Första barnet?

Jag ska föda mitt första barn i mars/april. Har inte varit på UL/VUL än, så jag går efter ÄL.

Jag och sambon är nog inte så "lyckliga" man ska vara när man är gravid. Båda två oroar oss för ekonomin. Jag jobbar 20% fram tills dec, även frilansar jag som teckenspråkstolk. Jag tar de jobba jag får, men skrapar ihop runt 4-5000 per månad. Sambon har fast jobb och får "normal" lön.

Vi har varit så otursdrabbade de senaste åren. Taket gick sönder av all snö, jag har gjort stora ingrepp på mina tänder, kylskåp/frys och tvättmaskin samt torktumlare la av förra sommaren. Osv osv.

Hade jag bara haft fast jobb som teckenspråkstolk, eller liknande, hade varit ett under och själva skuggan över graviditeten skulle försvinna.

Jag anar att vår släkt är lite skeptiska över våran situation. Vi visar att vi gör vårat bästa, genom sälja en massa saker och snåla hit och dit.

Vill så gärna se framemot att föda lill*n, men just nu ser det mörkt ut.

Tillhör ju egentligen decembermammorna men känner igen mig i ekonomikrisen. Jag lever på aktivitetsersättning pga sjukskrivning och fästmannen är arbetslös och lever på försörjningsbidrag. Känner att ekonomin inte kommer räcka till till ytterligare en familjemedlem då vi har 1 stor hund och 2 katter också, så kan inte riktigt glädjas åt barnet. Men vi kommer klara det ändå, det vet jag. Och för att göra allt klart så blev jag gravid trots p-stav, och fostret var för stort för en vanlig abort då jag fick reda på att jag var gravid.

Förövrigt så blev killen jätteglad över nyheten om att han ska bli pappa då han är 29 år och ville ha barn innan han blev 30. Själv är jag 20 år.

Min första tanke var; vilket beslut ska jag ta?! Min dåvarande make och jag var precis mitt uppe i att separera. Skillsmässopapperna hade kommit och jag hade bytt tillbaka till mitt flicknamn. Precis i samband med att jag var på semester började jag må väldigt illa. Mensen var sen och jag började misstänka att jag var gravid. Jag var på semester med min mamma och hennes sambo men sa inget till någon. Samma dag som jag kom hem från semestern så sa jag till mitt ex att jag misstänkte att jag var gravid. Jag köpte ett digitalt gravtest som jag tog nästa morgon och till min förvåning så stod det gravid 3+. Vi var båda två överraskade och han sa på en gång att det var abort som gällde. Med bara 2 dagars betänke tid så ringde jag till kvinnokliniken och fick en tid för abort. När vi väl var där så kunde jag inte gå genom det. Han blev skitförbannad och tyckte att jag hade skämt ut honom inför läkaren. Han flyttade ut samma dag och sedan dess har vi bara pratats vid några gånger. Senast vi pratades vid så kom vi överens om att vi ska försöka vara vänner. Jag har bestämt mig för att behålla barnet. Mina tankar just nu är att kämpa mig genom dagarna tills illamåendet har försvunnit helt och tills jag fått tillbaka aptiten. Just nu är jag inte sugen på så mycket. Ekonomin är ju också självklart ett bekymmer men då har ju jag ett fast jobb med någorlunda bra lön. Så jag oroar mig inte så mycket för det. Ser ju självklart fram emot att få bli mamma, men det kunde gärna ha fått vara under bättre omständigheter.

Det var nog mitt livs överraskning när jag fick beskedet. Var totalt inställd på att det var jag som skjöt upp mensen som jag gjort så många gånger tidigare. Men jag visste ju att vi försökte såklart men trodde verkligen inte det hade tagit sig. Sambon satt på en stol utanför toaletten och rakade håret, jag stod och stirrade på det nytagna testet och han som vanligtvis brukar nöja sig med 3 mm snagg hoppade till av att jag börja skrika så han fick en liten kal fläck i bakhuvet :P Jag fick total panik och sprang omkring som en yr höna och försökte göra allt babyfix den kvällen för jag verkade tro att bebisen skulle komma där och då. Men som alltid när jag får panik blir min kille jättelugn och sa att det kommer bli jättebra det här och visst fick han också en chock som inte la sig på nåra månader men gla blev han :) En av mina första tankar efter beskedet var "måste ringa mamma" men killen förbjöd mig för tänk vad ledsen hon skulle bli ifall det skulle bli missfall. Nu har vi båda börjat vänja oss lite vid tanken på att det kommer en till familjemedlem inom kort så det är rätt lugnt nu i jämförelse med vad det var den kvällen ;)

väntar på första barnet, v33 novembermamma!

