Vi förtjänar inget barn

Tessan_1982 sa:

Tänkte ta och skriva ner min lilla historia här.

Jag fick mitt första plus julen 2006 efter 2 års kämpande,lyckan var självklart total och vi börja genast planera och allt vad det kan innebära. 10 feb fick jag för mig att nåt inte stod rätt till så jag tog ett graviditet test som nästan inte visa nåt plus alls,hjärtat höll på att stanna på mig och jag kände hur tårarna börja komma. Åkte självklart in på akuten och förklara läget och jag fick ganska snabbt komma in där dom fastslog att fostret inte levde längre. Jag var i vecka 11. 14 februari på alla hjärtans dag av alla dagar blev jag inlagd och skrapad under narkos. Tiden stod stilla ett tag efter det men jag insåg att missfall är ganska vanligt och hellre det än att kanske få ett barn som inte kan överleva utanför magen. Missfall kan alla tragisk nog få.

28 Juni 2007 plussa vi igen och jag var jätte glad och tänkte att denna gången SKA det gå bra. När jag sedan passerat vecka 11 kände jag mig ganska lugn eftersom förra missfallet skedde då. Men i vecka 11+6 börja jag känna som kraftig mensvärk och oron kom genast tillbaka. Samma natt jag gick in i 12+0 så börja jag blöda och få riktigt ont. Jag förstod såklart att det gick åt helskotta denna gången med. Jag ringde en vän som körde mig in på akuten,och där fastslog dom att det inte fanns några hjärtslag och det levde ingenting där inne. Jag höll allvarligt talat på bryta ihop. jag grät så mkt att jag inte kunde andas och inte prata på 20 minuter. När jag lugna ner mig så ville dom lägga in mig vilket jag gick med på. Kl 4 natten till 29 Augusti fick jag 4 slidpiller som efter ett par timmar börja verka vilket reultera i en enorm smärta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Kunde endast sitta på toa och luta mig fram och låta allt rinna av sig själv,jag grät av smärtorna. Under hela dagen fram till kl 19.00 den 29 augusti fick jag tabletter jag skulle svälja med jämna mellanrum för att allt skulle komma ut men vid 19 tiden såg dom att skrapning var enda utvägen. 19.30 kördes jag ner för att göra ytterligare en skrapning.

Nu börja oron komma och tankar som att vi kanske inte kan få barn,varför råkar just vi ut för detta osv. Helt normala tankar med andra ord.

Vibörja försöka ganska snabbt och det tog inte sig förrän vi la det på hyllan. 12 Juli 2008 plussa vi igen. 3:e gången gillt alltså. Allt gick jätte bra och så trodde vi i allafall. När jag passer vecka 12+0 blev jag lugn igen för nu blödde jag ju inte som förra gången. Vi skulle på rutin ultraljud i vecka 13. 10 September skulle vi dit,tyvärr fick killen inte följa med då han jobbade men jag tog med bästa vännen. Gick dit med nervösa steg. Jag hoppasdes att allt skulle se bra ut eftersom vi 2 dagar senare skulle till Cypern en vecka. Kom in i undersökningsrummet och när läkaren väl påbörjat undersökningen såg jag ganska snabbt på henne att det var kört denna gången med,jag trodde fan inte det var sant. Hur jävla mycket ska man behöva stå ut med. Fostret hade dött i vecka 9 denna gången.

Vi stressa därefter ner till tåget då jag skulle åka till malmö för att hinna umgås lite med familjen innan resan,killen skulle komma dagen efter den 11:e alltså. Jag sms:a killen på tåget och bad han ringa när han sluta jobba vilket han såklart gjorde. jag sa att jag var på ultraljudet idag och han fråga hur det gick och jag sa: det gick åt helvete denna gången med. Han fick sig en chock och trodde jag skoja och sa: Du skojar va,säg att du skojar.

Just då kunde jag inte gråta,vore pinsamt inför alla på tåget.

Jag kände mig såå tom alltså och ledsen. Dagen efter den 11 september blev jag skrapad igen på MAS. Både läkaren här i Lkpg och i Malmö rekomendera oss att inte åka. Men vi åkte ändå på MIN begäran och vi ångra inte det,det var precis vad vi behövde. komma bort lite och rå om varann ett tag.

Nu väntar vi på att få en tid för utredning och nu börjar dessa tankar.

Förtjänar vi inte något barn. Är det meningen att vi inte ska ha barn alls. Hur fan kan man ha sådan otur som vi haft. Vågar man ens bli gravid igen.

