Ni med MA eller MF?

Jag har precis haft ett ma.

I slutet av Augusti åkte jag och min man in för att göra ett ul till kub test. Jag var då i v 12.

När jag ligger där med gelé på magen och hon kör apparaten över min mage förstår jag att något är fel, och hon frågar mej om jag är säker på att jag är i v 12. Om jag har oregelbunden mens. Hon hittar inget foster.

Genast får jag gå till gyn mottagningen och träffa läkare som gör ett vul. Fortfarande inget foster. Det som finns är en liten hinnsäck och en liten förstorad livmoder. Motsvarar v 8.

Beklagar säger läkaren. Där finns inget foster.

Jag fick komma tillbaka efter 1 vecka och göra ett nytt vul, allt såg lika dant ut som innan.

Fick bli inlagd och fick cytotec tabletter. Fick ingen blödning eller värk, så jag fick en tablett till och åkte hem.

Då började blödningarna för att sedan avsluta tvärt efter 3 timmar. Hade inte särskilt ont, lite som mensvärk.

Åkte in på efterkontroll 1 vecka senare, nytt vul. Då visade det sej att hinnsäck och rester av moderkakan var kvar. Blev inlagd igen direkt för skrapning.

Jag var också i chock. Och nu efteråt förstår jag hur dåligt jag igentligen mådde under behandlingar och efteråt. Fatta inte själv det just då. Jag var på ett fruktansvärt dåligt humör och tyckte att alla va idioter och kunde dra åt helvetet. Jag sjukskrev mej från jobb i 1 v.

Detta är en svår grej vi går igenom, och jag vet inte om min historia hjälper dej på något vis.

Det har nu gått 6 v efter min skrapning och jag mår bra nu.

kram på dej.

Jo, din historia hjälper. På nåt sätt känns det skönt att man inte är ensam om denna absurda situation! Även om jag inte önskar att fler ska behöva uppleva det...!

Jag är nu skrapad och klar. Vi har en inbokad utlandsresa redan nu till helgen, det var nog bra för det var det som avgjorde att jag fick så snabb hjälp. För mig var det SUPERVIKTIGT! Att bli av med allt! Ville inte vänta en vecka och se, ville inte knapra tabletter själv hemma, ville inte låta naturen ha sin gång. Den hade ju redan haft sin gång, och nu ville jag få bestämma nästa steg.

Nu - läka. Och försöka på nytt. Detta barn tog oss 10 månader att få till. Hoppas SÅ att det går lite fortare denna gång...

Jag var med om ett MA i sommras. Var gravid o v 11 när jag fick en pytteliten blödning. Min magkänsla hade under någar veckors tid sagt att något inte stod rätt till... När blödning var inne på tredje dagen ringde jag gyn och fick komma in direkt. Där konstaterade de att jag var med om en sk. Ofostrig graviditet
Min hinnsäck var 5, 5 cm, men det var helt tomt i den. Både jag och min sambo var i chock. Jag var beredd på ett negativt besked, men kunde ändå inte förstå det som hänt. Och det har jag än idag svårt att förstå..
Jag gjorde också en skrapning.

Drygt sex veckor senare var jag gravid igen, hann aldrig få tillbaka min mens. Men denna gången blev det MF i v 6, alltså väldigt tidigt. Denna gången skötte kroppen allt själv. Men jag mådde väldigt dåligt psykiskt

Nu har jag och sambon bestämt att ta ett uppehåll och jag känner att både min kropp och psyke behöver en paus. Nu har jag iaf fått tillbaka min mens, senst jag hade den var i april. Så det är ett steg åt rätt håll. Nu får vi bara hålla alla tummar vi kan att nästa graviditet kommer gå bra, för oss både två! Och självklart alla andra som kämpar! ♡♥♡

Oj, Heleena. Så tufft! Inte bara en tragedi, utan två! Jag är ledsen för er skull! På nåt sätt tror man ju (eller jag iaf) att nästa gång borde det ju gå bra även om jag kommer ha mycket svårt att slappna av vid kommande grav...

Innan jag var med om denna upplevelse har jag även varit väldigt duktigt på att tänka att "det händer inte mig". Blev extremt snopen när det plötsligt hände mig...

