Ett samtal - som vände lycka till sorg! Barnets pappa död!

Den 10 maj får jag ett samtal; - Du måste åka in till KS din fästman är i väldigt kritiskt tillstånd, vet inte om han över lever. Han ligger i resperator och är medvetslös.

Helt chockad och omtumlad springer jag till bilen, har inget minne hur jag kom in. Men väl inne så får jag se honom ligga där med alla slangar och massa pipande ljud. Han säger inget, han ligger o bara och krampar o skakar. Sitter och håller hans hand smeker honom genom håret.

"Du får inte försvinna, stanna." "Älskling hör du mig?" "Snälla svara"

Men han bara ligger där. Läkaren säger att det är väldigt kritiskt, att dom ska försöka operara in en tryckmätare i hans huvud för att veta vilka skador han har fått då han var död ett tag innan dom fick igång hjärtat.

Åk iväg och ät något så länge, operationen kommer ta cirka 1,5 - 2 timmar. Vi ringer när det är klart. Åker motsträvligt iväg, äter lite pommes. Skyndar tillbaks, precis när jag ska gå in till sjukhuset så ringer mobilen. Det är Läkaren. -Kom hit, vi måste sätta oss ner o prata.

Hjärtat klappar och tårarna slutar inte. När jag kommer upp så får jag reda på av en syster att hans dotter har kommit. Jag springer till henne, kramar om henne.

"Fan det får inte ha hänt något"

Vi går tillsammans till Läkaren. Sätter oss ner och Läkaren talar - Kristian har tyvärr avlidit, han hann inte komma in till operationen utan avled på väg dit.

Hans dotter rusar ut, jag springer efter stoppar henne. Vi står bara där och gråter, skriker. Kristians tvillingbror kommer in i korredoren. När han ser oss så förstår han. Han håller på att vända i dörren jag springer efter honom stannar honom och håller om honom. Berättar för honom, och han faller ihop.

Efter ett tag får vi träffa Kristian. "Det är för fan inte sant, varför, varför. Han sover bara, försök väcka honom"

Hela dagen är som en dimma. Jag tror inte på det här.

Han avled under oklara omständiheter i arresten hos polisen. Han skulle få komma hem samma dag.

En vecka senare så har jag fortfarande inte fått några svar, en brottsutredning pågår och dom har obducerat honom.

Tyvärr tror jag inte att jag någonsin kommer få reda på vad som hände.

Det ända jag försöker förstå just nu är att jag aldrig någon sin kommer få träffa honom igen, hans barn i magen och hans 2 döttrar kommer aldrig träffa honom igen.

Kan tyvärr inte avsluta denna berättelse lyckligt!

Men man får ta en dag i taget. Och sträva fram mot december då hans sista barn ser ljuset.

/Lillemor