Förstöra någons liv?

Hej JosieB

Jag var inte medlem här men när jag läste vad du skrivit kände jag att blev jag tvungen att bli det för att kunna svara dig.

Jag vill säga att du ska absolut behålla barnet om det är det du vill. Om inte pappan vill det och menar att det kommer att förstöra hans liv så får du säga att en abort skulle förstöra ditt och jag hoppas att du väljer ditt liv före din killes och följer din egen vilja för både dig och barnet. Säger din kille att han vill att du ska göra abort eftersom bara vetskapen av att du finns någon annanstans med hans barn kommer att förstöra hans liv så har han tydligt redan visat att han är viktigast i sitt eget liv och inte du. Alltså bör du sätta dig själv främst i ditt liv, behålla barnet och göra så gott du kan.

Förhoppningsvis är det en chock som kommer lägga sig för din kille och han kommer att försonas med tanken mer och mer. Jag gissar att han kände till att sex kan leda till barn. ;) och inte bara exicterar för hans eget nöjes skull.

Jag blev så arg när jag läste ditt inlägg och det kanske genomsyrar mitt svar. Men självklart ska du gå efter vad du själv önskar, känner och vill. Argumentet att det skulle förstöra hans liv är lågt, sätt dig själv främst och förstör inte ditt eget.

Många kramar och stå på dig och följ ditt hjärta!

/Caroline

Var i samma sitt som dig, fast jag var 23 och mannen 30 båda hade fast jobb. (fast det kvittar igentligen hur det är med ålder och jobb ;) ) Vi blev gravida han ville absolut inte ha barn. Jag gav han ett ultematom antingen skaffar vi detta barnet tillsammans eller så separerar vi och jag klarar mig själv och att han så inte behöver va delaktig. Jg hade fått två missfall sen innan med en annan kille, men det är en annan historia. Men när vi träffades så viste då min man om att jag ville ha barn och rätt så snart, så nör jag blev gravid var det ingen tal om saken. Han fick bestäms hur han ville ha det mig och ett barn eller slut. Han sa samma som din sambo om vet skapen om barnet skulle han inte kunna leva med och bl.a. Bl.a. Bl.a. :) lite hård där men, det jag vill komma till är han han valde mig och barnet vi gick själ klart och pratade med en kuratet, vår dotter är det bästa som har hänt han och nu är snart nr två ute oxå är i v38+5 vi ska gifta oss i sommar och han tackar mig för att jag var så envis för han hade inte önskat det annerlunda, vist kan jag får skulle känslor nör set är jobbigt att jag har tvingat han till detta men han försäkrar mig att det ska jag inte ha för han älskar mig vår dotter och den nya till komman, han behöve en spark sär bark. Även kuratorn sa att jag som kvinna bestämmer helt själv över min kropp ingen kan tvinga mig till att göra abort. Hon sa att tyvärr så kan man inte va gemställd på den punkten för det är faktisk kvinnan som bestämmer över sin kropp. Jag hade aldrig förlåtet mig själv eller mannen om jag hade gjort abort och vi hade tagit slut om jag hade behövt göra en för det hade jag inte klarat i med att jag se redo. Hoppas det löser sig om du behöver skriva av dig el har fråger kan du skriva till mig, jag vet vad du går igenom :)

Alcsv: bra skriver håller ned dig :)

Tack för ditt svar! Det berörde verkligen!

Det känns så tungt, för samtidigt som jag vill vara lycklig över vad som händer i min mage så kan han inte ens titta på mig.

Usch. Känslorna går kors och tvärst och jag vet inte var jag ska börja.. :(

/Josefin

Det tog sån tid för mig att skriva ett svar att jag inte såg att du hade svarat, Nilsson579.

Jag vill gärna göra som du gjorde, men samtidigt känns det som att jag liksom lurar honom. Han vet ju lika bra som jag vad oskyddat sex leder till, men han går och har frasen "jag önskar att jag hade en tidsmaskin" i huvudet och jag har till och med kommit på honom att säga det högt.