Händelsen har gett ett ärr i själen.

Ja, det som hänt har verkligen påverkat en på många olika sätt. Men jag är oerhört tacksam över att jag har min dotter som snart blir två år
Utan henne vet jag inte vad jag skulle ha gjort. När jag väntade henne var allt så självklart att det skulle gå bra. Men nu är det tyvärr inte så längre :-( Men jag känner ändå att jag måste vara stark och våga tro på fler mirakel ♥
Men jag har verkligen insett att jag vi är långt ifrån ensamna av att ha drabbats av MA. Jag hade själv aldrig hört talas om det innan jag själv drabbades, men nu vet jag att två av mina närsta vänner också upplevt det. Och för mig har det verkligen hjälp att få prata ut med dem. Min sambo har ju funnits vid min sida hela tiden, men han har nog aldrig förstått hur ont det det faktiskt har gjort i både kopp och själ. Jag hoppas du har någon fin människa som finns vid din sida när du behöver prata och bearbeta det som hänt ♥

Jo, jag har redan pratat mycket. Och med många faktiskt. Dels gamla goda vänner, men även några nyare bekantskaper (på jobbet) som har visat sig vara närmare mig än vad jag kanske trodde. Jag ville spontant ringa till 2 personer där. Det är ju fint att upptäcka sådant :)

När man väl börjar prata med folk hör man om många MA. Så pass många att man börjar undra över procentsiffrorna blödande MF jämfört med MA... Jag antar att blödande MF är betydligt vanligare, men ändå, många verkar få MA... Nörden i mig gillar siffror :)

Oj heleena84, tråkigt att behöva gå igenom de två gånger :(
Jag hade så gärna gjort en skrapning direkt, så att de hade varit klart och ute. Istället blev de en lång väntan, och kroppen ville ju inte själv göra sej av med det. Så de var väldigt jobbigt. Jag tänkte också att ett ma el mf händer inte mej. Jag har ju haft två fina graviditeter tidigare. Nu är det inte självklart längre, nästa graviditet kommer säkert bli jobbigt. (om jag blir gravid igen)Det är skönt att kunna prata med någon. Min man har varit ett stort stöd, och även min nya kollega. Hade precis börjat ett nytt jobb & bara jobbat där i 3 mån när jag blev gravid.

Hej! Min första graviditet blev MA förra sommaren, på kub ultraljud i v 12+ så inser jag direkt att något är fel då ingen rörelse eller hjärtaktivitet syns. Barnmorskan trycker hårt med ultraljudsapparaten då min livmoder är bakåtlutad & min mage lite knubbig. "Jag kan inte se något alls, är du säker på vilken vecka du är i"? Man känner sig som en idiot, öh... ja jag har stenkoll, tror jag!

Då det inte fanns resurser fick jag vänta till dagen efter på vul då avstannad grav konstaterades, fostersäck som v 10 mm. Det är augusti, de är underbemannade på kk och jag får vänta 1,5 vecka innan jag får en tid för övervakat tablettavslutande av grav. Men det drar igång hemma av sig självt efter en vecka med mycket smärtor & blödning & det blir skrapning etc efteråt pga allt vill inte komma ut på egen hand.

Efter några månader blir jag gravid igen, denna gång visar kub + fp prov att barnet har en kromosomavvikelse & vi gör avslut i v 18.

Nu är jag gravid igen i v 25 men här tas inget förgivet!

Fick precis som du en ordentlig chock när jag åkte in till akuten för ca en månad sen. Jag var i vecka 8 men läkaren fann ingenting. Jag har fram tills idag genomgått ett x (utomkveds). Alla symptom fanns där, illamående, stora ömma bröst och svullna tarmar. Min mage var i obalans och jag sprang på toa ofta! Efter hand har symptomen sjunkit och idag går på efterkoll på sjukhuset. Har fortfarande höga HCG halter, men dessa är på väg neråt. Hur mår du? hur kom det sig att du åkte in?

