Är jag ensam om att ha blandade känslor??

Jag tycker inte det du känner är konstigt alls. Har också känt så och det är inte förrän nu även om jag knappt märker det själv som det enda jag har i tankarna är min familj och vårt kommande barn. I början var jag glad såklart men det är så mycket som förändras i kroppen på en, hormoner, omställningar, man kanske ska ändra levnadssätt, oro inför framtid (då behöver det inte vara ekonomi eller andra sådana saker) utan hur det kommer bli, är vi redo, är JAG redo, kommer jag bli en bra mamma? osv osv
Så slappna av och njut av din graviditet :) allt kommer med tiden :)
Hoppas mina tankar var till någon hjälp!
Kramar!

Vi blev gravida direkt när vi började försöka, och jag hade fått för mig att det skulle ta ett tag innan det hände. Så när jag fick reda på att vi lyckats så fort blev det som att jag ångrade mig och inte ville ha det! Men jag tror det är att man får lite panik för den stora inställning som det innebär. Sen under hela graviditeten gick jag runt och var "lagom" förväntansfull, på nåt sätt kändes det overkligt och som att det inte skulle komma nån bebis. Men sen kom hon ju! Och nu, när hon är snart 4 månader är jag så lycklig över att hon finns i mitt liv, men det tog flera veckor efter förlossningen innan jag kände den lyckan. Så tror inte man ska vara rädd för att man inte känner den där lyckan direkt... DET KOMMER!! :)

Ja jag kan säga så här att det är inte alls fel att känna som du gör. Och du är inte den enda. Jag känner inte heller att jag är överlycklig hela tiden, även fast jag är glad över att få bli mamma. Det är mycket förändringar som sker i kroppen, sen påverkas man av hormonerna väldigt mycket. Hur kul är det egentligen att inte kunna äta vad man vill och helt plötsligt inte tycker om sånt man var förtjust i tidigare. Att ha ändrat aptit i 9 månader är verkligen inte roligt. Det är andra saker också som foglossning, förvärkar, man kanske får dålig hy, finnar mm, brösten ömmar ibland, rikliga flytningar, ont i ryggen, höfterna. Man kanske får havandeskapsförgiftning eller graviditetsdiabetes. Med andra ord så är det inte alls konstigt om mammakänslorna inte alltid är så starka med tanke på vad vi kvinnor går genom under en graviditet. Ibland kan jag känna, men kan det inte bli mars månad nu så att barnets ankomst börjar närma sig?!

Kram

Skönt att höra att jag inte är ensam om den känslan...

Jag var inte ledsen eller arg eller besviken för att jag var gravid, men jag var inte överlycklig heller... Kanske beror det på att allt är så nytt och overkligt. Jag kände mig så dum eftersom mina vänner var sååå lyckliga under deras graviditeter. Jag sa hela tiden att jag inte hade några känslor för mitt barn, "hur kan jag älska nån jag inte känner" brukade jag säga. Det blev inte bättre efter Ultraljudet eller efter att jag kände hans rörelser... Visst tyckte jag att det var roligt att vara gravid och såg fram emot att vara mamma, men kände ingen koppling till mitt barn. Allt med graviditet var kul, köpa kläder barnvagn och så...

Barnmorskan frågade oss samma sak, min kille var överlycklig och det gjorde att jag fick ännu mer dåligt samvete att säga att jag inte var sååå lycklig. Samma, hon sa att det var jätte naturligt och att hon tror att dem flesta känner så, bara att inte så mpnga vågar säga det, eftersom man lär sig att man ska älska det barnet man bär på.

Jag kände så hela min graviditet och jag led inte av det, det var ju trots allt kul att vara gravid coh läsa mamma tidningar och så...

Nu är min son 1 år och 9 månader och han är det mest underbaraste i mitt liv...

När du får ditt barn kanske du inte kommer förstå att du älskar honom/henne, men du inser sen att det du känner är just det, kärlek, bara att det är på ett heeeeelt nytt sätt. Man lär sig bokstavligen dagligen nya känslor, man upptäcker hela tiden hur kärleken för det barnet växer och växer...

Oroa dig inte, jag lovar att kommer det inte under graviditeten kommer det efter förlossningen och jag lovar att det är en underbar resa <3 :)

Jag o min man planderade att bli gravida nu under hösten och det fungerade direkt! Jag hade innan verkligen gått o längtat men så fort jag blev gravid så fick jag panik och kände som dig! Och det höll i ända tills för några veckor sen, är i v16 nu. Nu ser jag äntligen framemot det igen som jag gjorde innan jag blev gravid. Men var väldigt konstigt att berättta för folk att man var gravid o att alla blev så glad när jag själv inte kände så, det kändes som att man ljög! Men jag har fått veta nu efteråt att det är vanligt att man kan känna så här. För mig tror jag att det vände när jag fick höra hjärtljuden! då blev det liksom verkligt!

