När ska man berätta?

Det är så svårt det där! Man vill ju berätta för alla verkligen, jag har varit gravid 2 ggr. Tyvärr blev det missfall första gången, då hade vi talat om det för ganska många av våra nära å kära. Jag tyckte dock att det blev väldigt jobbigt när missfallet var ett faktum. Däremot andra gången vi blev gravida väntade vi till den "säkra" perioden innan vi berättade för någon. Det kändes bättre å göra så, men alla är vi olika =)

Vi berättade tidigt då jag började må mycket dåligt redan i v.6. Sen har vi även fått 2 missfall som vi har berättat om i efterhand och skulle det inte funka denna gången så skulle det vara skönt att ha stödet från familjen. Övriga släkt och vänner berättar vi för efter v.12 då vi har varit på ultraljud.

Vi kommer berätta efter v.12 då vi inte ska på inskrivningen förrän dess! Och då jag var hos barnmorskan förra veckan för att konstatera att jag verkligen var gravid så rekommenderade hon oss att försöka vänta tills vi hade varit på inskrivningen i och med att vi är i v.12 då och det absolut svåraste månaderna är förbi då! Men det är svårt, jag jobbar på min pappas företag så det blir många lögner... Men det äre värt den dag man få berätta varför man har betett sig så konstigt :)

Vi har berättat för de närmaste direkt. (Chef, kollegor, föräldrar, syskon, bästa vänner) när det blev ett MA i början av mars var det så skönt att ha deras stöd! Därför kommer vi i fortsättningen att berätta! Sedan väntad vi ett tag med övriga på typ fb:)

Tack för era svar :)

Ska till BM den 22:a och kommer då nästan vara i v.10, vet inte om det kommer räknas som bara hälsosamtal eller också inskrivning? Det sa hon inget om.

Bör kanske vänta tills dess i alla fall. Men samtidigt, OM något skulle hända(gud förbjude) innan dess så är det ju ändå nånting jag skulle berätta för dem, skönt att ha stöd hos någon mer än pojkvännen.

Är på väg en kallelse hem för vul men det kommer nog inte göras förrän i v.12-13. Har jag riktigt med is i magen så vore det ideala att vänta tills efter det, men det går nog inte om jag känner mig själv rätt :)

Kan känna lite såhär att missfall är så tabu, folk vågar inte berätta att det inte gick vägen denna gång. Varför ska det vara så tabu-belagt att berätta om ett missfall, det är ändå inget vi kan göra något åt. Ju mindre vi berättar och endast berättar de gånger som det går bra kommer vi kvinnor (inte alla men många) aldrig sluta vara oroliga och känna sig misslyckade, vilket många gör.

Jag har själv gått igenom ett missfall (MA) och folk vågar inte fråga mig om det. Jag kunde aldrig påverka att det blev som det blev. Och jag tycker vi måste börja prata om det, när det har hänt en själv upptäcker man att det är flera i ens bekantskapskrets som haft missfall. Men varför vågar man inte berätta innan se säkra veckorna? Jo för på Facebook får ingen missfall!

Jag känner samma om att man inte blir gravid: varför inte säga som det är? Varför ljuga? Då blir det ju än mer spänningar och skam kring den sorg man bär på...

Måste säga att jag håller med er. Varför är detta något jag ska gå och bära runt på själv? Trots allt så är det ju så, att om något skulle hända så skulle jag ändå berätta det för mina närmsta vänner och familjer. Att få missfall/ha problem med att bli gravid ska ju inte på något vis vara skambelagt. Man är ingen sämre människa för det.

Och som du säger Carro så är det väl jättebra att kunna prata om det. Jag har t e x ingen aning om min mamma haft något missfall, det är som ingenting som man nånsin tänkt på att fråga. Dumt!

Med det sagt så kommer jag att sluta komma med undanflykter och istället berätta för de jag vill ha där som stöd i med-och motgångar :)

Tummen upp M@lin!!! :-)

Vi sa det till alla förra gången, vänner och familj (dock inte fb) tidigt och när det sen slutade med missfall i vecka 12 så var det skönt att alla redan visste så slapp man höra "ska inte ni ha barn snart" och sådär. Nu när vi är gravida igen så har vi gjort precis samma sak och hoppas det håller i sig denna gång, men Gud vad glada alla blir nu när de dessutom vet hur det gick förra gången!

En graviditet är inget att hymla om vare sig det går vägen eller inte, ut med språket bara så gläds alla åt dig istället, mycket roligare!

Vi skulle vänta men det gick inte, familjen vet. gravid med nr 3 :-) Barnen ser fram emot att följa vecka efter vecka, har nu kommit till v10. Barnen är 8 och 5, är tydlig med att det inte är säkert än.

Vi skulle vänta men det gick inte, familjen vet. gravid med nr 3 :-) Barnen ser fram emot att följa vecka efter vecka, har nu kommit till v10. Barnen är 8 och 5, är tydlig med att det inte är säkert än.

Det var skönt att slippa vänta längre. Har i helgen berättat för både närmsta vännerna och familjen. Alla blev jätteglada och även glada över att jag valde att berätta det redan nu :)

Vi talade om direkt för närmsta familjemedlemmarna, min mamma, min syster och hans mamma. Just för att de visste att vi börjat försöka! Och just för att min pojkväns mamma ville så gärna! Dessutom har vi en familjemedlem som tyvärr inte kommer överleva cancer. Hans fru, som är min pojkväns mormor fick veta just för att hennes man skulle få se henne tänka på något annat i slutet! Så han vart jätte lyckligt av att veta att efter att han gått bort så kommer ett nytt liv in i familjen! Hon har till och med redan börjat sticka kläder till den lilla som bara är 9 veckor gamla i min mage! Det är klart man har i bakhuvudet att det kan hända något på vägen. Men det får man ta då! Vi kommer dock vänta med att komma ut med det till "Facebook-vännerna" när det inte går att dölja längre! Just för att jag fått ett nytt jobb som jag är lite rädd att förlora om de får veta att jag väntar barn!

