Så svårt att hantera...

Jag och min sambo har försökt få bar sen augusti. Jag började tidigt känna att jag var ensam i det hela. Tog upp det hela för en månad sen. Det resulterade i ett bråk. Då kom det fram (som jag redan anat) att han sa att han ville ha barn för att jag så gärna ville det.

Det är inte så att han inte vill ha barn utan att han gärna väntar tills vi har gått klart våra utbildningar. Respekterar det absolut. Men det är så svårt då vi har försökt i flera månader. Fick ett missfall första månaden och jag kan inte sluta tänka på att jag hade kunnat vara i fjärde månaden nu... Nu kommer jag behöva vänta i minst ett år.

Hela min kropp är inställd på att skaffa barn... Vi har inte skaffat skydd ännu. Vill inte ta p-piller. Har prövat med kondomer. Men är en lyckligt lottad kvinna då kondomerna är försmå. Jag är känslig mot latex och de som är fria är definitivt försmå. Så vi kör med avbrutet tills vi fått de kondomer vi beställt från England.

Men det känns så svårt varje gång han avbryter. Det är som ett slag i ansiktet på något sätt. Även om jag logiskt sätt förstå honom och har även börjat planera mitt eget liv framåt. Med utbildning och praktik.

Jag är nu fyra dagar sen med min mens. Men testet visade negativt idag. Tror inte att det är något, har varit sen tidigare. Och testet är neg. Så det blir att vänta ett år.

Är det någon som har varit med om samma sak? Behöver hjälp att hantera det här. Vill ju inte försöka ha barn om han inte är lika glad i det hela som jag.

Tack för att ni tar er tid.