Jag var inbokad på helt vanligt, privat ultraljud. Ville se vår skatt, innan jag berättade för "alla". Precis som Mariia berättar så grävde BM på lite, bytte sen över till VUL och konstaterade att inget var så stort som det skulle. Men hon fick inte lov att ge säkert besked, det ska läkare göra. Fick även jag frågan om jag VERKLIGEN var i v10.

Tur i oturen var att vi hade en utlandsresa inbokad på lördagen (igår) och detta skedde på måndagen. Det gjorde att jag fick hjälp snabbt, både med att komma in akut på KK och även att bli skrapad. Är väldigt tacksam för det.

Det värker i mitt hjärta när jag läser era berättelser. Varför pratar man inte om sånt här? Varför känner man sig ensam och som ett freak när det händer? Är mycket glad att ha fått ta del av era historier, även om jag beklagar händelserna!!

Beklagar alla era upplevelser med, känns på ett vis skönt att veta att man inte är ensam.. om ni förstår..

Jag tror att vi vill leva ett perfekt liv Sixtrid. Ett tecken på detta för mig, är ex facebook. Ingen skulle nog vilja skriva att man går igenom ett mf på sin uppdatering.. hellre skriver man om allt gott och bra man går igenom. För att jag skulle veta om allt jag gick igenom var normalt gick jag in och googla. Gooogle har varit min bästa vän den närmaste månaden :)

Mf verkar vara väldigt vanligt, det var det första min doktor sa. Dock så betyder inte det att man inte ska få känna sorg och ensamhet. Jag försöker att tänka att allt har en mening, just bara för att det är lättare för mig att gå igenom saker. Men ibland känns den tanken bara fjantig och en undanflykt för att inte fylla sina känslor med ilska. Jag tror dock att denna erfarenhet får mig att se livet och bebislycka på ett annat sett. För när den dagen kommer.. så kommer jag njuta lite extra efter det vi varit med om.

Idag känner jag mig inte alls redo att börja från början igen. Jag behöver lite tid, kanske några dagar eller veckor men jag kommer inte denna upplevelse låta mig skrämmas bort ifrån att fortsätta igen :)

Kram på er alla <3

Fy, beklagar verkligen!

Jag var med om nästan samma sak själv förra gången jag var "gravid". Skulle precis gå in i vecka 12, magen var tydligt större och mådde väldigt illa och kräktes på morgonen flera gånger. Sen helt plötsligt började jag blöda, bara en gång kom det massa blod sen ingenting!

Var precis i närheten av sjukhuset så vi åkte till akuten och fick komma in och göra ultraljud. Precis som för dig såg de bara hinnsäck men inget foster. Både jag och min man började storgråta och man kände sig så himla lurad av sin egen kropp!

Detta var en fredag och på måndagen fick jag komma in och ta tabletter. Hade inte blött något mer sen den gången på hela helgen och inte känt något heller. Senare på kvällen efter tabletterna blödde jag ut alltihop, flera stora klumpar och hade vansinnigt ont! Men precis som du ville jag bara bli av med det så man kunde börja om!

Hoppas det går bättre nästa gång, själv är jag gravid igen och den här gången verkar allt mycket bättre. Stor kram

För övrigt så pratas det en hel del om sådana här saker i bloggvärlden just nu, flera stora bloggare har gått ut med just såna här saker så jag tror att det börjar bli mer och mer öppet som tur är!

Utan att egentligen ha nåt riktigt underlag tycker jag det låter som att enbart tabletter för att driva ut det verkar som lotteri..? Många verkar behöva skrapas med. Förstår att det är en ekonomisk fråga, men det är inge vidare snällt att skicka hem redan förkrossade par med tabletter som eventuellt fungerar... Eller?

Jag hoppas med att "tabun" släpper. Likaså kring att det är svårt att bli gravid. Jag har börjat säga som det är, vi försöker och har försökt länge, men det blir inget. Känns skönt att "få tyst" på folk som påpekar att det är dags för syskon och även skönt att vara ärlig!

Hej på er!

