Förlossningsskräck

Jag kände precis som du. Inte ett dugg rädd för smärtan, men mer för att spricka, tarmtömning och kroppsvätskor. Jag tror att det är speciellt vanligt med första barnet när man inte vet vad man har framför sig. Dock tror jag på dem som säger att det är livets mest underbara ögonblick och att man struntar i allt annat under tiden man föder. Jag har hört det av sååå många, och jag vet ingen som beskrivit sin förlossning som en skräckupplevelse - tvärtom :) Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att ta reda på detta själv då min graviditet slutade i ett planerat snitt pga tvärläge. Jag kommer aldrig få föda vaginalt heller och det är jag genuint ledsen för. Det ska tydligen vara något alldels speciellt... Och jag skriver tyvärr trots att jag kände precis som du!

jag tror att när du väl ligger där kommer du inte bry dig, jag tex ogillar skarpt att gå till gyn, men när jag låg där så märkte jag knappt att de stoppade in handen i skrevet på mig.

de som jobbar där ser ju kroppsvätskor och bajs hela dagarna, så dem behöver man ju inte känna sig nervös inför, oftast känner man inte heller själv om det är bajs som kommer när man krystar,

spricker gör nog de flesta mer eller mindre, det går ju att sy! Själv var jag livrädd för att jag skulle få ett akut snitt, ville verkligen inte bli snittad. Vad händer? det blev tom urakut snitt.

Så det blir aldrig som man tänkt sig.

Äh, lite blod, vatten och bajs, helt naturligt! Det här fixar du =)

Jag såg fram imot förlossningen.. Men absolut inte blodet, fostervattnet och en slemmig bebis..

Jag hade skrivit att jag inte ville ha min bebis på bröstet förens dom torkat av honom ordentligt (skrev det i förlossnings brevet) men det var faktiskt som alla säger till dig och sa till mig.

När det väl sätter igång med kryst värkarna så är det faktiskt det sista man tänker på. Man är bara så j*vla trött på att ha ont och på att vara gravid.. När man har krystat ut bebisen är man allderes för trött för att bry sig om något annat än att se att bebisen mår bra.

Och jag kan säga att du känner inte eller märker av ifal du skulle bajsa eller kissa ner dig. (inte lukt heller) Man känner inte att man spriker heller..

Det kmr gå super bra! Och du har ju ett tag kvar till förlossningen :)

Jag tycker du ska prata med din bm och säga att du vill gå på aurorasamtal. Jag var livrädd inför min förlossning. Jag var rädd för allt, framförallt smärta, nålar, att brista och det oförutsägbara. Tyckte även det skulle vara jobbigt att bajsa ner sig.. Alla samtal fick mig trots allt att känna att en förlossning var möjlig.

När det väl var dags så gick det hur bra som helst! Precis innan krystvärkarna ville jag gå och bajsa. HA! Det gick inte med värkarna, och ja, lite bajs kom det. Jag bad så väldigt mycket om ursäkt och dom tyckte jag var fjantig. Vips så var det dags att krysta och det fanns inte tid att tänka på det lilla missödet något mer.
Jag behövde sy två stygn, jag brast alltså en aning. Trots att jag födde utan smärtlindring (hade lustgas fram till krystandet) så kände jag inte att jag brast. Jag var livrädd när det skulle sys. Då fick jag tillåtelse att suga i mig hur mycket gas jag ville eftersom jag hade "arbetat klart för idag". Där låg jag och drog sexistiska skämt med bm och sköterska!

Vad jag försöker säga; det är faktiskt inte så hemskt som man tror. Och jag vet att du inte vill höra det MEN man har mycket annat att tänka på! Ta upp dina rädslor med bm och propsa på aurorasamtal! Skriv även en ordentlig förlossningsplan där du skriver precis hur du vill h det!

Lycka till!

Du tänker inte en tanke på sånt när du ligger där! De kommer gå bra för sköterskorna är jätte duktiga och hjälper dig hela vägen! Lycka till!!

Du är inte ensam, jag gråter bara jag tänker på det. Min bm har sagt att det är lite tidigt ännu men om ca 3 v så kan hon fixa hjälp för mig. (bf 28/6). Och jag tror att det blir Aurora då det finns på det sjukhus jag tänkte föda på.

