vill ha barn, han vill vänta

Jag förstår dig Catte, jag ville kanske ha barn för ca ett halvår sedan då var inte alls killen sugen på att skaffa, just för att jag var arbetslös osv, nu har jag ett jobb, dock inte heltid men jag får ut rätt bra varje månad ändå, så nu har han börjat bli lite mer sugen på att skaffa barn, kan också bero på att både hans bror och syster fått barn, hans syster fick en tjej den 4 September 2011, hur söt som helst och det var då jag tror både han och jag blev mer bebis intresserade, iaf jag! Fast jag har alltid velat ha barn som ung, helst vill jag ha mitt första innan 22, jag är 20 fyller 21 i Januari.

Har du sagt att du slutat med p.pillrerna till honom? Och isåfall om du skulle bli gravid är han då beredd på att bli pappa, eller vill han att du gör abort? Vem vet, han kanske känner att ni bör vara tillsammans ett tag till? Jag förstår dig, skulle jag bli på tjocken finns det ingen tvekan på att behålla det :)

LYCKA TILL OCH KRAM PÅ DIG!

så va de för mig oxå. ville så gärna ha bebis men sambon ville vänta lite till. visst e den väntan väldigt jobbig när alla andra runt omkring skaffar barn o så. men gick bra ändå, så när vi hade vart tillsammans i 3år o båda hade fyllt 25år så bestämde vi oss för att skaffa en liten en. så nu sitter vi här me världens underbaraste son på snart 6mån=)

livet förändras helt o hållet när man får barn, nu kan man inte bara sticka iväg på bio, fester ja allt sånt som man kunde förut.

han kommer nog bli mer bebis intresserad när hans bror har fått, för då ser han va underbara o goa dom verkligen e=)

lycka till=)

Våran historia är lite också så.. min sambon ville inte ha barn innan hade fyllt 30.. han är 27 nu.. och vi hade int eplaner på att skaffa något barn heller.. men nu är vi här i v.36 och är lyckligare än nånsin...

Jag vet precis hur det känns.Jag blev tillsammans med min ´nuvarande man 2001 och började prata om barn med honom 2003 och då släpper han bomben att han inte vet om han vill ha barn, det är inget han har tänkt på. Vi har under dessa åren knappt kunnat tala om barn utan att det blivit spänt, jag ledsen/upprörd och han sluter sig och blir helt tyst. mina vänner har fått barn på löpande barn och jag har många gånger funderat på hur man ska resonera. Han sade aldrig att han inte ville ha barn, bara att han inte visste.Tillslut bestämde jag mig för att det får bli som det bli. Visst vill jag ha barn, har ALLTID velat ha barn men jag ville ha barn med honom, mannen jag älskade!! Ja gav honom utrymme och väntade, de senaste åren har jag legat lågt och bara någon gång bett honom om att iaf tänka på saken så han kanske kommer fram till hur han känner.

2010 gifte vi oss och nu i mars sa jag igen: Jag skulle vilja att vi började försöka skaffa barn. Hans svar då chockade mig otroligt. Han sa: jag trodde det var detg som var meningen...

nu sitter jag/vi här, 6 månader senare och jag är gravid i v. 11.

Vet att det är jobbigt att vänta och man ska inte låta andra styra ens liv. Mitt råd till dig är att fundera hur du ser på ditt liv, vad är du vberedd att offra för honom, för chansen att få bli mamma. Finns ju inga garantier för något och det var så jag kände tillslut efter många års tänkande.

Jag kände typ såhär: Jag älskar min man, det är honom jag vill leva mitt liv med. Jag älskar barn och vill ha barn. Jag vet vad jag har, jag har min drömprins. Ska jag läna honom, lyckas stänga av mina känslor för honom, lyhckas gå vidare och lyckas hitta en ny man att älska, hitta en man som jag vill ha som pappa till mina barn... tänk om jag skulle "misslyckas"? Jag lever hellre ett barnlöst liv i ett underbart förhållande med en man jag älskar än att jag lever ensam/i ett dåligt förhållande och kanske fortfarande utan barn. Barn betyder mycket, men det gör min älskade sambo oxå. Honom har jag och skulle inte vilja vara utan honom!! DEt är han jag vill ha som pappa till mina barn!!

Jag är idag överlycklig över att jag väntade ut honom. Vet inte hur jag skulle känna om han insett att han aldrig velat ha barn. Men jag tror inte jag skulle ha ångrat mitt val.