Haft två missfall, båda MA i v.8. Sixtrid, du vet ;) men för er andra, så var mitt första i slutet av januari. Blödde litegrann, hade inte ont, ringde och fick komma samma dag på VUL. Fostret var mindre än väntat (ca v.6), inga hjärtslag och en skrumpen fostersäck. Hem med Cytotec och en hemsk dag/vecka. Återbesök på Alla Hjärtans dag, nytt VUL, men allt var inte borta, så hem igen med nya tabletter... Avskydde att stoppa upp tabletterna, kändes som man dödade sitt barn, men det var ju redan kört :(

Vid andra graviditeten kom samma symptom vid samma tid, så ringde och åkte in på VUL igen. Denna gången ville jag inte råka se nåt på skärmen, så vände bort huvudet. Tydligen syntes ingenting, bara rester. Denna gången fick jag skrapas. Erbjöds det första gången med, men var mer orolig för det då, så valde tabletterna. Med tanke på hur bra skrapningen gick och hur snabbt jag återställdes, så kanske man borde valt annorlunda även första gången, men kan inte ångra att vi gjorde som vi gjorde då. Såhär i efterhand var jag ju inte alls så trött vid den andra graviditeten som vid den första, men ändå anar man inte att nåt är på tok.

Ett par erfarenheter klokare gör ju, som du säger dais84, att man tänker hur ännu mer värdefullt ett barn faktiskt är, och hur oviktigt det t.ex. är vilket kön barnet har. Innan önskade man kanske en flicka eller pojke, men nu önskar man "bara" ett friskt barn.

Jag fick välja själv om jag ville ta tabletter eller bli skrapad. Läkaren upplyste mest om tabletter och sa att det var mest skonsamt för kroppen, men han var ändå noga med att tala om att det kunde bli rester kvar i kroppen som i sin tur ändå kunde leda till skrapning. Jag valde skrapning med en gång, ett val jag är väldigt nöjd med. Jag blev väldigt bra bemött, ingreppet gick väldigt snabbt och jag måde väldigt bra efter... iaf fysiskt, psykiskt har jag ännu inte återhämtat mig riktigt :-( Men vi har iaf pratat om att påbörja ny bäbisverksad snart, jag har dock precis påbörjat nytt jobb så av den anledningen väntar vi nog någon månad eller två till. Hur lång tid har det tagit för er att bli gravida igen efter MA/MF?

Jag fick också välja, och så här i efterhand så var tabletterna nog rätt första gången ändå, det tog ju ändå tid att bearbeta. Samma vid återbeöket. Det var först vid andra återbesöket, alltså efter tablettomgång nr 2 som det kunde blivit tal om skrapning "på riktigt", fick vara fastande då. Men behövdes inte. Nu är jag glad att jag fick göra det med en gång = dagen efter.

Efter första missfallet blödde jag länge och fick vanlig mens först i mars, vi började försöka igen i april och plussade i juli, 4 försök/menscykler tog det för oss då, precis som när vi började försöka, d.v.s. efter jag slutade med p-piller. Hoppas inte det tar lika lång tid denna gång!

För er som inte vet, så har vi fått påbörja en utredning. Sambon har lämnat sina prov och jag ett blodprov. Ett blodprov kvarstår och så har vi tid hos gynekologen 6/11.

Hej vännen
Vill börja med att beklaga detta du gått igenom. Detta är ngt som tyvärr många får vara med om. Vi fick ma i nov förra året. Det började med bruna flytningar dagen innan o sedan vaknade jag runt halv sju dagen efter o hade som typ mensvärk. Gick på toa l kissade o det va ljusrosa på pappret. Ringde gyn som bad mig avvakta men komma in kl 11. Väckte sambon o berättade o det var sjukt jobbigt men han åkte till jobbet. Vid halv tio var det dags för toabesök igen o då kom allt ut. Blodet forsade o klumpar kom. Minns hur fruktansvärt det kändes att ringa min sambo o syster som grät med mig. Väl på gyn konstaterades ett ma i v 10 men fostret hade avstannat i v 7. Blödde två dagar o allt kom ut av sig själv o veckan efter så vara allt ute. Jobbigast var att sambons syster var gravid just då o låg ca 4 v före oss o detta var skit jobbigt. Min mens kom igång som vanligt o isslutet av februari plussade vi igen och nästa vecka har vi bf. Försök att ta den tid ni behöver för å bearbeta tillsammans o komma igen. Tillsammans är vi många som går igenom detta svåra o det är vanligare än man tror. Kämpa på nu ♥ kramar till er

Usch ja, Kaca, kände med att jag "dödade barnet" när jag stoppade upp Cytotec:en. Var tvungen att ringa till min mamma för stöd just i den stunden..!