Är ensamstående bättre än att ha barn tillsammans med en dålig far? För om han ger mig skuldkänslor, vad är han kapabel till att göra mot vårt barn?

Den enda anledningen till att jag egentligen överväger abort är att jag är rädd för hur barnet ska få det. Det finns så många "men" som kan sätta käppar i hjulen. Jag vill ju bara det bästa för mitt barn!

Hej!

Är i lite av samma situation som dig. Gravid men killen vill inte ha barnet.

Jag blir så arg på killar ibland ( ska inte dra alla över en kant!) Men den "sorten" som egentligen har mage att ge oss dom ultimatumen att "ta bort det eller så är det slut"..

Jag var själv inne på att göra en abort för min killes skull men igår när jag verkligen kunde känna att det var något som växte inne i mig så, en känsla som gjorde mig så varm att jag bestämde mig för att behålla det!

Jag vet att om jag gör en abort för hans skull så kommer jag lägga hela skulden på han, jag kommer lägga allt mitt hat på hnm p.g.a aborten. I slutändan blir det fel oavsett!

Men vad tror du själv, kommer erat förhållande bli som vanligt igen om du skulle göra en abort?

Jag ställde den frågan till mig själv och jag kom fram till att det kommer den inte bli.

Vi ska inte behöva rätta oss efter deras åsikter p.g.a att dom inte orka dra på ett jävla gummi i sängkammarn!

Sätt dig själv i fokus, inte vad han vill!

Det är din kropp. Det är ett svårt val men vad du än gör så tänk på dig själv, gå och prata med någon tillsammans BM har kuratorer som man kan prata med, jag kännde det som ett stöd. Många säger att jag skulle aldrig skaffa barn om inte min pojkvännen önskar det, men de har nog inte varit i samma sitts och hur bra skulle du må, hur blir er förhållande tyvärr så fins det ingen som gör saken bättre, du kanske gör abort och mår dåligt av det eller så ehåller du barnet och mår dålig av det. Men det löser sig till sitt. Jag är glad att jag stod på mig annars hade jag inte haft det så bra som jag har det, men vet även att jg kunde ha varit skälv med ett barn och det vet jag att jag hade klara bra oxå. Det är svårt men det är du som bestämmer, jag vet hur det är ned en kille som inte vill men att man själv är det ända man önskar. Det är svårt val men som de andra oxå skrev tänk på dig själv det är din kropp. Men jag råder er att gå och prata med någon. Lycka till

Jag kan förstå dilemmat. Jag gjorde en abort när jag var drygt 15 1/2 år, jag vet att det var det bästa jag kunde göra just då men samtidigt har jag mått fruktansvärt dåligt över det. Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag aldrig kommer genomgå en till abort. Jag pratade ganska snabbt med min nuvarande sambo (denna bebis pappa) och gjorde klart för honom att om jag blir gravid kommer jag inte göra abort. Nu var denna graviditet nästintill planerad så abort kom aldrig på tal.

Men jag tycker, liksom de andra, att du ska göra det du tror är bäst för dig och bebisen! Kanske är det även så att din kille ändrar sig så snart han fått smälta allting?!
Och tycker han fortfarande att det förstör hans liv kanske han borde lära sig ta ansvar och använda skydd!!

Lycka till och kram!

Jag blir så rörd över era fina ord!

Jag får kliva ur offerrollen och se det positivt. Det är klart att det löser sig!

Kramar till er allihop!

Jag var i nästan samma sits innan..

Gjorde abort 2006, när jag var 19 år. Detta plågade mig av samma anledning som du hade det. Visste att det var det enda rätta men jag mådde hemskt dåligt. Blev gravid i Februari 2010, med en annan kille som just då var min expojkvän. Valde att behålla, först 1 månad o 8 dagar innan vår son föddes ville han vara delaktig. Därefter gick det fort, och vi väntar nu barn nr 2 till slutet av Juni.