Så jag önskar dig lycka till med allt och det är bara du som kan känna vad som är rätt för just dig!

Villblimamma20 skrev den 2011-09-08 15:03:59

Jag förstår dig Catte, jag ville kanske ha barn för ca ett halvår sedan då var inte alls killen sugen på att skaffa, just för att jag var arbetslös osv, nu har jag ett jobb, dock inte heltid men jag får ut rätt bra varje månad ändå, så nu har han börjat bli lite mer sugen på att skaffa barn, kan också bero på att både hans bror och syster fått barn, hans syster fick en tjej den 4 September 2011, hur söt som helst och det var då jag tror både han och jag blev mer bebis intresserade, iaf jag! Fast jag har alltid velat ha barn som ung, helst vill jag ha mitt första innan 22, jag är 20 fyller 21 i Januari.

Har du sagt att du slutat med p.pillrerna till honom? Och isåfall om du skulle bli gravid är han då beredd på att bli pappa, eller vill han att du gör abort? Vem vet, han kanske känner att ni bör vara tillsammans ett tag till? Jag förstår dig, skulle jag bli på tjocken finns det ingen tvekan på att behålla det :)

LYCKA TILL OCH KRAM PÅ DIG!

-----------------------------------------------

Jodå, jag pratade med honom ett tag innan jag slutade med p-piller att ja ville sluta me dom eftersom ja hört om så många som slutat å försökt skaffa barn direkt å då inte fått mensen på över ett år..vilket ha orsakat dom stress å oro. Slutade även med p-piller eftersom dom krånglat lite å mensen varit ojämn. Så ja slutade å han tyckte att de va helt okej,han är medveten om risken för graviditet å bland de första ja sa till honom när vi började träffas var att om jag skulle råka bli gravid skulle jag aldrig klara av att göra abort. Han tyckte att allt var okej, men han är även väldigt försiktig vid samlag..kondomen åker på ganska snabbt! :P

Jag tror att han känner sig trygg i våran relation, som jag förstår de så är han rädd om sin "frihet" så att säga. Han älskar jakt, å jagar alltid minst en gång varje helg från augusti till januari så han är väl rädd att måsta ge upp det. Dock, han har allt mer börjat prata om sitt syskonbarn som kommer i början av oktober. Att han/hon ska få "följa farbror ut i skogen", å "farbror ska lära han/hon en massa rackartyg" osv. Vilket är väldigt positivt, tyvärr så ser ja ju omdevetet sånna saker som ett tecken å börjar genast hoppas å får bli såå besviken när han säger att han vill verkligen inte ha barn nu :/

jenta skrev den 2011-09-08 15:45:31

så va de för mig oxå. ville så gärna ha bebis men sambon ville vänta lite till. visst e den väntan väldigt jobbig när alla andra runt omkring skaffar barn o så. men gick bra ändå, så när vi hade vart tillsammans i 3år o båda hade fyllt 25år så bestämde vi oss för att skaffa en liten en. så nu sitter vi här me världens underbaraste son på snart 6mån=)

livet förändras helt o hållet när man får barn, nu kan man inte bara sticka iväg på bio, fester ja allt sånt som man kunde förut.

han kommer nog bli mer bebis intresserad när hans bror har fått, för då ser han va underbara o goa dom verkligen e=)

lycka till=)

-----------------------------------

Eftersom vi är ganska unga så ha ja börja fundera på att börja plugga på universitet, både för att få tiden att gå och för att jag vill kunna ge mina barn de allra bästa. Är idag bara barnskötare å bor i en liten stad så arbetsmöjligheterna är små. Försöker tänka på det viset så jag uppehåller mig själv lite :P

Ja förstår att livet förändras helt och hållet, å visst har de varit ganska kämpigt ibland när jag varit barnvakt åt mina syskonbarn 3,5 å 2 år gamla. Man har uppskattat att sova hela nätterna när dom åkt hem, men OJ va tomt å ensamt det blivit! I å me att vi är ganska unga så är de klart att jag ha festsuget kvar, min sambo däremot sitter hellre hemma en lördagkväll så de kommer nog bara bli lite jobbigt för mig. Men va är mer värt, en kväll på fyllan eller ett mirakel som är hälften jag å hälften den man jag älskar?

ja jag hoppas verkligen de, är väldigt förväntansfull över denna bebis som kommer i början av oktober, både för att jag få bota min bebissjuka lite OCH för att få sen hur min sambo börjar känna när han vänjer sig vid barn. Han har själv aldrig haft någon vidare kontakt med barn, mitt syskonbarn fullkomligt älskar honom men de syns att han är ovan barn trots att han gör så gott han kan.

