Min sambo fick panik

Jag tror att alla män blir skraja, framför allt om de inte varit med om det tidigare, men det brukar gå över. Men låt honom vara med på mvc och alla grejer för att han också ska känna sig delaktig och förstå vad som sker där inne. Att det faktiskt finns en del av honom också där inne. Det löser sig säkert med tiden. Lider själv av samma problem min sambo vill inte ha det. Han har 3 barn sedan tidigare och jag har också 3 barn sedan tidigare (19,17 &12). Detta var inget vi planerat men jag känner det som en gåva och sista chansen. Så jag tänker behålla det, så får det lösa sig under tiden.

Allt kommer bli bra och lycka till

Min Sambo är 7år äldre än mig och han fick panik och var inne i en chock i 2 veckor innan det gick att prata med honom om det. men efter många besök hos kurator, flera akuta vul och ett samtal til sina mamma så vill han inget annat nu <3 fick reda på graviditeten i v5 och i v.8 ville han behålla det.. innan va det bara abort som gällde. (kan tillägga att vi bara har varit tillsammans i 5 månader, 3månader när vi fick reda på graviditeten)

Hoppas allt löser sig <3

Hejsan!

plussade för 2 veckor sedan. Min sambo har varit väldig upp och ner! Ena stunden pussa på magen ..han berättade för sin familj direkt..andra stunden så är han jätte osäker och har panik. Försöker lugna ner honom men är så svårt då han pendlar så snabbt. Ska till barnmorskan på torsdag och han vill inte följa med på inskrivningen men på allt det andra säger han.. Vill att vi ska göra det här tillsammans.. Jag hoppas att din kille ställer upp för dej och att han inte ska vara rädd!

Jag kan ju säga att min sambo också hade panik när jag plussade, och då är han ändå 25 och ska fylla 26 nästa år. Men det var ju absolut ingenting planerat och han ville direkt att jag skulle göra abort, men jag vägrade. Kände att jag inte skulle klara av det psykiskt osv. Så jag fokuserade på honom och sade ingenting om mitt beslut. Så efter några dagar så pratade vi om det och han ändrade sig. Ju längre in i graviditeten jag kommer desto mer vill han ha barnet. :) Jag är nu i vecka 21 (20+0) och jag var ca v.6+3 när jag plussade. :)

Jag fick dock heller aldrig me min sambo på inskrivning och har bara fått med honom på RUL men resterande möten ska jag försöka få med honom. :)

Tror också att han bara har svårt att ta in allt just nu, sen när magen börjar komma, ni går på rul och ni kan känna sparkar först då blir de riktigt verkligt.

Jag tycker du ska stå på dig och prata med din kille om det hela. Och ska du göra en abort ska du göra den för din egen skull och inte för någon annans! Det sade min bm till mig. :)

Håller tummarna att det kommer att gå bra för dig och din kille och plutten i magen. :)

Min svägerskas pojkvän reagerade likadant. Dom hade ett barn sen innan & han ville inte att dom skulle ha ett till. Hon behöll det iallafall & idag är han jättelycklig!

Vissa killar behöver smälta det lite innan dom kan börja acceptera. Min sambo är rädd & tycker att det här är jätte skrämmande men han tycker även att det ska bli ett äventyr som han gärna vill göra.

Din sambo kanske bara behöver smälta det lite till... :-)

Ni är så fantastiska och få lyssna på och känns skönt det finns fler som har samma dilemma.

detta hjälper mig mycket att ge han utrymme och tid att smälta. han är rädd att allt ska gå åt helvete som han uttrycker sig men vi är 2 om det och hjälps åt och det jag försöker få han att förstå.

Tack för alla era historier och åsikter!!

Jo men de är ju så att man är ju två om det hela. :)

Håller tummarna för att han kommer acceptera det senare med tiden och att han kommer vilja ha barnet lika mycket om dig. :)

Ja vi är mångs i samma situaition- Själv fick jag höra igår att om jag behåller det kan jag dra åt helevet och flytta direkt. Men det låter värre än var det är.Har hört det för men då av en annan anledning att jag är gravid. Han har en tendens att säga sker som han inte menar när han känner sig i underläge och inte kontroll.

hej! Jag har också gjort en abort tidigare i mitt liv för några år sedan i v.14, emot min vilja. Har mått dåligt av den och hela ingreppet var fruktansvärt hemskt. jag hade så fruktansvärt ont att dom blev tvugna att söva ner mig. Efter inreppet gick jag på morfin i 3 veckor som hjälpte mig en del på vägen, fick utskrivet av läkaren.

Min pojkvän (samma kille som jag blev gravid med innan) han fick inte direkt panik av att jag var gravid. Mer eller mindre tyckte han att det var ofattbart. Han förstod inte att vi verkligen väntade barn och stod framför stora beslut. Jag gjorde över 10 grav tester för att övertyga mig och han i detta.. Han sa att en 3e gång är alltid en 3e gång och att jag inte ska behöva genomlida en abort till.. har haft missfall ett par gånger sen aborten och haft konstanta kroniska magsmärtor dagligen som gett mig problem.