Såå, han kan ju ändra sig.. Men annars hade jag behållt ändå.

Önskar dig lycka till!

JosieB skrev den 2012-05-10 12:26:54

Tack för ditt svar! Det berörde verkligen!

Det känns så tungt, för samtidigt som jag vill vara lycklig över vad som händer i min mage så kan han inte ens titta på mig.

Usch. Känslorna går kors och tvärst och jag vet inte var jag ska börja.. :(

/Josefin

KRAM

Jag har varit i samma sits tre gånger. De två första gångerna tog jag bort det för jag ville inte skaffa barn mot pappans vilja och jag var ung. Vilket känns som bra beslut nu idag. Sedan träffade jag en man vi fick ett barn och skaffade sedan en till fast pappan inte var så jätte på om syskon. Idag tar han bara hand om det barnet han ville "ha" och inte om hennes lillasyster. Lillasyster gråter och frågar efter sin pappa nästan varje dag och undrar varför hennes pappa inte vill ha henne. Vi bor numera inte ihop. Så å ena sidan din kropp ditt beslut men det är ändå en sorg för alla parter när båda inte vill ha och barnet kommer ikläm!

Jag var 19 år när jag blev oplanerat gravid. Min pojkvän ville absolut inte har barn och var inte alls redo för det, det skulle förstöra hans liv. Skulle jag föda barnet så skulle han aldrig vara pappa till barnet utan bara min pojkvän (?), underhåll skulle jag inte tvinga av honom för han önskade inte detta barn. Hela fokuset låg på honom och han frågade aldrig mig hur jag mådde i allt eller pratade med mig hur det skulle bli med ett barn eller hur förhållandet skulle påverkas om jag gjorde en abort.

Jag valde bort honom och valde barnet istället. Jag gjorde slut med honom och började planera ett liv som ensamstående mamma och jag fann lyckan och glädjen i det beslutet utan en partner vid min sida. Ja, det var jobbigt ibland på det sätt att man inte kan dela den där stora glädjen vid första fosterrörelsen, ultraljudet, efter förlossningen när alla känslor var förstora att rymmas i bröstkorgen eller när bebisen lärde sig nya saker eller dela det jobbiga med någon, all förlorad sömn, när bebisen hade en jobbig period m.m. Men att bli mamma är det bästa som hänt mig.

3 år tog det innan min dotter träffade sin pappa, så jag vet hur det är att vara ensamstående och allt om den ekonomiska biten som blir när man bara är 1, jag pluggade. Jag klarade det!

Nu lever vi ihop sedan snart 3 år och har precis fått nummer 2. Ibland blir killen chockad och först redo långt senare, ibland blir han aldrig redo. Hur det ändå blir så är man tillräckligt stark att kunna skapa ett bra liv åt sitt barn. Mitt råd till dig blir att göra det som känns rätt för dig, för din kille lägger enbart fokus på sig själv i nuläget och det är dumt om inte bådas känslor vägs in i beslutet. Alla vet idag att det är tjejen som tar det slutgiltiga beslutet, därav borde en kille veta med att skydda sig. Du kommer göra det som är rätt för dig. Kram på dig.

Jag förstår både dig och din pojkvän. Fruktansvärt jobbig situation. Jag blev gravid för 2 år sedan och det var inget planerat och helt fel i tiden. vi gjorde abort min man hade tyckt att det förstörde hans liv mennär de väl kom till kritan den dagen vi skulle göra det så sa han att han stannar oavsett bara jag inte blir olycklig av mitt val. Då blev det abort. Nu är jag gravid igen och abort var inte på tal för båda mådde mycket dåligt av det sist, trots att ingen av oss ville ha barn just nu.

Men älskar din kille dig och ni vill ha ett liv tillsammans så komme han att älska barnet med!

