Missfall v. 9

Varning för detaljerad historia!

Då hände det som inte fick hända.

Fick missfall i vecka 8+6, detta var över en vecka sen men har inte orkat skriva om det förrän nu.

Var på ultraljud på tisdagen (8+1), hade då lite rosa flytningar, men embryot såg ut att må bra, och farbror doktorn såg hjärtljud och allt. Efter det här kom mer och mer mensvärk typ, inte som "mensvärken" man kan ha när livmodern växer utan mer riktig.

Fredagen var jag i Sverige (bor i Schweiz, där av det tidiga ultraljudet, olika regler här) på besök, och hade då blött flera dagar. Ringde rådgivningen som rådde mig åka till akuten, där man gjorde ultraljud bland allt blodet. Läkeren där sa att allt såg bra ut, förutom att bäbisen var FÖR LITEN för att kunna se ett hjärtljud, och att det enda att göra i för tillfället var att vänta och se.

Lördagen hade jag mer och mer ont, mycket starkare än växtvärk, och började inse fakta. Mycket riktigt kom en störtblödning där en stor klump (fostersäcken) kom ut. Måste säga att det är hemskt att ligga i soffan och ha jätteont, och mycket väl veta vad som är på väg att hända och inte kunna göra ett jävla dugg för att stoppa det, och ännu jobbigare att se vad som kunde ha blivit lyckan åka ned i toaletten.

På söndagen, efter mycket gråtande och lite sömn, kom även moderkakan ut.

Jag hade efter det här en vecka kvar i Sverige, och efter att ha pratat med rådgivningen bestämde vi att så länge jag mådde bra, inte fick för mycket blödningar eller feber eller så, så kunde jag vänta med nästa läkarbesök tills jag kom "hem" till Schweiz igen.

Detta gjorde jag alltså idag. Jag var tvungen att se, verkligen se, det som min kropp redan visste. Jag har inte längre några graviditetsymptom, och jag verkligen känner tomheten inuti mig. Att dessutom ha sett och känt (ja, jag var tvungen att känna, det är äckligt men jag var tvungen) gjorde att jag var tvärsäker. Men jag var ändå tvungen att se.

Som sagt, jag visste redan, och har haft en vecka på mig att komma över saken. Min kropp hade tagit hand om allt själv, och jag mår bra.

Nu blir det att ta nya tag. Jag har gråtit, sörjt och varit arg och bitter. Men mitt i allt det här inser jag och, först och främst, är glad för att min kropp tillräckligt tidigt upptäckte ett fel i produktionen, och tog hand om det.

Dessutom, nu behöver man ju inte va orolig för att man inte kan i alla fall, eller hur?

Inte meningen att skrämma er, men var tvungen att få det ur mig!