och det känns bara som tjat när man ska försöka få någon annan att förstå vad som händer med en själv. Jag tror inte att min sambo kan vara mer engagerad än vad han är eftersom jag inte orkar tjata om små grejerna.

Min man e inte så engagerad , men han stöttar mig till 1000 när som helst, han har inte varet med på alla bm och ul men sen har jag varit väldigt sjuk å då var han på sjukhuset varjedag jag var inlagd.

Tror att eftersom han inte kan relatera till det på ett kroppsligt sätt förutom när han känner och ser sparkarna inte "kan" vara så engagerad. Men nu talar jag endast för min gubbe!

jag hade nog tyckt att det var jobbigt om han varet mer engagerad än jag

=)

Min man är jätte engagerad. Han var med på första bm besöket och sagt att han ska med på alla bara möjligheten finns för honom. Han ser till att jag får i mig rätt mat och låter mig inte bära tungt osv... Han är väldigt mån om mig och bebisen så det känns bra.... Tror detta kan bero på att han är den av oss som ville ha barn mest. Hoppas alla pappor ska vara engagerade under gradiviteten och även efter den såklart!

Min sambo var lite off till en början, såklart han var glad men han ville inte skapa några falska förhoppningar. Efter rulet så vände det, för då blev det mer verkligt för honom. Jag laddade ner en app på hans mobil och han läser den då och då. Nu är han verkligen engagerad och är med och tycker om saker vi ska införskaffa åt bebisen.

har berättat till pappan nu att jag kännt att han inte varit så engagerad som jag vill, samtidigt har jag nog insett att det är nog svårt för han att relatera till det eftersom det är så tidigt och att jag är sån som vill veta allt även fast jag inte behöver veta allt. Sen har han juh redan gått igenom det här en gång, han vet juh redan massa utan att behöva läsa om det...

han lagar mat till mej, städar för jag bara sover och äter, låter inte mej bära tungt så han är juh engagerad

och säger flera gånger nu att han ÄR jätteglad och bryr sej om mej och livet i magen :)

Min sambo hade jätte svårt att engagera sig ibörjan, vi pratade om det och han började läsa på lite och visa att han brydde sig lite mer, men inte alls som jag vela, mådde jätte dåligt över detta väldigt lång tid, men när vi var på RUL och han började känna sparkarna varje dag så vart det verkligt för honom. Han säger att han inte riktigt hade förstått det innan, (det var ju inte en planerad graviditet)och så är det ju, det är mer verkligt för en tjej som har allt i sig. Men nu är han jätte glad och pratar med henne varje dag :)

Min sambo va mer med i början än nu i slutet. Han va med på alla ultraljud och första besöket hos BM (inskrivningen). Nu jobbar han borta från söndag till torsdag så han missar ju inget frivilligt. Nu när föräldragruppen börjar blir det svårt, men han vill gärna vara med. När han är hemma hjälps vi åt och grejar och han pratar mycke med bebis. Vi längtar båda två otroligt mycke efter det lilla livet som växer där inne. Det tog oss många år och olika hormonbehandlingar innan vi äntligen fick ett possitivt besket =) Så detta är en väl planerad graviditet som vi ser fram emot ska gå sin fulla gång, då vi är beräknade till 2 juli =)

Lycka till alla =)

min sambo har pratat barn i säkert 2 år innan vi verkligen bestämde oss för att nu var det dags, så där har det varit jag som har bromsat. men nu är det dags och vi längtar som sjutton! kommer på killen med att stå o räkna dagar till ultraljudet ;) jag jobbar som lokalvårdare på helgnätterna, och dit följer han också med så jag inte ska behöva lyfta det allra tyngsta. plus att han inte vill att jag går ensam ifall det skulle hända något. och kattlådan har jag inte behövt röra sen vi fick veta, hehe, där kan jag inte låta bli att vara lite skadeglad, han är väldigt äckelmagad och det är alltid jag som får ta de där äckliga men nu gör han det utan att protestera, jag tror tillomed att han börja komma över det där med att det är äckligt! nyttig erfarnhet tror jag :)