Lycka till

Du får följa ditt hjärta och göra så som du vill. Han var delaktig i att skapa detta barn även om det var oplanerat. Vill han inte ha barn borde han tänkt på att skydda sig vid samlag.

Det finns fördelar med att vara ung förälder och det finns nackdelar, precis som när man är äldre...... I slutändan blir allt bra oavsett vad man väljer, så länge man följer sin egen väg....

Lycka till

Risken att du ångrar en abort är stor. Risken att du skulle ångra att du födde ditt barn finns inte ens - hur det än blir med pojkvännen. Ditt barn kommer alltid vara först och främst om du behåller det, och du kommer hata att du ens tänkte tanken "abort". Den kärleken man känner för sitt barn överskuggar allt annat. Sen kan det vara mer eller mindre lämpligt att få barn, och man kan få barnet med en mer eller mindre lämplig partner, men man ångrar inte sitt barn när man väl håller det i sin famn. Din pojkvän verkar bara ha fokus på sig själv, och verkar tycka att allt ska kretsa kring honom. Visst - att skaffa barn mot någons vilja är kanske inte det bästa man kan göra i livet, men så länge man inte lurat till sig barnet så är det mer ok. Ni befinner er i en situation ni måste lösa, och du ska kunna leva med ditt beslut. Känner du att du har möjlighet att uppfostra och försörja ett barn utan honom, och om du vill ha barnet, så ska du inte behöva tvingas till abort mot din vilja. Det är mina tankar i alla fall... :) Hoppas allt köser sig på allra bästa sätt! Kram!

Hemskt hur han reagerar utan att försöka vara mogen och lyssna till dina känslor. Tycker barnets liv är viktigare än hans om du känner dig redo att ta på dig ansvaret som ensamstående (om det nu blir så) Ditt hjärta verkar redan ha bestämt sig, så följ det :) Du kommer klara det!

Lycka till!

Som tidigare har skrivit, sätt ditt liv i fokus! DU ska må bra och det är sandlåde nivå att säga att hans liv skulle bli sååå förstört av att veta att han har ett barn.

Tycker du ska fråga honom om du är osäker, HUR skulle det förstöra hans liv att han visste om att han hade barn vars liv han inte behöver vara delaktig i?

Har också gjort en abort i väldigt ung ålder och sa efter det att jag aldrig skulle göra det igen. Så när jag blev gravid så hade min sambo inget att säga till om. Barnet skulle komma till världen vare sig han ville vara med eller inte. Min sambo vänjde sig vid tanken och blev jätte glad reda lite senare i graviditeten när han såg magen växa och fick se UL och känna sparkar :)

Var lite självisk! Du har erbjudit honom att han kan fortsätta sitt liv som vanligt utan något ansvar. Det är de du kan göra! :) Gör nu dig själv lycklig <3

Lyssna till dig själv vad du vill. De är klart man ska ha killens åsikter i huvudet också men han vet väl ändå vad oskyddat sex innebär vid 21 års ålder. Så då får man stå sitt kast o ta sitt ansvar.

Jag tycker beslutet ligger hos dig o de är de ända du ska tänka på. Vad vill du!

Jag pluggade när jag fick min son o var ensamstående, jag klarade. Du kommer klara de! Man klarar mer än man tror :)

Gör inte en abort för någon annans skull, de är du som får leva med känslorna hela livet, inte den andra personen!