I förrgår fick jag tillbaka mensen efter skrapningen,då insåg jag faktum direkt, jag är inte längre gravid. Kändes väldigt konstigt att få mens faktiskt.

Detta var min lilla historia.

Kram på er alla

Känner igen mig! 5 missfall, men nu har jag en liten på g. l

lycka till kram!

Känner igen mig också. Jag är inne på min fjärde graviditet och är bara 20 år. Jag var inlagt 2 gånger på sjukhuset. Men Jag hoppas min fjärde som jag har nu går bra! Men man vet aldrig och ska aldrig ta en graviditet för givet Allt kan hända . Jag försöker inte vara orolig för missfall men man är det automantisk.

kramar

Tessan_1982:

Oj oj oj... nu sitter jag med ett ledset hjärta för er skull. Din, din killes och de foster som först fick bli till för att sen bara... bara... ja du förstår. Jag hoppas så för er skull att det någon gång går bra och att ni får erat barn för självklart förtjänar ni ett barn! Usch... vilken hemsk berättelse... tänker på er!

Massor med kramar,

Sussie.

Tack för era svar. Vi hoppas med det går bra någon gång och att vi får vår efterlängtade bebis en vacker dag men just nu känns det bara kört helt enkelt.

VERONICAN OCH MAMMA20STHLM: Hoppas det går bra för er båda denna gången.

Jag hoppas verkligen på att det går bra för er, den som längtar efter ett barn så mycket förtjänar givetvis ett.

Det tynger hjärtat att läsa era tragedier, kan inte ens föreställa mig att gå igenom dem, jag beklagar innerligt… önskar er det bästa!

AlexandraY sa:

Jag hoppas verkligen på att det går bra för er, den som längtar efter ett barn så mycket förtjänar givetvis ett.

Det tynger hjärtat att läsa era tragedier, kan inte ens föreställa mig att gå igenom dem, jag beklagar innerligt… önskar er det bästa!

Tack så mycket. Nä vi trodde aldrig det skulle hända oss faktiskt men så tänker ju förmodligen de flesta.

Aj...vad ont det gör att läsa om era tragedier. Vad jobbigt för er. Önskar er all lycka för det är väl klart att ni som verkligen kämpar & längtar så förtjänar att få barn. Många kramar till er båda/Stephanie

angel1swe sa:

Aj…vad ont det gör att läsa om era tragedier. Vad jobbigt för er. Önskar er all lycka för det är väl klart att ni som verkligen kämpar & längtar så förtjänar att få barn. Många kramar till er båda/Stephanie

Tack så mycket. Kram på dig med

Nu är min mens slut. Tycker ni vi ska vänta med att försöka tills vi kommit till en läkare eller bara köra på?

Tessan_1982 sa:

Nu är min mens slut. Tycker ni vi ska vänta med att försöka tills vi kommit till en läkare eller bara köra på?

Jag förstår din längtan och iver. Jag är ingen BM eller läkare men jag skulle själv ha väntat iallafall en månad till, för att låta kroppen vila ut sig ordentligt och återhämta sig..

Men som sagt jag vet inte om detta är fel, det kanske är som lättast nu att försöka bli gravida igen?
Har du pratat med ngn BM eller läkare? De vet ju förhoppningsvis bäst.

Hoppas verkligen att allt går som det ska för er nu!

Kramar!!!

Läkaren sa att vi borde vänta en mens och det har vi gjort nu då min första mens efter missfallet är slut men samtidigt då OM det skulle vara nåt medicinskt fel och vi blir gravida innan utredningen kan ju risken för ett 4:e missfall finnas där så vi är lite osäkra på det faktiskt hur vi vill göra.

Snörvel. Jag vet inte vad jag ska säga.. Själv började jag blöda i fredags, samma dag som jag bokat biljett för att åka ned och berätta för mamma att hon skulle bli mormor för första gången.. Har blödit rejält under helgen och haft tidvis med smärtor i magen, och det kan ju bara betyda en sak.. Och jag känner precis som dig Tessan 1982, att vi inte förtjänar ett barn.. Hade vi gjort det så skulle detta inte hända.. Jag måste ha gjort något förskräckligt i mitt liv för att bestraffas med denna olycka.. Jag vet ärligt inte ifall jag skulle orka med detta fler ggr som många av er andra gjort. Jag känner mig redan nu helt slut.. Livsgnistan finns inte kvar. Jag vill bara lägga mig i sängen och somna in..

