Grupper & forum / Marsmammor 2013
Graviditetsdepression? Någon mer?
lollita · 2013-01-27 · 6 svar
2013-01-27 10:15
Sjukskriven för graviditetsdeoression. Fler härinne?
6 svar i tråden
2013-01-27 11:05
Nä men känner av graviditetsdeprisseion. Men måste jobba...
2013-01-27 11:25
Hej
Ja jag har nog haft deppression egentligen från första dagen när vi fick beskedet att vi var gravida. Lång och komplicerad historia men jag tänkte nog att det kommer ordna sig att det bara var hormoner som spökade. Har haft samtal sen slutet på sommaren och nu vill de remmittera mig till psykiatrin för en sjukskrivning då de är oroliga att det inte ska bli bättre innan förlossningen.
Skönt att inte vara ensam, jag har försökt googla på ämnet men det finns inte så mycket tyvärr.
Ja jag har nog haft deppression egentligen från första dagen när vi fick beskedet att vi var gravida. Lång och komplicerad historia men jag tänkte nog att det kommer ordna sig att det bara var hormoner som spökade. Har haft samtal sen slutet på sommaren och nu vill de remmittera mig till psykiatrin för en sjukskrivning då de är oroliga att det inte ska bli bättre innan förlossningen.
Skönt att inte vara ensam, jag har försökt googla på ämnet men det finns inte så mycket tyvärr.
2013-01-27 12:07
Jag har nog oxå gått in i en deprission. Känner mig mer och mer nedstämd för varje dag som går. Hoppas att det går över snart, eller åtminstonne tills förlossningen närmar sig. Missuppfatta inte mig nu, men det känns ändå betryggande attdet finns fler som oxå känner ungefär samma.
2013-01-27 17:13
Hej!
Skönt att det finns fler! Jag har längtat efter barn sen jag va liten, men det enda jag tänker nu är att jag ångrar allt. Vil linte bli mamma. Vill leva som vanligt. Tycker alla bebisar är jobbiga och fula.
Usch, skäms verkligen av mina känslor. Inte direkt ngt man pratar med sambon om heller........
Hoppas på ljusning, men dagarna blir värre och värre...
Skönt att det finns fler! Jag har längtat efter barn sen jag va liten, men det enda jag tänker nu är att jag ångrar allt. Vil linte bli mamma. Vill leva som vanligt. Tycker alla bebisar är jobbiga och fula.
Usch, skäms verkligen av mina känslor. Inte direkt ngt man pratar med sambon om heller........
Hoppas på ljusning, men dagarna blir värre och värre...
2013-01-27 17:14
Hej!
Nu är jag inte gravid längre utan fick en dotter 30/12-12 men kände att jag bara var tvungen att svara på detta..
Hilma var inte planerad och fick en chock när jag fick reda på att ja va gravid. Efter många om o men bestämde vi oss för att köra på detta, vilket betydde att jag fick byta stad, lämna vänner o familj osv. Bara detta var ett jättejobbigt steg. Kände från första början egentligen att jag inte riktigt kunde gläjdas åt graviditeten (fast jag längtat efter barn innan jag vart gravid...)
Så.. trodde att jag hela tiden skulle känna mig bättre, men mådde inte alls bra o kände mig off på nåt sätt.. Förlossningen va dessutom jättejobbig, fick över två veckor, låg i nästan 50 tim i värkar o allt fick avslutas i akutsnitt. Sen fick ja dessutom blodförgiftning... MEN de första dagarna mådde jag ändå bra och kände mig glad. Hade vart sååå rädd för att få förlossningsdepression. Dock, 5:e dagen efter förlossningen slog det till o ja fick baby blues. Mådde fullständig skit o grina konstant. MEN nu till det positiva!:P Efter två veckor (som bluesen brukar hålla i sig) började jag må bättre. Och idag, 4 veckor efter förlossningen, mår jag i stort sett helt bra! Så. efter att många gånger nästan ångrat mig, o mått fullständigt skit, börjar jag må såå mykt bättre och lilla Hilma (som är heeelt underbar), börjar känns som hon alltid varit här hos oss. Jag saknade dock att folk berättade hur de mådde, alla verkade gå på små babykärleksmoln o ja mådde bara skit. Förstått såhär i efterhand att det faktiskt inte riktigt är så dock, många fler än man förstår som mår dåligt!