Stå på dig i detta o gör som du vill o tycker känns bäst. Vill du behålla så är de det du ska göra o du kommer att klara de utan problem. De handlar bara om vad man prioriterar i livet :)

Kram o lycka till!

om han menar på att han inte är mogen att bli pappa och att ett barn skulle förstöra hans liv menar jag att han borde tänkt på det INNAN han hade sex. Visst nu vet jag också hur det fungerar,, man lever tillsammans och älskar varandra och det är inget 1600tal längre där man håller på sig tills man gifter sig, men man är 2 som har ett intimt förhållande och då är man också 2 om man skulle bli med barn tycker jag... Dock tror jag att om han säger så nu så innebär det inte att han alltid kommer att tycka så.. om du skulle behålla barnet (vilket jag tycker) så kommer han en dag att längta efter sin dotter/son och vilja träffa sitt barn och då är det klart att du kommer att säga ok till det för du vill ditt barns bästa men det blir du som får ta all tyngd tills han kommer på den tanken och gud vet det kan ta år! så om du behåller det tycker jag att du ska räkna bort han helt och fokusra på att klara det helt själv! men det är jag säker på att du gör=)

Va med om samma sak nu. Jag är 17 år och blir 18 till hösten. Min dåvarande kille som är ett år äldre ville heller inte ha barnet. Jag är gravid i vecks 6+6 och kommer att behålla barnet. Min kille lämnade mig och nu bråkar vi något rejält. Han har visat sina dåligaste sidor och tack vare att jag vart gravid fick jag se dom. Jag är så nöjd över att jag behåller barnet och kommer få gå igenom det själv, men vi tjejer är starka och klarar det. En abort ska inte vara ett preventivmedel. Lycka till!

Tack för att gulliga svar! Jag hade verkligen inte kunnat ana vilket gensvar jag skulle få, men ni är verkligen underbara! Det betyder verkligen mycket att veta att det finns fler som har varit i samma situation.

Vidare så kan jag säga att jag idag har berättat om graviditeten för mina föräldrar och då även om situationen med min sambo.Lyckligtvis så är de väldigt stöttade och säger precis samma sak som ni säger. Jag har fått nytt hopp och jag ser med glädje fram emot min lilla januaribebis :D

Kram er allihop!

Hej!

Den hår tråden från dig JosieB har blivit mycket populär.

Jag känner med dig och hoppas att få höra om min situation med vad det innebär för mig, kan hjälpa dig. Jag känner att den här tråden även hjälper mig.

Jag är gravid i 12 veckan och befinner mig i en liknande situation. Innan jag går in på detaljer så kan jag efter upplevandet utav min egen situation, höra om din situation pch ha läst alla dessa andra delade erfarenheter från er alla, avslöja min första slutsats- Män, dom mognar den dag de helt enkelt lyckas vara osjälviska.

Jag är 28år, min sambo 36. Vi har varit tilsammans i 4 år. Vi har aldrig använt preventivmedel och han har sprutat på. Vi har väl alltid haft en liten rädsla för att en dag bli föräldrar men samtidigt längtat. Vi har sedan två år tillbaka börjat plugga igen så bekvämt är det ju inte, men enligt mig så är ju ett stundande barn fantastisk och vi kan klara av det. Jag kan också nämna att mannen ifråga inte har bott i Sverige i mer än ca 3år. Han är från Indien och med stora kulturskillnader så tar det tid för honom att skapa en trygg tillvaro i ett nytt land.

Han älskar barn och när vi träffades så ville han knappt vänta med att få barn, men annat är det nu. Nu när graviditeten är här så vet han inte vad han ska ta sig till. Han vill fly eller han vill desperat ha en bättre bostad, en högre inkomst än csn pengar, men för det allra mesta är han helt utom sig, säger att han inte är redo och att han tänker lämna mig. Men jag tror han känner stort motstånd mot att inte vara en ansvarsfull far samtidigt som han känner stor motvillighet inför ett barn.

Abort är uteslutet för min del eftersom ett barn och att äntligen få bli mamma känns som en gåva.Men jag vill påminna om att jag inte är heltidsanställd någonstans eller färdigutbildad men jag känner många som lyckas oavsett nästan vilka odds dom än har Jag är redo att bli lämnad av min livs kärlek för barnets skull. Men jag hoppas i det sista att han förr eller senare skall ta en fadersroll och att jag får fortsätta ha och älska honom i min närhet, men jag kan inte räkna med det.