För oss tog det 10 månader att få till barnet som inte blev. Tyckte det var förfärligt länge, och förfärligt jobbigt. Måtte det inte ta så lång tid nu. Måtte det vara vår tur. Dottern tog 4 månader, och jag har inga "försvårande omständigheter" så denna sekundära barnlöshet (hittills) kom oväntat.

Huu, Suecita! Det måste varit förfärligt att blöda på det sättet! Har inte vetat sen innan att jag är rädd för blod (mycket blod) men i samband med detta har jag många gånger fasat för att det ska börja rinna. Vilket jag lyckligtvis har sluppit! Stort grattis till magen!

suecita_rica - Känner igen den kraftiga blödningen, klumparna och gråten! Det var fruktansvärt! Fick du också Cytotec, eller kom det spontant?

Stort lycka till inför bf! Snart dags ju!

Kroppen skötte o stötte ut allt helt själv så det känns rätt skönt såhär i efterhand att jag slapp medicinera eller skrapa. Kroppen är fantastiskt ibland.
Tusen tack, ja nu går vi bara hemma och väntar in ev vattenavgång :)

För mig funkade tabletterna bra och har också hört något om att det är skonsammare mot kroppen. Dick var det hemskt att behöva ta dom (hade dessutom en sjuksköterska som stoppade upp dom och sen kom in en gång i timmen och frågade om jag blödde (vilket jag inte gjorde förrän jag kom hem och släpade in julgranen)

För oss tog det sju månader att bli gravida igen. Det tog nästan fyra månader innan mensen blev sig lik igen. Men det verkar vara väldigt olika. Vissa påstår ju att kroppen är inställd på att va gravid och att det därför ska gå snabbare att bli det igen. Det tyckte jag bara var stressande att höra.

Fick inte välja mellan tablett eller skrapning. Tabletter först, sen en efterkontroll om 1 v, och då blev det skrapning. Då kroppen inte svarade på tabletterna.

Fick min mens 4 v efter skrapning och har även haft äl ( enl äl test). Jag blev väldigt glad när mensen kom så exakt efter 4 v. Det är väl den ända gång jag har blivit glad över det ;)

Men våra kroppar är olika och vi reagerar olika, så även stress över hur kroppen ska funka efter ett ma/mf.

flora - Jag blev också sååå glad när mensen kom senast, 1:a gången efter senaste missfallet. Nu är det mest dryg väntan på besök hos gynekolog 6/11 och infertilitetsutredning.

Hej igen! Jag tror att de flesta bara delar sina upplevelser med sina allra närmaste - det är sällan som såna här tråkigheter tas upp på släktträffar/fester etc när man kanske borde dela sådant istället för vad som hänt på tv senaste veckan!

Jag tror att man känner sig som ett freak & ensam för att de allra flesta slipper sånt här :/ och därför att man "trodde" att allt skulle vara bra (och varför skulle det inte). Man går hela tonåren & aktar sig för att bli gravid - o sen när man väl vill det så är det inte som på film, gravid = bebis. Jag har varit väldigt öppen med mina upplevelser till de som frågat & undrat men många vågar inte ens fråga!