Ja får för mig att han blir skrämd av tanken på bebis å vill vänta tills han känner sig "redo". Men ja tror att "redo" blir man aldrig, hur mkt ja än vill ha barn så är det klart att man funderar på om man kommer klara av att uppfostra ett barn, sådant tro ja inte att man kommer över? De känns ju lite skrämmande, men de slutar ju inte kännas skrämmande bara för att man väntar tills man är 30?

PsykoSomalisk skrev den 2011-09-08 19:05:30

Jag vet precis hur det känns.Jag blev tillsammans med min ´nuvarande man 2001 och började prata om barn med honom 2003 och då släpper han bomben att han inte vet om han vill ha barn, det är inget han har tänkt på. Vi har under dessa åren knappt kunnat tala om barn utan att det blivit spänt, jag ledsen/upprörd och han sluter sig och blir helt tyst. mina vänner har fått barn på löpande barn och jag har många gånger funderat på hur man ska resonera. Han sade aldrig att han inte ville ha barn, bara att han inte visste.Tillslut bestämde jag mig för att det får bli som det bli. Visst vill jag ha barn, har ALLTID velat ha barn men jag ville ha barn med honom, mannen jag älskade!! Ja gav honom utrymme och väntade, de senaste åren har jag legat lågt och bara någon gång bett honom om att iaf tänka på saken så han kanske kommer fram till hur han känner.

2010 gifte vi oss och nu i mars sa jag igen: Jag skulle vilja att vi började försöka skaffa barn. Hans svar då chockade mig otroligt. Han sa: jag trodde det var detg som var meningen...

nu sitter jag/vi här, 6 månader senare och jag är gravid i v. 11.

Vet att det är jobbigt att vänta och man ska inte låta andra styra ens liv. Mitt råd till dig är att fundera hur du ser på ditt liv, vad är du vberedd att offra för honom, för chansen att få bli mamma. Finns ju inga garantier för något och det var så jag kände tillslut efter många års tänkande.

Jag kände typ såhär: Jag älskar min man, det är honom jag vill leva mitt liv med. Jag älskar barn och vill ha barn. Jag vet vad jag har, jag har min drömprins. Ska jag läna honom, lyckas stänga av mina känslor för honom, lyhckas gå vidare och lyckas hitta en ny man att älska, hitta en man som jag vill ha som pappa till mina barn... tänk om jag skulle "misslyckas"? Jag lever hellre ett barnlöst liv i ett underbart förhållande med en man jag älskar än att jag lever ensam/i ett dåligt förhållande och kanske fortfarande utan barn. Barn betyder mycket, men det gör min älskade sambo oxå. Honom har jag och skulle inte vilja vara utan honom!! DEt är han jag vill ha som pappa till mina barn!!

Jag är idag överlycklig över att jag väntade ut honom. Vet inte hur jag skulle känna om han insett att han aldrig velat ha barn. Men jag tror inte jag skulle ha ångrat mitt val.

Så jag önskar dig lycka till med allt och det är bara du som kan känna vad som är rätt för just dig!

------------------------------------------------

Ja precis så tänker jag också, å tyvärr så sa jag det inte till honom direkt, för när ja förklarade för honom att varför jag pratar om barn är ju för att det är just HAN jag vill ha som pappa till mina barn. Att det är för att jag äntligen känner mig trygg, avslappnad å lycklig som ja känner såhär. Att jag vill skapa en bebis som bevis för våran kärlek till varann. Då gick det upp ett ljus för honom å ja tror att han slappnade av lite.

Tyvärr tjatade jag väldigt mkt på honom förut, å han blev bara mer å mer skräckslagen när ämnet kom upp. Nu försöker jag ge honom utrymme å kan nämna sådär ibland om han tänkt nå mer på barn å om oss.

Men de e just den tanken som dyker upp i mitt huvud.. "hur länge ska man vänta? Vad är mer värt?"