Vi behöver vara starka och ha tillit till vad vi känner i våra hjärtan, ta emot det stöd som erbjuds av dom som erbjuder det, föräldrar som vänner som barnmorskor och terapeuter. Ta hand om oss själva, bestämma att VI mödrar, vi kvinnor, att jag, att du, om inte mannen, vi kan ta ansvar! Samt påminna oss om att livet är just det undret vi lever i varje dag, och att det skall tas hand om på det sätt som känns rätt i hjärtat. Jag tror att om man inte är missbrukare,väger mer åt att behålla sitt barn, får en liten bit stöd från någon/några och dessutom bor i Sverige så behöver man inte oroa sig allt förmycket. Livet innifrån handlar mycket om att bara se, uppleva och lära.

Jag vet hur du känner. Jag blev gravid första gången i 16 års ålder och blev superglad, men min dåvarande sa exakt samma sak, att det skulle förstöra hans liv osv....han till och med slog sönder fönstret i sin lägenhet när jag vägrade abort!

så jag valde att lämna honom där och då...och det var det bästa jag kunde ha gjort! Man inser snart att man klarar sig utan män som de. Och jag menar, är de mogna nog att doppa, kan de också ta ansvaret för det. Och kan de inte det- det är inte ditt ansvar att sörja för. Ditt ansvar är jämtemot ditt barn och dig själv, ingen annans. (insåg jag ca ett halvår senare)

Jag började tyvärr stressa upp mig i min omognad och blev deprimerad över att ha brutit upp med min första kärlek efter två års förhållande, som bara efter ett par dagar blev ihop med en annan (en före detta vän till mig) som straff.Det blev för mycket för mig och eftersom jag var yngre och inte kunde distansera mig eller kontrollera känslor och impulser så jagade jag upp mig dag och natt, och jag tror det var därför jag fick missfall.

men stå på dig, vill han att du ska göra abort trots att han vet hur du mår över tidigare abort- då är han inte värd varken dig eller ditt barn. behåll det - du klarar dig utmärkt utan honom!

Hejsan,

Känner bara att jag måste skriva av mig lite...tycker absolut inte att du skall göra abort mot din vilja för att den andra parten "panikar". Livet är ju inte direkt slut för att man får barn,självklart blir det ju en kraftig förändring men ett liv kan inte bli förstört för att man får den finaste gåva som finns.Jag har inte varit med om den situation som du befinner dig i men har en del andra erfarenheter.

Jag väntar själv 3:e barnet (28år) och var 21år då jag födde det första & 1,5år senare det andra. Har efter det både hunnit plugga och skaffa mig ett välbetalt jobb som tjänsteman på ett stort privatägt bolag.

Att få barn är bara den finaste gåva som finns oavsett om det är "rätt tidpunkt" i livet och min tro är att alla tidpunkter blir rätt även om det medföjler mer eller mindre svårigheter beroende på omständigheter.

Lycka till!

Hej, lste ditt inlägg och kände genast igen mig då jag nydligen var i exakt samma sitvation och dessutom gav samma ultimatum som du gjorde. Min sambo spenderade 4 dagar med att vara arg och ledsen men när jag gav honom mitt ultimatum så sa han att det var bättre att ha mig och ett barn än att inte ha mig alls och nu är han licka lycklig som jag och kollar barnsaker mer än vad jag gör ;) För mig funkade det att vara envis med att behållade och jag gjorde klart för honom att jag skulle behållade barnet även utan honom och tillslut så gav han med sig. nu väntar vi båda på barnet men det r en tid kvar då jag bara är i vecka 9:)

Jag hoppas verkligen det löser sig för dig och kom ihåg att du kan göra det utan honom oxå bara du har viljan och styrkan :) all lycka till dig och ditt barn:)