Hoppas att det känns bättre för dig, kram =)

Du är absolut inte ensam!

Jag pendlar fram och tillbaka. Det enda som oroar mig är ekonomin, hur ska vi klara oss på bara sambons lön (jag jobbar som teckenspråkstolk, filans) då jag får lön då och då.

Sedan så växer moderskänslorna då barnet börjar sparka och allra mest när man är på UL. Jag var mest orolig och såg inte direkt framemot UL, ifall något var fel. Men där låg jag och log OCH grät hela 40 min.

Vissa dagar glömmer jag helt att jag är gravid, men lagomt tills dess så vrider lill*n på sig och gör sin påmind.

Nu börjar jag oroa mig för förlossningen, jag kanske har börjat inse att jag ska bli mamma, på riktigt. :)

Även att jag, precis som Qarin, blev gravid på första försöket, gjorde att jag/vi inte han längra sådär riiiktigt mycket efter barn.

Man bli inte mamma bara över en natt. Det är som att ändra livsstil. Man oroar sig över olika saker, därav våra konstiga drömmar.

Vänta bara, snart ska du se att du börjar le åt pyret i magen.

Jag älskar mina barn och jag längtar så efter att bli mamma men graviditeten hatar jag! Nu är det inte samma sak men jag har jättesvårt att glädjas åt graviditeten för den har begränsat mig från början. Det enda jag muttrat om nu i 12 veckor är att jag inte vill ha dem i magen mer och då gör sig alla lustiga över mig, men det är inte kul någon stans... Du kommer att få alla verklighetskänslor när du väl står med den lille i din famn och då kommer du uppleva kärlek som aldrig förr :)

Tack för alla fantastiska svar!

ni är till stor hjälp:) Känns redan mycket bättre:)

kramar!

Hejsan!

Du är verkligen inte ensam om dina känslor, tvärtom!!

Jag har en dotter på snart 2 år, som är det absolut bästa som hänt mig & min sambo, mkt nytt medföljer ju ett barn, som ett annat ansvar, mindre egentid & mindre till sånt man själv vill göra rent spontant, men det ÄR det bästa som kan hända en, enligt mig :)

Jag är nu gravid med nummer två, i vecka 20, 19+4 idag, varit på vårat rutin ultraljud idag & fått sen den lille <3

Underbar känsla, men, även om jag är omföderska, kan jag känna tvivel ibland, fixar jag detta? Vill jag verkligen detta, eller VILLE jag detta?

Helt sjukt hur man kan känna när man är gravid....mkt hormoner, det spelar in mkt.

Men, jag vet att jag kommer lära mig leva med två barn, hur jag ska lösa vardagen kring två småttingar, jag älskar barnet redan & kommer bli så lycklig den dagen den här föds, men ändå känns allt fel ibland.

Helt normalt vill jag intala mig själv...:)

Kram till dig!

Vilken fantastisk tråd!! Här sitter jag i v 42, blir igångsatt på fredag och kan fortfarande inte riktigt knyta an till barnet i magen. Jag har varit väldigt praktiskt lagd under graviditeten istället- för saker och göromål kan jag ju kontrollera. Men jag är väldigt lugn med att vår graviditet inte varit så där himla mysig som mina vänners beskrivningar har varit, det känns snarare väldigt skönt att jag kan vara så ärlig mot mig själv, (mina lyckligt gravida vänner är säkert också ärliga om deras upplevelser av det hela). Det är så obegripligt stort samtidigt som det är det mest naturliga i världen. Sen har jag en tanke om våra egna föräldrar som ofta slagit i oss hur mysigt det var att ha just DIG i magen kan ha en sak eller två med det hela att göra, att man börjar tro att det är något fel på en som kanske inte tycker det är så mysigt, eller för mig, som inte hajjar grejen ännu. Jag tror som många andra- det blir en annan sak när barnet är här- jag tror det när jag ser det!

Hej hoppas de är rellatift bra med dig iaf.. blev så ledssen när jag läste detta att jag är tvungen att skriva några rader... hoppas det är okej!? ..

Kan berätta lite om mig själv så du inte känner dig så ensam!