Jag har väl egentligen ingenting emot att vänta ett litet tag, men jag känner att jag skulle vilja veta på ett ungefär när, att ja vill veta om han ens ser barn i våran framtid å de är väl de han inte kan svara på. Å måste väl erkänna att de är en liten del av mig som tar illa upp, som blir ledsen över att han inte är lika säker på mig som jag är på honom :(

Har som sagt även svårt med att hantera mina känslor när jag möter bekanta som ska ha/ har barn (speciellt sambons bror å hans gravida flickvän), jag är så glad för deras skull å ja längtar efter att få bli faster. Men eftersom det i somras var så dåligt att vi höll på gå ifrån varann så var de så smärtsamt att se dom ha allt de där som jag vill ha. Jag blir grinfärdig å måste gå undan ibland för att jag blir så avundsjuk, å ja känner mig väldigt hemsk som får dessa känslor. Önskar jag visste hur jag ska tänka för att inte bli så. :/

Hej! Du är verkligen inte ensammen, min sambo är likadan. Jag frågar honom om han vill ha barn och det vill han, med mig. Men han vill vänta till jag har en heltidsanställning, och det är väldigt pressande eftersom det inte finns så mycket jobb nu. Just nu jobbar jag lite mera än 20 timmar i veckan, började med det förra veckan. Så frågade honom lite sådär försiktigt om att skaffa barn, men han sa samma sak. Tror egentligen inte att det är det de sitter i, utan att han vill men han är inte riktigt redo än. Fast han säger det inte bara rakt ut. Han tror också att han inte kommer kunna göra någonting alls om man får barn, att han måste sluta med det han gillar, och så är det ju absolut inte. Men det är inte lätt att förklara det. Jag vill så jätte gärna ha barn, har hur stort bebissug som helst, och det har jag haft länge. Jag och min sambo har nu varit tillsammans i 1år och fem månader och har det verkligen bra. Men som jag ser det så är vi redo för nästa steg men han ser inte likadant. Jag har en p-stav som har hållbarheten kvar i 2 år till, och så länge vill jag verkligen inte vänta. Men jag vet inte hur jag ska göra för att övertala honom eller hur man ska säga.. Kommer du på något så är jag villig att höra!

Jag hoppas att allting kommer gå bra för dig!:)

Kram Rebecca

rebecca: Ja, de låter ungefär som för mig..han vill ha, å me mig men inte än. Själva jobbaspekten har han inte sagt något om, jag har bar ett deltidsvik som snart går ut men han har fast jobb med bra lön så vi skulle absolut kunna leva på det medan jag är mammaledig, om än lite sparsammare,

Nä, ja har också känslan av det..att de egentligen sitter i att dom inte än törs säga orden "jag vill försöka skaffa barn" för att de e så stort beslut. Å de är det ju, men ja försöker förklara för min sambo att de kommer alltid va skrämmande, man kommer allti fundera "klarar jag de här?"...förut sa han att han kände sig pressad när jag tog upp de, då förklarade ja att jag helt enkelt bara känner mig redo, jag vet att det är han jag vill leva med å ja älskar honom så pass mkt att jag för alltid vill ha en länk som sammanför oss. Jag vill ha ett barn som bevis för våran kärlek till varandra. Då släppte pressen hos honom å han fick en liten "aha"-upplevelse.

jag slutade med p-piller pga att ja ville att kroppen skulle få tid på sig att återgå till de "normala" så när man väl börjar försöka så har man inte de stressmomentet kvar. Frågade min sambo va han tyckte om de. de kanske du också kan göra..säga att du skulle vilja ta ut p-staven å övergå till kondom..på så vis är det mkt upp till honom om han väljer skydd eller att "oj de råkade bli en bebis" ;) Har hört mkt om att många killar klarar inte riktigt av att tag steget själv..att de som måste "råka" hända å att dom då växer in i rollen som pappa.

Vi har varit tillsammans i 1 år å 9 månader nu, de sägs att andra året tillsammans är de svåraste å de har de delvis varit..men jag kan idag inte vara mer säker på att de är han jag ska leva med. de e tryggt å stabilt vilket jag tycker är de viktigaste. :)

hoppas jag kunde vara till lite hjälp iallafall! de brukar vara skönt att åtminstone veta att fler går igenom samma sak som en själv.

Kram Catte

Ja, jag tror att man på något vis alltid klarar sig. Man känner sig bara osäker till en början. Jag har sagt till min sambo att jag ville ta ut p-staven och fick verkigen en chock av svaret jag fick, "Ja älskling gör det, jag börjar bli bebis sugen", jag trodde inte mina öron när jag fick höra det. Jag blev överlycklig men samtidigt rädd på något vis :S Jag har nu bokat tid och jag sak ta ut p-staven den andra november. Och jag har än inte fattat vad det är som händer.. Vad tyckte din sambo om att du slutade med ppillerna?