.. Men det är inte lätt att vara tyst när man egentligen vill skrocka ut det över hela världen för att man är så lycklig!

Håller med alla ovst! Och en annan aspekt är ju också det här med hur dåligt man kan må i början av grav, fy bubblan... Och man beter sig ju inte helt normalt alltid på jobb "ser likblek ut, äter konstant och har ett snigeltempo el runt familjen "nä, idag tycker jag inte om getost helt plötsligt"... Jag undrar vart det från början kommit ifrån att "hålla inne" med det? Jag hade på sätt och vis inte velat berätta för alla kolleger men på sätt och vis hade det varit skönt att kunna vara långsam och illamående och ha en förklaring så att alla inte tror att man har helt avsaknad av arbetsmoral;-)

Jag och sambon berättade redan lite innan vecka 6 :)

Både mina svärföräldrar tyckte de va kul o mamma o alla :)

Finns många som säger att det betyder otur att berätta förtidigt men inget jag tror på så man avgör säljv när man vill berätta :)! Go for it :)!

Vi hade tänkt vänta några veckor, men min familj kom på oss...så det var ju bara att erkänna :) de blev jätteglada, dagen efter berättade vi även för svärföräldrarna som blev minst lika glada. Om det hela ej kommer att gå vägen vilket vi givetvis hoppas att det gör...så kommer vi oxå ha stöd från dem, det känns skönt. Min allra närmsta vän har oxå fått veta, resten får vänta ett tag!

Är i v.15 (14+1) nu och jag har bara berättat för familj och närmaste vänner...

Eftersom vi fick missfall gången innan, så jag skulle må sämre om alla visste och började undra över graviditeten om något skulle gå snett. Väntar någon vecka till sen kanske jag läcker ut de.. Sen har jag inte så stort behov av att dela med mig nyheten på facebook och sådant, folk kommer ändå märka att jag blir tjockare och tjockare, men det är ju olika för alla =)

Kram

Mina föräldrar vet om det. Min mamma nojade mycket först men nu har det lagt sig. Känns skönt att de vet om tycker jag.

Vi berättade för våra familjer när jag var i veckan 13, men det var mycket för att min man kändes det inte verkligt förrän han hade varit på första ultraljudet. Och även om jag kände lite olika saker i kroppen, så var jag hela tiden rädd för att jag kanske har inbillat mig att jag var gravid. Vi behövde lixom själva bevis innan vi ville berätta :p hehe. Våra föräldrar, min kusin, och en kompis känner till graviditeten. Även om vi vill berätta för alla så vill vi samtidigt ha det lite hemligt, inte för om nåt skulle gå fel, utan lixom våran lilla hemlis några veckor till lixom :)

Vi skrev inget om det på FB tyckte att det räckte att de vi ville skulle veta visste =) Sen efter vi fick vår underbara dotter så tog det ett tag innan "vännerna" på FB fattade.. Jag har inte lagt ut någon bild på henne, för jag tycker att om hon vill ha FB när hon har åldern inne så ska hon få välja det själv. Däremot har jag instagram där hon finns med på nästan alla kort.. =)

Vi var på släktträff på min sida, den återkommer var 3e år, när jag var i 5-6 månaden. Det var jättekul å träffa sina farbröder o fastrar o kusiner m.m å min ena farbror kom fram å frågade :

-Utökar ni släkten?

-Jo det stämmer!

Så skrattade han å sa:

-Det är bra det, det behövs.. :)

Både förra gången och denna gången har jag berättat för min familj o mina närmaste vänner att jag är gravid. Förra gången fick jag tyvärr missfall men bättre att dom närmaste vet om det. Denna gången tänker jag vänta på att berätta på fb om det tills jag nu har gjort mitt andra ultraljud den 22 augusti då jag är i v11 och förhoppningsvis har en bättre bild att visa upp.

Stödet från folk är guld värt

Både förra gången och denna gången har jag berättat för min familj o mina närmaste vänner att jag är gravid. Förra gången fick jag tyvärr missfall men bättre att dom närmaste vet om det. Denna gången tänker jag vänta på att berätta på fb om det tills jag nu har gjort mitt andra ultraljud den 22 augusti då jag är i v11 och förhoppningsvis har en bättre bild att visa upp.

Stödet från folk är guld värt

Folk gör väldigt olika vad gäller fb. Själv skulle jag aldrig skriva ngt där, kommer heller inte lägga upp ngn bild lr dylikt när plutten kommit.

Ringde min mamma så fort jag plussade och berättade för mina vänner i vecka 5. skulle gifta mig i v8 så det var viktigt inför planeringen av möhippan =) Den fick ju såklart planeras om till en fantastisk dag på ett spa istället.

Mina tankar kring det är väl som de flesta andras, får man missfall så slipper man vara ensam i sorgen och kan berätta, men man kanske ska skippa de sociala medierna som FB. Jag är i v.11 nu och än så länge är det bara dem jag umgås med som vet och de som kom på bröllopet. fortfarande jättenojig för missfall och kommer inte veta nånting alls förän RUL vilket är om två månader... känns som att det är en ok tid att skriva en uppdatering på FB, när man sett knyttet och att det mår bra.