Jag kan inte som andra säga att det är det här & det där jag är rädd för utan det är hela grejen i sig...
Dock försöker jag inte tänka på det för mkt utan inväntar den ev hjälpen som jag kan få inför detta.

Vi fixar detta, både du & jag!!!
Styrkekram

Måste tillägga en grej som ingen annat nämnt här.. Du kan alltid be om lavemang :) Då bajsar du inte ner dig under förlossningen :) Och för övrigt så vill jag bara säga att det kommer gå bra! Oroa dig inte.

Kram

Än är jag inte rädd alls. Det jag vet är att jag inte vill ha min sambo nere nellan benen med nån kamera å se allt äckligt hehe å jag vill inteha en blodig, slemmig bebis på bröstet å inte vill jag se allt kladd hehe. Ska bli spännande att se im allt detta förändras när man ligger där! ...som alla säger... :-) tror allt faller sig naturligt när man är där.vdet är ju deras jobb å dom lär ju få se ganska mycke.. Det där med bajs å så " rensar" man väl ut före?

jag är inte rädd alls nu, men kanske kommer när det börja närma sig, men som sagt jag tror inte man tänker så mkt på det när man väl ligger där och ska föda :)

Jag är själv i vecka 20 på lördag o det är ändå halvvägs :D

Jag hade så pass stor förlossningsskräck att jag fick planerat kejsarsnitt. Fick fundera på vad jag verkligen ville fram till 1 vecka innan det var dags för snitt. Och istället för att gå och vara livrädd, valde jag kejsarsnitt.

jag känner exakt likadant!! är totalt livrädd ! när man läser allas kommentarer så blir man lite lugnad men de kommer krypandes hela tiden ändå att de e ganska skrämmade me kroppsvätskor spricka o allt därtill men min största skräck e faktiskt smärtan.. ja e så himla överkänslig och vet inte hur jag kommer reagera när dagen är inne!

Peikko: Jag är också livrädd för förlossningen :( Jag vill inte. Men man har ju tyvärr inget val, det visste man ju när man blev gravid.

Men det är naturligt att föda barn, man får försöka tänka så.

Men jag vill varken spricka eller bajsa på mig... Men dom på förlossningen är vana att saker och ting sker under förlossningen.

Lycka till alla ni som ska ha i juni :)

Är precis som du halvvägs nu och hade ingen tanke på att vilja bli gravid och hade kännt ett bra tag att jag apselut inte ville ha nått i min mage som jag då föreställde mig skulle kännas som en ailien. Jag hade bara bestämt mig för att det skulle inte bli några barn. Sen träffar jag min man, vi gifter oss och flyttar ihop och allt kommer så naturligt..slutar med ppiller och försöker slappna av i att bara leva. Har ett samtal med en kurator ang. min skräck och inte änns en månad senare blir jag gravid..dock slutar det i ett missfall tidigt i v8 och hela jag förändras. Jag ville under några ynka dagar faktiskt HA det där barnet. Helskum känsla och jag skyller ALLT på hormonerna..*ler* Det går en månad och jag blir gravid igen..helt oplanerat...som tur är så hinner jag inte tänka och vipps är man i v25. Har berättat mig historia från första början på MVC och tydligt decklarerat att jag INTE vill men vill ändå..har fått jättebra stöd av en kurator som kommer följa oss hela vägen och om jag vill ända tills barnet är 6 år och NU ska man börja oroa sig inför förlossningen..*suck* är inte ett dugg rädd för smärtan eller sjukhuset men är rädd för att inte veta, inte kunna planera och att inte få kontakt med mina känslor inför vad som händer..*suck* tur det finns en sånhär tråd att läsa i så man inte känner sig så ensam..skriver mer längre fram tror jag..massa kramar till er alla..

Känns skönt att man inte är ensam i det här. Jag kommer be om ett aurorasamtal (eller liknande) vid nästa tillfälle jag ska till BM.

Jag hoppas innerligt och kommer säkert inte bry mig om alla kroppsvätskor vid förlossningen. Men det är just vägen dit som känns så svår. Antar att det handlar lite om obekvämligeten i att inte ha kontroll över situationen. Har inte ens varit på en gynundersökning före denna graviditet pga känslan att vara så blottad inför en främmande människa. Blev tvungen till gyn i början av graviditeten pga en blödning och jag grät av panik hela vägen till sjukhuset.