Hoppas verkligen ni får den hjälp ni behöver och var inte rädda för att prata med er barnmorska så ni kan få tid hos en psykolog o få prata! Min psykolog bokade även in uppföljningssamtal så mår man dåligt även efter förlossningen tar de tag i det fort. Dessutom har jag en fantastiskt bvc sköterska. Lycka till nu och hoppas ni mår bättre snart.
Nu är jag inte gravid längre utan fick en dotter 30/12-12 men kände att jag bara var tvungen att svara på detta..
Hilma var inte planerad och fick en chock när jag fick reda på att ja va gravid. Efter många om o men bestämde vi oss för att köra på detta, vilket betydde att jag fick byta stad, lämna vänner o familj osv. Bara detta var ett jättejobbigt steg. Kände från första början egentligen att jag inte riktigt kunde gläjdas åt graviditeten (fast jag längtat efter barn innan jag vart gravid...)
Så.. trodde att jag hela tiden skulle känna mig bättre, men mådde inte alls bra o kände mig off på nåt sätt.. Förlossningen va dessutom jättejobbig, fick över två veckor, låg i nästan 50 tim i värkar o allt fick avslutas i akutsnitt. Sen fick ja dessutom blodförgiftning... MEN de första dagarna mådde jag ändå bra och kände mig glad. Hade vart sååå rädd för att få förlossningsdepression. Dock, 5:e dagen efter förlossningen slog det till o ja fick baby blues. Mådde fullständig skit o grina konstant. MEN nu till det positiva!:P Efter två veckor (som bluesen brukar hålla i sig) började jag må bättre. Och idag, 4 veckor efter förlossningen, mår jag i stort sett helt bra! Så. efter att många gånger nästan ångrat mig, o mått fullständigt skit, börjar jag må såå mykt bättre och lilla Hilma (som är heeelt underbar), börjar känns som hon alltid varit här hos oss. Jag saknade dock att folk berättade hur de mådde, alla verkade gå på små babykärleksmoln o ja mådde bara skit. Förstått såhär i efterhand att det faktiskt inte riktigt är så dock, många fler än man förstår som mår dåligt!
Hoppas verkligen ni får den hjälp ni behöver och var inte rädda för att prata med er barnmorska så ni kan få tid hos en psykolog o få prata! Min psykolog bokade även in uppföljningssamtal så mår man dåligt även efter förlossningen tar de tag i det fort. Dessutom har jag en fantastiskt bvc sköterska. Lycka till nu och hoppas ni mår bättre snart.
2013-01-29 19:03
Riktar detta till Lollita
Jag förstår din känsla av att inte vilja prata med din sambo. Jag sa inget till min man på en lång tid. Men till slut brast det och allting bara rann ur mig. Hur arg jag var för att bebisen var oplanerad.
Att jag känner att det här barnet inte är mitt (jag har redan 2 sen tidigare) det är hans.
Att jag inte sa något i början för jag trodde det skulle gå över.
Att jag är skiträdd fö att bli lämnad om han tröttnar på beisen mm . det var jätteskönt att han faktiskt fick veta för det tillåter mig på ett annat sätt att vara öppet ledsen , förbannad och besviken och nu när han vet kan vi hjälpas åt att hantera släkt och vänner som inte vet att jag är deprimerad.
Tänker på dig
Ps jag själv har blivit remmitterad till psykiatriska kliniken och väntar nu på en läkartid. DS
Jag förstår din känsla av att inte vilja prata med din sambo. Jag sa inget till min man på en lång tid. Men till slut brast det och allting bara rann ur mig. Hur arg jag var för att bebisen var oplanerad.
Att jag känner att det här barnet inte är mitt (jag har redan 2 sen tidigare) det är hans.
Att jag inte sa något i början för jag trodde det skulle gå över.
Att jag är skiträdd fö att bli lämnad om han tröttnar på beisen mm . det var jätteskönt att han faktiskt fick veta för det tillåter mig på ett annat sätt att vara öppet ledsen , förbannad och besviken och nu när han vet kan vi hjälpas åt att hantera släkt och vänner som inte vet att jag är deprimerad.
Tänker på dig
Ps jag själv har blivit remmitterad till psykiatriska kliniken och väntar nu på en läkartid. DS
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.