Min första tanke var "nej". Jag studerar och min sambo har bara vikariat. Min sambo sa att vi måste göra abort vi har inte råd med ett barn. Men när jag hade tänkt ett tag så tänkte jag, nej jag kan inte göra abort. Nu när chocken har lagt sig så tror jag min sambo är glad över att vi behöll barnet, han har redan börjat planera hur han ska få in skötbordet i vår lilla toalett. Det blir en stor omställning i våra liv och våran ekonomi men tillsammans klarar vi det. Ironiskt nog är det många som tycker att jag borde vara överlycklig att jag blev gravid då jag har pcos, men jag var inte riktigt redo för det ännu.

vi väntar vårt första å både jag å min sambo är överlyckliga :) detta kom som en överraskning för oss båda (:

Hej.

Vi väntar vårt första barn & är ett par på 21 & 25år. Vi planerade detta barn såå mkt som man kan . :) Efterlängtat & välkommet plussade vi i juni. Just nu är vi i v.16 & vi har lyssnat på hjärtljuden vilket var det mest underbara jag & sambon varit med om. Vi båda hade gråten i ögat. :)

Nu längtar vi bara till RUL som är den12 okt. :) Inte såå himla länge kvar. :)

Lycka till alla blivande mammor!

Kramar

Hej allihopa :-)

Beskedet kom som en chock. Jag trodde inte jag var gravid men tog ett test efter två dagar sen mens, en lördag. Sambon hade varit ute med en gammal kompis på krogen och jag var hemma med min väninna sarah och såg en film. Vi hade ett stort bråk samma kväll som slutade i kaos, ända stora bråket vi någonsin haft men iallafall.. På morgonen dagen efter gick jag och tog testet och fick till svar Gravid 2-3. Tappade hakan och sprang in och väckte sambon som inte fattade någonting av det jag sa.

Till slut sken han upp som en sol och har gjort det sedan den dagen!

Jag som fortfarande studerar och inte har någon fast inkomst ville göra abort och krossade min sambos hjärta lite smått i och med att boka tid till abortmottagningen. Han stöttade mig ändå och följde med mig. Väl där på VUL såg vi hur vårat lilla hjärta sparkade och slog med armar och ben. Jag viste redan då att vårat barns liv inte skulle sluta där den dagen.

Vi åkte genast därifrån och här står vi idag! Ett vul och ett RUL senare!

En frisk och kry bebis som sparkar som en vilde och beräknas komma 24 februari !

Det finns inget perfekt tillfälle för att få barn, det sker när det är menat.

Hej allihopa ! : )

Vi väntar vårt första barn 6 Mars 2012 enligt ÄL ! ! : )

Ha inte varit på RUL än , men var på tidigt UL då stämde det exakt på dag

enligt mina beräkningar ! ; )

Får se på VUL den 12 oktober , då vi även får se om det är en

Prins eller en Prinsessa som finns där inne ! : ) <3

Bebisen är efterlängtad av både mig & min Sambo !

Så h*n är så välkommen till världen ! <3

Längtar sååå tills vi får se våran bebis igen !

Lycka till alla blivande Mammor !!! : )

Jag fick en minnsan konstig start på min graviditet.

Jag var helt säker på att jag fick ett missfall i vecka 5 + 5 då jag störtblödde i ca 1 h. Det var så mkt blod. Jag ringde barnmorskan och hon tyckte inte att jag behövde kontakta dem den närmaste tiden. Skulle jag inte få min mens efter 7-8 veckor så skulle jag höra av mig.