Han gillade inte att vi väntar barn så tidigt.. han fyller 23 och jag är 20. Men han är väldigt glad över att han ska bli far nu. Han ser väldigt mycket fram emot allt som väntar oss nu här fram över. RUL är något han verkligen väntar på. Jag är glad att han är lycklig med sitt beslut om att finnas kvar i mitt och barnets liv. Han är lycklig med att just jag bär hans barn. Vi har varit ihop i snart 4 år och vi är båda väldigt lyckliga blivande föräldrar.

jag tycker du ska lyssna till ditt hjärta. Förklara för din pojkvän att du inte klarar av en abort till och varför. Var ärlig. Jag tror det kommer lösa sig för er. Han kommer nog förstå och längta efter barnet om några veckor. Låt han smälta situationen. Min pojkvän var också uppstressad över allt. Men nu är allt bättre än någonsin!

Jag tycker inte du ska göra för hastade beslut. Lyssna till ditt hjärta gumman!

Det är trotts allt din bebis inne i magen. Önskar dig/er all lycka och hoppas det kommer gå bra för er/dig. Uppdatera gärna senare i forumet hur det går/gått med allt.

Styrkekramar till dig!

Hej!

Här är det ingen dans på rosor direkt.

Min sambo är 27, jag är 26. Jag slutade med ppiller i april-maj och enligt beräkningar blev jag gravid i mitten av juni. Vi trodde inte det skulle gå så fort, men för min del gör det absolut ingenting. Däremot tycker min sambo det är för tidigt. Han fick panik. Jag har sex små (halv) syskon, har varit bonus mamma i 3 år och arbetat med barn, samt har vänner som har barn. Han har ingen erfarenhet alls, så förstår paniken.

Vi har vetat i 5 veckor nu (gick in i vecka 11 igår) och han har pendlat från att ignorera det till att brusa upp och be mig dra åt helvete, säga att jag förstör hans liv och tvingar honom att bli pappa osv osv. Själv tycker jag att han hade ett ansvar art skydda sig eller säga ifrån,eller åtminstone inte komma inuti mig, om han nu tycker att det är så tidigt.

Jag har övervägt abort för hans skull, men konstaterat att jag absolut inte vill det. Jag kan inte. Jag tror han fixar det här, han är bara rädd, vilket jag förstår,men är trött på elakheten han kommer med. Jag är beredd att fixa det här själv och har ingen tvekan på att det skulle gå bra. Men önskar att han mognar in i det här och växer in i rollen som blivande pappa och ser det underbara i det hela.Jag har frågat om han kan tänka sig parterapi (han är tyst som enmussla förutom när han brusar upp) och han sa att om jag gör abort kan han överväga det ..

Skriver som jag skrivit så många gånger förut! Bm sade till mig att ska man göra en abort ska man göra det för sin egen skull och inte för någon annan! Tycker inte du ska finna dig i hans elakheter alls! Och de krävs två för att det ska bli tre...

Stå på dig och ta ingen skit! :)

Han har ändrat sig!! Lycka!! Flera veckor av glädje nu :) hur har det gått för dig LinaK89?

min karl blev lika skraj denna gången, även fast det är vårat andra barn, karlar är så. När sonen väl var ute var/är han världens bästa pappa, har svårt att tänka mig att det blir annorlunda denna gång :)

Min sambo var otrevlig och som i vissa av era beskrivningar. Men han har alltid sagt till mig att aldrig ta åt mig av vad han säger för han menar inte det.

Men han fick ju som jag skrev innan. Lite småpanik men han ville aldrig visa mig den sidan, men jag både såg och fick höra från vänner som kom o prata med mig.han kände stor press med försörjning vilket medgav mig så fruktansvärt dåligt samvete!

Sedan vi var in på RUL såg jag glimten i ögona på honom, han såg lite blank ut, sådanna där glädjetårar som inte ville rinna ner för hans kind.. Han såg så lycklig ut och så intresserad ut !!

Igår kväll, la han sin hand på min mage, är i v.20+2(v.21) för att känna bebisens rörelser. Det har gått 3 veckor sedan vi var på RUL och han blir allt mer intresserad och längtan hos honom är enorm. Namn till bebisen är fastställt och han börjar redan nu, planera barnets framtid (den är ju inte född än) men han vill ha god och bra samt bred utbildning m.m. Han vill ge sin son/dotter det bästa han kan ge! Det glädjer mig för vi båda längtar till förlossningen :)

Att även ha en hjälpande man och en extra hand här hemma och där ute ja ni, det känns då allt finurligt. Män ska inte stå i köket dom ska hålla sig i verkstan tycker jag ;) fast jag är uppvuxen så! :)

Hur går de för er alla andra?? Har dom blivande papporna vänt humör och allt de här??