Jag tror ändå att vi kommer klara det här galant allihopa. Det värsta är nog att hantera känslorna fram tills förlossningen.

Kram på er allihopa!

jag har varit livrädd för förlossningen sen samma sekund som jag förstod att mjag var gravid. nu när det bara är ca tre veckor kvar blir jag svimfärdig bara av att tänka på det. har pratat mycket med min bm om det och ska på aurorasamtl på onsdag. lite sent men bättre än inte alls hoppas jag. kan inte alls förstå hur jag ska genomleva en förlossning, känns fysiskt omöjligt för mig. tror dessutom att slemproppen gick i torsdags så nu är jag livrädd att det ska sätta igång snart. samtidigt som jag självklart längtar efter det eftersom jag vill träffa min bebbe. önskar bara att man kunde hoppa över själva förlossningen och få sin bebbe direkt. =)

Man brukar prata om att alla är nervösa inför sin förlossning och det förstår jag men när börjar man betrakta det som extremt förlossningskräck, så till den grad att man kan överväga planerat kejsarsnitt?

Jag får fruktansvärd panik när jag tänker på förlossningen och börjar gråta direkt. Jag hatar dessutom känslan av att vara gravid trots att jag rent fysiskt mår väldigt bra. Har inte gått upp så mkt i vikt men känner mig jätteful och tjock redan.

Jag vill absolut ha barn men jag vill ha min kropp för mig själv och ta hand om barnet som en egen individ, inte ha den inuti mig eller genomlida en förlossning för att få ut den eller att den ska vara beroende av mina bröst för att få mat. Är det någon som förstår vad jag menar och känner något liknande eller är det bara jag?

Jag är i vecka 21+3 nu med BF 31 maj så det är ju ett tag kvar och jag hoppas kunna bearbeta detta under våren, någon som har något tips förutom att prata med min bm?

Ursäkta långt inlägg.....

Hej! Hoppas det går bra för dig! Har vart på mitt första besök på förlossningen, eget möte med Aurora. Slutade typ andas när jag kom dit, var så rädd så jag visste inte om jag skulle svimma, kräkas eller dö först. Tycker såklart att det är lite skrämmande med jälva förlossningen, hallå, man måste släppa all kontroll, man vet inte vad som händer och allt det där...Själv har jag värst problem med själva sjukhuset, och sprutor/nålar.

Sköteskan var hur bra som helst, och fastän jag fortfarande önskar att min sambo kunde ta själva förlossningsbiten så känns det lite bättre, tack vare aurorasköteskan. Hon släpper mig inte än, så det blir fler möten, och även kbt-terapi (har lite ångesthanteringsträning framför mig ;) ) Men whattahell, är det nån gång man ska ta tag i sina rädslor så är det väl nu =)

Försöker tänka såhär:

Smärtan är helt ny, varför fokusera på nåt jag inte vet hur det känns? De flesta av sköteskorna anser att de har världens roligaste jobb...det finns nog en anledning! Det KAN ju faktiskt gå jättesmidigt...;) När jag är klar har jag en skitsöt bebis som bara är min (och min sambos), som jag ska få lägga i sängen vi köpt och ta på alla de söta kläderna osv =) Det är EN jäkla dag! Det ska man väl klara!

Det finns hjälp att få att förbereda sig, ställ alla frågor du kan till barnmorskor!

Lycka till när dagen kommer!!

precis så försöker jag också tänka, att det är bara EN dag man ska stå ut med den hemska smärtan och allt annat och sen får man belöningen för resten av livet. Men trots det kan jag låsa mig totalt och bli fullständigt panikslagen. Jag ska på mitt aurorasamtal imorgon men känner mig lite besviken på att barnmorskan har ordnat det så sent, är ju i vecka 37+1 imorgon. Jag har berättat från dag ett att jag är livrädd och trots det så fick jag samtalet så sent så jag vet ju inte hur många samtal jag kommer hinna med innan det är dags, det känns lite jobbigt.

Men vi får tänka positivt och fokusera på rätt saker och tänka att så många andra människor klarar av det här och då kommer vi också göra det. =)