*21 år

*gjorde sen abort 2006 i vecka 20 (vilket jag ej ångrar pga våldsam pappa)

*fick en dotter vintern 2009 med en pappa som ångra sig när väl lillan va 2 veckor, ett riktigt svin! men har vart ensamstående sedan dess.

*2010/2011 Träffa ja min nuvarande gubbe som har 2 barn sedan innan & nu väntar vi en liten kodd nu i Mars 2012... Inget som va planerat med blev bara så.. Vill inte göra abort igen här heller.. så men de är med blandad skräck/ förtjusning..

Jag tycker att du ska göra de som är bäst för dig.. Är det inte rätt tid för barn nu så vänta om du känner så ... hoppas du inte känner att du är ensam..

Om du vill prata eller kolla runt lite kan du ju höra av dig om du vill =) finns på http://mammamys.bloggplatsen.se/ & på msn [email protected]

LyCKA till nu!! kramar

Jag ser att fler har skrivit det redan men det går att påpeka igen =)

Jag är också gravid, är dock en av de som är överlycklig och har längtat länge efter detta barn, långt innan vi började försöka.

Men även jag som är överlycklig över vad som komma skall får panikkännslor över allt, jag vet inte hur man tar hand om ett barn, kommer jag klara av det? Kommer pengarna räcka? Kommer min sambo klara av mig OCH en bebis? Rädsla över förlossningen, denna konstanta oro över att nånting ska gå galet under tiden, att barnet inte är friskt... Osv. osv. Det finns massor av negativiteter som påverkar det glädjerus som borde vara där. Jag tror ALLA som är gravida känner så här och att de INTE ÄR glada hela tiden, men alla förväntas vara det utåt och visar inte hur de egentligen känner. Man visar inte hormonutbrotten och alla negativa sidor av graviditeten för andra än närmsta familjen och sambon.

Glädjen kommer nog tids nog! =)

Har även läst någonstans att det finns havandeskapsdepressioner, du kanske har drabbats av något sådant? Prata med din BM eller om det finns någon slags kurator där du går på kontroller. Men kom ihåg att du inte är ensam!

Kramar till dig iallafall, hoppas mitt svammel hjälpte nånting..

EnUngeTill skrev den 2011-12-09 07:54:00

Hej hoppas de är rellatift bra med dig iaf.. blev så ledssen när jag läste detta att jag är tvungen att skriva några rader... hoppas det är okej!? ..

Kan berätta lite om mig själv så du inte känner dig så ensam!

*21 år

*gjorde sen abort 2006 i vecka 20 (vilket jag ej ångrar pga våldsam pappa)

*fick en dotter vintern 2009 med en pappa som ångra sig när väl lillan va 2 veckor, ett riktigt svin! men har vart ensamstående sedan dess.

*2010/2011 Träffa ja min nuvarande gubbe som har 2 barn sedan innan & nu väntar vi en liten kodd nu i Mars 2012... Inget som va planerat med blev bara så.. Vill inte göra abort igen här heller.. så men de är med blandad skräck/ förtjusning..

Jag tycker att du ska göra de som är bäst för dig.. Är det inte rätt tid för barn nu så vänta om du känner så ... hoppas du inte känner att du är ensam..

Om du vill prata eller kolla runt lite kan du ju höra av dig om du vill =) finns på http://mammamys.bloggplatsen.se/ & på msn [email protected]

LyCKA till nu!! kramar

Tack för ett bra och ärligt svar,det uppskattas=)

Det var en hemsk historia om att pappan till ditt barn stack=( Det hände min bästavän när hon väntade sin dotter =/ Fattar inte hur papporna kan leva med sig själva. Det är väl lite därför som jag har blivigt liiite avskräckt när det kommer till barn, då jag sett hur min vän har fått kämpa för att få allt att gå ihop.

massa kramar/ carro

Vill man så klarar man allt! man får helt klart kämpa hårdare när man är själv.. men det är alla gånger 100% värt de! =) det är nog därför jag skaffar mig ett barn till nu som kommer i mars 2012 =) jag vet att jag klarar detta även om inte jag har någon karl i mitt liv!! ... hoppas allt går bra för dej!

många många kramar & kom ihåg gör bara de du SJÄLV känner för hur du än gör med allt för det är DU som ska ta hand om barnet & det är DITT val..

Jag har faktiskt inga större problem med folk som gör abort för jag tycker det är bättre att man väntar tills man är redo.. alla kan göra fel!!! ..men att göra abort gång på gång då är de en helt annan fråga!.. kramkrram