Ja absolut, visst ha det inte alltid varit en dans på röda rosor som man brukar säga. men det är som du säger, är det tryggt och stabilt det är det viktigaste :)

Ja absolut, roligt att du svarade! Och jag hoppas vi kan fortsätta att hålla kontakten :)

Kram Rebecca

min sambo var också sådan när vi började diskutera barn och alla runt om oss böev gravid och fick barn! han ville vänta minst 3 år mn jag ville ha på direkten.. de är ju minst lika orättvist för mig att måsta vänta 3 år medan han får som han vill.. och tvärtom! så vi bestämde oss att mötas halvägs! 1½år.. och ett år senare blev jag gravid förrän jag ens hann sluta med p-piller.. =)

rebecca89: oj men va härligt! :) Jo ja känner mig också små rädd, de tror jag alla gör! :) han sa att det var helt okej att jag slutade, men han är väldigt försiktig å trots att vi kör delvis oskyddat så är han väldigt snabb att ta fram kondomen..vilket jag ibland tar illa upp av, trots att de ju inte riktigt handlar om mig! :S

minbaby: men gud va smart! De ska ja absolut ta upp med min sambo, att jag aldrig tänkt på de :S För visst äre så, varför ska ja måste böja mig för honom å han bara få som han vill! Ja de e ju så jobbigt att många andra får barn just, å jag själv känner att bara jag få ordna mig ett stadigt jobb efter jul så är jag redo!

Ja kanske det, för det är ju en stor förändring man är påväg att göra. så det skrämmer nog alla. Nej det gör ju inte det, men jag förstår vad du menar. Jag hoppas att han kommer på andra tankar snart!

Känner igen mig så in i det ni skriver !!! Det är 12års skillnad på mig och min sambo jag är 22.. jag vill inget hälldre än att ha ban men han vill vänta lite eftersom jag knappt har något jobb och så har vi hästarna och en gård att renovera, men jag känner att jobbet kvittar för det vill jag inte ha ändå :p men förstår vad han menar med inkomst och så men har flera runt om mig (igen hade massor för typ 1år sen oxå...) som ska ha barn, känner att det blir nog klart när det blir och för många så går de ju rent av fortare om man väntar liten för då måste ju vissa saker bli klara och man kan inte vänta... slutade med p.piller i oktober och det vet han men har ändå inte lyckats ännu. Skulle jag bli gravid så är han ju med på det men han säger att han gärna väntar ett tag till. Ska försöka prata med han nu ikväll igen då hans bästa kompis väntar liten igen... heheheh

Jag är i en liknande sits! Jag vill ha barn, men inte han (ännu)... Han vill "verkligen INTE bli pappa just nu" och är väldigt bestämd med att jag måste ha en bättre inkomst innan jag ens tänker tanken. Blev gravid för exakt ett år sedan av en ren slump (det var faktiskt den enda perioden i mitt liv jag tagit hormonella preventimedel...), men det slutade i ett tidigt missfall. Därefter kom en riktig saknad och längtan efter barn! Jag vill verkligen inte vänta med att skaffa barn tills jag är 25 år (och han 29) bara för han vill det. Känner en stress efter missfallet och tänker hela tiden att jag aldrig kommer bli gravid igen. Livet börjar när man får barn, tänker jag, men han tänker tvärtom. Vi har haft långa samtal om detta och han tycker jag är väldigt egoistisk... Ego eller inte, jag kan verkligen inte hjälpa att jag känner så här.

Om jag blir gravid igen, får en ny chans, då behåller jag det utan tvekan.

Jag är gravid! Plussade tydligt igår! Pojkvännen är skräckslagen, men det är tydligen väldigt vanligt. Vi var båda berädda på graviditet men att få det bekräftat var chockerande ändå. Jag väntade mig en kväll med intensiva diskutioner med pojkvännen, men så blev det inte. Vi pratade om det, men han var förvånadsvärt lugn trots att han inte vill bli pappa just nu. Men det är JUST NU jag är gravid och NU går inte att flytta framåt i tiden. Kanske hinnar han ändra sig när och hitta positiva saker med att skaffa barn, när chocken lagt sig lite!