Min första graviditet slutade med MA; när mensen var sen med två veckor började vi fundera på om det kanske var en graviditet, men var så säkra på att det nog inte var det (hade fått sagt till mig att vi inte kunde få barn... ) Till slut köpte vi gravtest som vi tänkte ta morgonen därefter. Men under natten började jag blöda, massor. Insåg direkt att det inte var mens - helt fel lukt, luktade gammal rost helt enkelt. Ringde min specgyn direkt på morgonen och fick komma in direkt, visade sig att ja jag var ju gravid, i vecka 6+4, därinne var det en liten ärta med tickande hjärta! (nästan åtta år efter att jag slutade med p-piller!) Återbesök en vecka senare- fortfarande ett pickande hjärta och blödningarna hade upphört! Tillbaka till stressen på kontoret - så vecka tio någonting började jag blöda igen. Låg hemma med magknip på eftermiddagen och sedan forsade det blod igen. Åkte in på akuten när maken kom hem från jobbet och fick göra nytt vul. Fortfarande hjärtslag därinne! Order om vila, äta panodil och hoppas att blödningarna skulle avta inom 3-4 dagar. De slutade exakt fyra dagar senare. Men sedan försvann gravidkänslan dag för dag... Veckan därpå ringde jag åter min gyn och fick komma in; inga hjärtslag! Tog mig hela vägen ut till bilen innan jag började störtböla. Fick ta hormonprover (både samma dag och tre dagar senare) och sedan återbesök, fortfarande inga hjärtslag och hormonnivån hade halverats på tre dagar - så det fanns inte längre något hopp. Fick frågan om jag ville skrapa eller ta piller. Eftersom jag läst att piller ibland kunde lämna rester och påverka hormonerna efteråt valde jag skrapning. En dryg vecka senare var det dags för skrapning, min kropp var fortfarande gravid - trodde den. När de sövt mig och tog bort min döda bebis visade det sig att min livmoder hade fortsatt växa de nästan två veckor som embryot varit dött.

En månad senare blev jag gravid igen. Plussade tidigt - men började också blöda tidigt. Blödde i 18 dagar totalt, efter 13 dagar fick jag fullgånget missfall, var ute och gick i skogen när jag fick "värkar" och "födde ut" en hel klump. Återbesök hos gyn någon dag senare och visade sig att allt var ute.

Ytterligare tre månader senare blev jag gravid igen. Hoppades hoppades... men v6 började jag åter blöda! Förkrossad. På VUL i v7 visade det sig att det fortfarande fanns liv därinne, en tom hinnsäck (missfall av tvilling) och en hinnsäck med levande embryo i! Blödde och blödde och var heltidssjukskriven med sexförbud, badförbud, lyftförbud lång tid - v11 slutade jag äntligen blöda, och v13 fick vi se vår lille kille på KUB- sprattlandes som en tok! Då äntligen började jag slappna av, fick sedan en son i v39+1 :-)

Sixtrid : ge inte upp, ge dig tid att läka kropp och själ och prova sedan igen! Din kropp har bevisat att den kan bli gravid, nu ska den bara komma på hur den ska behålla bebisen! Kram och lycka till!

Wow. Ni ska veta att jag både ryser och får tåriga ögon av era historier. Samtidigt är jag jättetacksam att få höra - jag känner mig helt klart mer "normal". Ska åter till jobbet på måndag efter först en veckas sjukskrivning (besked + skrapning) och en veckas utlandssemester. Har bestämt mig för att berätta allt. För den som vill veta. Jag tror inte jag är personen som mår bra av att hålla det inuti mig själv...

Som någon skrev - tänk vad nyttigt att få höra sånt här med och inte bara: Åhhh, vi blev gravida direkt! Eller: använd bara ÄL-test så blir du gravid - det blev vi! Eller: bara ni har sex minst 3 ggr vid ÄL så BLIR du gravid - det blev jag!

Mmmm... Anar ni ett stråk av bitterhet...? Japp!

Sixtrid: om man läser här verkar nästan alla haft mf/ma [iaf väldigt många), de där som blir gravida superlätt och aldrig haft ett enda bekymmer är inte lika högljudda här, tack och lov. ;-) (ja jag har också gamla vänner som producerat barn på löpande band och sa år in och ut "när ska ni skaffa barn då... ", jadu tänkte jag - var det bara "att skaffa" skulle alla göra det så fort de ville, men många av oss lyckas sällan på första försöket. :-)

Mmm. Fick frågan senast idag, av en turkisk massör (är i Turkiet på semester) varför jag bara har ett barn. Det vore ju mycket roligare för henne med måååånga syskon, som han hade. Ja, det vore det kanske. Ska jobba på saken, vänta 1 minut...;)