Tessan_1982 sa:

Läkaren sa att vi borde vänta en mens och det har vi gjort nu då min första mens efter missfallet är slut men samtidigt då OM det skulle vara nåt medicinskt fel och vi blir gravida innan utredningen kan ju risken för ett 4:e missfall finnas där så vi är lite osäkra på det faktiskt hur vi vill göra.

Jätteknepigt.. jag skulle ha velat haft en andra åsikt bara för att få det bekräftat/understrykt dvs ringa en mödravård och höra vad de tycker innan jag skulle kännt mig säker. Men oftast vet ju läkarna vad de pratar om och man kan säkert börja försöka igen efter första mensen slut. Samtidigt så förstår jag din oro för ännu ett missfall.

Jag tycker du ska lyssna på dig själv, din intuition och din kropp, vad säger den dig? Känner du dig fysiskt redo eller känner du att du bör vänta iaf ca 4 veckor till?

Kramar

Jeanettejungfru sa:

Snörvel. Jag vet inte vad jag ska säga.. Själv började jag blöda i fredags, samma dag som jag bokat biljett för att åka ned och berätta för mamma att hon skulle bli mormor för första gången.. Har blödit rejält under helgen och haft tidvis med smärtor i magen, och det kan ju bara betyda en sak.. Och jag känner precis som dig Tessan 1982, att vi inte förtjänar ett barn.. Hade vi gjort det så skulle detta inte hända.. Jag måste ha gjort något förskräckligt i mitt liv för att bestraffas med denna olycka.. Jag vet ärligt inte ifall jag skulle orka med detta fler ggr som många av er andra gjort. Jag känner mig redan nu helt slut.. Livsgnistan finns inte kvar. Jag vill bara lägga mig i sängen och somna in..

Jag ska säga dig att det finns människor som begått hemska dåd i sina liv som defenitivt inte förtjänade barn men fick det iallafall, ett bra exempel på det är den österikiske pappan som höll sin dotter inlåst i källaren och förgrep sig på henne i flera år samt gjorde henne gravid. Det finns rent utsagt idioter som skaffar barn utan att se deras värde eller dyrbarhet.

Sedan finns det mäniskor som är som änglar på denna jord, som aldrig gjort en fluga förnär och vill så innerligt ha ett litet barn att ta hand om men som gång på gång blir besvikna.

Jag beklagar verkligen denna tragedi som hänt er Blir alldeles ledsen då jag läser det och önskar samtidigt att det fanns något man kunde göra för att hjälpa par i som befinner sig i liknande situation, det är så orättvist att det finns de som inte ens bryr sig och skaffa barn, men en som verkligen längtar efter ett blir berövad på det. Jag blir alldeles frustrerad när jag hör det och ändå så är min frustration en droppe i havet mot vad ni måste känna...

Jeanettejungfru sa:

Snörvel. Jag vet inte vad jag ska säga.. Själv började jag blöda i fredags, samma dag som jag bokat biljett för att åka ned och berätta för mamma att hon skulle bli mormor för första gången.. Har blödit rejält under helgen och haft tidvis med smärtor i magen, och det kan ju bara betyda en sak.. Och jag känner precis som dig Tessan 1982, att vi inte förtjänar ett barn.. Hade vi gjort det så skulle detta inte hända.. Jag måste ha gjort något förskräckligt i mitt liv för att bestraffas med denna olycka.. Jag vet ärligt inte ifall jag skulle orka med detta fler ggr som många av er andra gjort. Jag känner mig redan nu helt slut.. Livsgnistan finns inte kvar. Jag vill bara lägga mig i sängen och somna in..

Har du varit och undersökt dig? det behöver faktiskt inte betyda att det är ett missfall. Jo vi förtjänar ett barn även om vi inte känner så. kram

AlexandraY sa:

Tessan_1982 sa:

Läkaren sa att vi borde vänta en mens och det har vi gjort nu då min första mens efter missfallet är slut men samtidigt då OM det skulle vara nåt medicinskt fel och vi blir gravida innan utredningen kan ju risken för ett 4:e missfall finnas där så vi är lite osäkra på det faktiskt hur vi vill göra.

Jätteknepigt.. jag skulle ha velat haft en andra åsikt bara för att få det bekräftat/understrykt dvs ringa en mödravård och höra vad de tycker innan jag skulle kännt mig säker. Men oftast vet ju läkarna vad de pratar om och man kan säkert börja försöka igen efter första mensen slut. Samtidigt så förstår jag din oro för ännu ett missfall.