Det var jobbig tid efter "mf" eftersom det inte var lönt att testa sig eftersom grav-hormonerna kan sitta kvar i upp till 9v. Efter 3 veckor testade jag mig ändå. Fick ett svagt streck på stickan, veckan därpå testade jag mig igen och då fick jag ett starkt streck. Därefter fick jag flera positiva test, det verkade som mina hormoner inte ville lämna kroppen. Efter 7 och 1/2 vecka ringde jag till kvinnokliniken o efter ett massa tjatande så fick jag komma men telefonisten var noga med att poängtera att jag inte borde vara gravid igen efter missfallet. När jag låg på bristen för ett ultaljud så utbrast gynekologen... ops det här var en stor en.. jag fick världens chock då han sa att mitt foster var 13v + Så igår fick jag se min blivande baby sprattla och ett hjärta som slog..

Jag och min sambo är chockade men så otroligt glada.. min kille har drömt om barn länge men jag har velat utbilda mig färdigt o få jobb.. så just nu svävar vi i en lyckobubbla som känns overklig,, jag gravid med vårt första barn ( i vecka 13 + 3)..

Vi väntar också vårt första barn, och det är en helt underbar känsla! Min sambo är hur lycklig som helst och han reagerade bättre än vad jag gjorde när gravtestet visade positivt, bebis var inte planerad alls.

Nu är jag i vecka 16 och vi längtar som bara den tills dagen med stort D =)

Kul att läsa om så många fler som har bf i mars!:D

tillhör inte marsmammor men jag känner också igen mig i ekonomi-biten. graviditeten är helt oplanerad för vår del o jag gick på p-piller(cileste) men jag var kräksjuk i en vecka o på den vägen blev det.. är i v6+3 nu o chocken har släppt för oss, samma dag som vi fick veta så pratade vi o va säkra på vad vi skulle göra, vi ska behålla vårt barn! då jag precis pluggat klart o inte kan plugga vidare förrän nästa höst så har jag ingen inkomst mer än mina undansparade pengar.. killen har dock ett jobb med "normal" lön. så jag söker jobb för o försöka hjälpa till mer med ekonomi-biten. det är inte lätt men det kommer lösa sig!

hej! är i v 37 på tisdag och ska föda min lilla pojke den 24 oktober. som snart är jag bara längtar. tills jag har han är häos oss:)

Min historia är väldigt lik elle_83:s, fick ett tidigt "missfall" efter att nyligen ha gått igenom en MA. Men det var inget missfall, pytt var stor o stark och sprattlar järnet. Men det jag vill framföra, som så många andra, är att det inte finns någon rätt tidpunkt i livet, det där med utbildning, fast jobb, stadigt boende osv.. Så om man inte har någon av de bitarna, är det då fel att längta efter barn? Eller förbjudet att bli gravid? Tror man får backa lite från sina invanda principer och erkänna sig som människa och även som ett djur. Att leva efter västvärldens tyck o tänk om i vilken ordning de "stora stegen" här i livet ska komma känns fel, i alla fall för mig. Om inte annat så; att bli gravid snabbar på allt man kanske ville ha hunnit med, typ utbildning, jobb osv... Då har man en större "anledning" att få det fixat.

Hejsan:) Jag och min sambo väntar vårat första barn, lillbebisen är beräknad till den 24 mars. Beskedet kom som en chock, men var väl välkommet!:) Vi hade just köpt en två i början av juli och i slutet av den månaden fick vi veta att vi väntade smått. så haha vi skulle egentligen behöva något större. men ett tag går det nog bra:)

Allt var bra och som det skulle, min mor blev jätte glad över att hon skulle få sitt första barnbarn. men i september dog hon utav en stroke och nu har allt vänts upp och ner. Gick in i graviditeten medveten om att jag alltid skulle ha min mors stöd, men nu får jag klara mig själv. Det är väldigt skrämmande. Har förlorat min mamma, min bästa vän och sorgen är enormt stor. Men livet fortsätter ändå. De frågar min om man kan vara lycklig över en graviditet just nu, och självklart kan man det! Barnet är ett ljus i mörkret, en ny framtid:)