Tankar och känslor

Ja dessa veckor går verkligen snabbt, har 12 v kvar (28+2) och de känns som att det blir ny vecka varje dag! Tänker mycket på förlossningen, ibland känns det helt ok och ibland känns det som att jag aldrig kommer klara av den. Tänker även på hur det ska gå för min stackars sambo när jag har ont och kommer vilja ge upp tusen gånger.

Vill också att det bara ska vara över, men då är jag istället rädd för hur allt kommer att se ut då, allt man hört om förlosningsdepression å sånt i media den senaste tiden. Det här är ju det största och bästa som kommer att hända, ska man inte uppleva det så. Jävla media som förstorar upp allt säger jag bara...

Just nu mår jag iallafall bra och känner lilla pojken röra sig och sparka, bara längtar mer och mer tills man får se honom! =)

Har alltid hört att tiden ska gå så långsamt när man är gravid, men tycker det har gåt förvånansfullt fort:) Det va segt där i januari februari ett tag, men det är det ju alltid, plus att jag längtar efter våren ngt sjukt mkt!! Tänker då och då på förlossningen, värmer upp med ett par avsnitt av "en unge i minuten" mellan varven;). Men tänker som så här, inget att stressa upp sig över i onödan, för ut det ska hon;) Det har blivit mkt livligare där inne de senaste dagarna och tyvärr mer sammandragningar, men jag står ut! Hoppas bara att jag får havandeskap när jag vill, för det kan va riktigt jobbigt att jobba ibland. Längtar att få ha henne i mina armar:)

Ja nu känns det som om tiden går fort fram helt plötsligt. I början stod tiden nästan stilla ju! Snart 1/4 kvar bara, känns som det var igår vi var halvvägs :) V 29 +3 idag. Det är väldigt mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet ang förlossning och föräldraskap. Förlossningen är dock inte det som skrämmer mig mest, då har man ju stöd av kunnig personal och sin partner och det är något som går över, även fast det säkert är mycket jobbigt just då.

Det är allt annat runt omkring som känns mest skrämmande, antagligen för att det är så mycket nytt på en gång. Hur kommer man klara av livet som förälder? Kommer relationen att påverkas, till det positiva eller negativa? Hur kommer det kännas att gå hemma i flera månader och inte ha ett jobb att gå till? Hur kommer relationen till vännerna och släkten att påverkas? Trots att jag flyttade hemifrån för många år sen och har varit myndig och klarat mig själv väldigt länge, känns det på något sätt som om man blir vuxen på riktigt när man själv blir förälder. Man har ett ansvar för någon annan än bara sig själv. Men det gäller väl att försöka fokusera på en sak i taget och tillsammans med sin partner fokusera på vad som är bäst för just oss. Det är nog lätt hänt att man påveras av vad andra tycker och tänker. Alla är olika och måste hitta sitt sätt. Lycka till alla blivande föräldrar :)

Mina tankar och min rädsla är mest inför förlossningen. Eftersom jag är en tjej med kontroll i min vardag vill jag även ha det under förlossningen. Mina största farhågor är att tappa kontrollen, att personalen inte lyssnar på mig/pratar över mitt huvud samt att jag inte ska klara av det/orka (har inte tränat sen september, spysjuk till mitten av januari och sen förvärkar/sammandragningar som gör att jag har fått order om att hålla mig stilla). Sen finns självklart oron över att kotten inte mår bra eller att det blir snitt, för det är jag än mer rädd för.

Inför föräldraskapet är jag inte orolig. Det känns bara bra och vi längtar jättemycket båda två!