Jag tycker du ska lyssna på dig själv, din intuition och din kropp, vad säger den dig? Känner du dig fysiskt redo eller känner du att du bör vänta iaf ca 4 veckor till?

Kramar

Ja vad säger den mig. Vi vill båda försöka igen men vi orkar inte med ett missfall till och är därför orsäkra. Vi behöver ju inte stressa fram det utan bara ha sex för att vi vill

Tessan_1982 sa:

Ja vad säger den mig. Vi vill båda försöka igen men vi orkar inte med ett missfall till och är därför orsäkra. Vi behöver ju inte stressa fram det utan bara ha sex för att vi vill

Förstår verkligen att du tycker det är jobbigt.. Må lyckan vara med er framöver!

AlexandraY sa:

Tessan_1982 sa:

Ja vad säger den mig. Vi vill båda försöka igen men vi orkar inte med ett missfall till och är därför orsäkra. Vi behöver ju inte stressa fram det utan bara ha sex för att vi vill

Förstår verkligen att du tycker det är jobbigt.. Må lyckan vara med er framöver!

Tack så mycket :-)

Det finns faktiskt dom i denna värld som inte förtjänar att bli föräldrar, men ni verkar absolut inte höra till dom. Jag hoppas att ni får ert efterlängtade barn och inte behöver vänta allt för länge tills dess.

Sköt om dig och sluta inte hoppas ! Kram

lioninsion sa:

Det finns faktiskt dom i denna värld som inte förtjänar att bli föräldrar, men ni verkar absolut inte höra till dom. Jag hoppas att ni får ert efterlängtade barn och inte behöver vänta allt för länge tills dess.

Sköt om dig och sluta inte hoppas ! Kram

Tack det var snällt skrivet. Nää våra vänner säger med att vi helt klart förtjänar ett barn,känns tröstande att dom och ni säger så. Kram

Idag fick jag en tid för vår uredning. Äntligen är det på gång

Jag svara på en väldigt gammal tråd men jag vill ändå skriva ett par ord.

Det finns ingen mening med det som händer när man drabbas av ett missfall, det är aldrig ens eget fel. Naturen kan vara bra grym i våra ögon.

Det är viktigt att man inte skuldbelägger sig, det tjänar ingenting till.

Det handlar absolut inte om huruvida man förtjänar barn eller inte, det kanske är kroppen som behöver lite hjälp på traven eller kanske ett sinne som behöver lugnas och tröstas.

Lägg aldrig skuld på er själv, ge tröst istället.

jag läste din historia och sörjer med dig... det måste kännas helt overkligt och grymt vad ni tvingas gå igenom... säkert bra att ni genomgår en utredning så ni kan få svar på vad det är som går så fel var gång...

jag och min man har genomgått en fertilitetsutredning för vi var ofrivilligt barnlösa under tre års tid... efter en lång utredning fick vi svaret att min man inte kunde bli pappa på den naturliga vägen... hans spermier var inte starka nog i svansarna för att ta sig in i äggen... vi blev förkrossade och trodde det var kört för oss.... men vi hamnade i en fertilitetskö och blev så småningom kallade på vårt första besök på fertilitetskliniken...

försök nummer 1 misslyckades, försök nummer 2 lyckades men vi fick missfall... försök nummer 3 misslyckades och tillslut försök nummer 4 som gav resultat... vi väntar nu vårt första barn... det tog oss över 5 år att komma hit och alla våra vänner har hunnit få både ett och två barn... men vi gav inte upp och om 10 veckor blir vi föräldrar... kampen kan kännas evighetslång och superjobbig men prata med varandra och be om hjälp... vi gick i familjerådgivning och pratade med en terapeut för att kunna bearbeta och kunna stötta varandra...

ta till all hjälp ni kan och ge aldrig upp hoppet...

många varma kramar från Pernilla

Fy fan vad tragiskt! Verkligen en historia som fick åtminstonde mig att tänka till. Jag e själv i vecka 33 och allt för mig och min sambo har gått bra. Har aldrig haft missfall, men haft vänner som fått och sett hur jobbigt dom har haft. Jag hoppas att de kommer gå bra för er nästa gång, för de förtjänar ni efter allt detta!! Bor ni i Malmö? Kram på dej. / Lisa