Jag har ett dilemma som jag inte vet hur jag ska hanera och undrar om har varit i en liknande situation? Jag har haft en längtan efter egna barn så länge jag kan minnas och först nu känt att jag är i rätt position och tidpunkt för att börja planer att skaffa egna. Trodde jag i alla fall.
Jag träffade min kille för drygt ett år sen och vi var båda överrens om att det inte skulle bli något seriöst av det hela på grund av åldersskillnade - han är 37, jag är 20. Plus att han har en dotter på sju år. Men eftersom tiden gick kände båda att det här höll på att bli allvar och vi kom till en punkt där vi antingen var tvungna att sluta träffas eller göra det officiellt, för vi bor på ett litet ställe där det är svårt att håla saker för sig själv. Och tro mig, jag funderade länge och väl, mer än vid något annat förhållande, just på grund av ålderskillnaden, men kände att det här är rätt! Det är honom jag ska vara med! Men jag var noga med att göra klart från början att jag ville ha egna barn, och hans svar var att han hade aldrig känt sig "klar", vilket jag tolkade som ett bra tecken.
Så nu har vi flyttat till ett hus som är i behov av renovering och detta tar upp i stort sett all vår energi just nu, men det är en annan sak som gnager mitt i allt. Jag vet att ett årslångt förhållande är ganska nytt och allt, men med tanke på att han inte blir yngre har jag tagit upp det här med att skaffa egna barn flera gånger men det slutar alltid ungefär likadant; han förklarar att han aldrig sett på sig själv som "klar", men att han inte kan garantera att han vill ha fler heller. Jag tycker att han varit dubbeltydig eftersom jag var tydlig med detta från början just för att undvika den här sortens situtioner, och han återkommer till att han aldrig sagt att han inte vill ha fler, han kan bara inte lova att lusten kommer komma till honom. Den finns med all säkerhet inte nu. Jag undrar om han i alla fall kan ge mig något att gå efter, så jag vet ungefär hur länge jag ska vänta med att dra upp det igen men han vågar inte lova nåt för han kan inte lova om och när han skulle vilja få lust med fler barn. Och ju mer jag "tjatar", desto längre bort försvinner hans lust, men eftersom han inte kan ge mig något riktigt svar kommer den här diskussionen upp gång på gång, hur mycket jag än anstränger mig för att inte dra upp det för ofta.
Jag gråter och gråter och vet inte hur jag ska göra för att stå ut! Längtan efter egna barn är så stark att jag vet inte hur jag ska hantera den! Det är en så stor smärta, som gräver sig långt in i hjärtat. Hur gör man för att stå ut med den här avgrunsdjupa saknaden, och paniken över att han inte kommer bli yngre direkt och att jag länner att vi inte har lyxen att vänta några år innan vi börjar försöka skaffa egna. Jag älskar hans dotter, det ska gudarna veta, men ibland kan jag bli avundsjuk på att de ha ett band som jag inte delar, och jag inte vet om jag någonsin kommer få uppleva om vi fortsätter leva ihop, för som det ser ut nu vill han inte.
Är det någon som varit i samma situation? Är det någon som vet hur man hanterar saknaden? För jag orkar inte med så mycket mer. Detta tar all min energi.
Jag vill, vill han?
SandraKim · 2012-02-21 · 7 svar
2012-02-21 23:56
7 svar i tråden
2012-02-22 08:41
Mitt enda tips är att du försöker lägga band på dig, om det är med honom du vill ha barn. Du är väldigt ung ännu och har måååånga år på dig att skaffa ditt älskade barn :) Hans ålder är inte lika viktig. Om han är 37 eller 42 när han blir pappa igen spelar ju ingen roll. Min morbror fick sitt första barn när han var över 50! Det är ju bättre att det här med barn kommer naturligt än att han blor pressad och stressad till det. Nu håller ni ju på och renoverar huset. Det kanske känns bättre för honom sen när ni är färdiga och har "boat" in er? Och som du säger själv - ju mer man tjatar på någon desto mer motvillig blir ofta denna person. Och ett barn är ingen liten sak att tjata om. Om det här dessutom är en ofta förekommande diskussion kanske han känner att barn är det enda du är ute efter? Försök att stressa ner - du är som sagt bara 20 år. Din ungdom har du bara en gång. Just nu är ett lysande tillfälle att njuta av den :)
2012-02-22 09:24
Håller med föregående, ta det lugnt!
Min sambo fyller 35 och vi väntar vårt första! Mellan oss skiljer det 10 år!
Min sambo fyller 35 och vi väntar vårt första! Mellan oss skiljer det 10 år!
2012-02-22 10:06
Jag förstår dig SandarkIM, DETTA ÄR INTE LÄTT.Jjag och min sambo har vatt tillsammans i 11år och vi har båda bestämmt att vänta länge med barn. För 1år sen fick han fast jobb och vi flytta till hus. Vi renovera och allt föll på platts. 1år senare,när allt det var klart så börja jag känna att ni är en bra tidpungt att skaffa barn. Vi är 30år. Jag har tjatat i ca några månader....saken e den att man kan inte tjata förmycket, det får motsakt effekt...jag har gråtigt och vatt lessen jag med,,,fyyy...MEN man måste försöka att backa.Låt han tänka fundera själv sen kommer han......jag bestämmde mig för att inte tjata. och wippss så gick han med på det. inte för att han ville supermycket men för min skull och att tiden var rätt.. OCH vad jag tror....FÖR ATT HAN FICK BESTÄMMA SJÄLV UTAN PRESS när detta skulle hända och han fick fundera....och att detta var viktigt för mig.......jag tror om ni sätter ner du berättar precis vad du känner sen backar du...han måste få fundera...MEN du måste vänta tills allt e på platts tills huset e klart och om det e annat som hänger i luften...Killar tänker inte som vi,, e inte huse klart så kan han bara fukoser på det och då kan han inte alls tänka på barn.....
Nu har vi äntligen bäörjat pröva och det e andra gången vi tetar nu..utan framgång...men det kommer.....
Berätta gärna hur det går???
Nu har vi äntligen bäörjat pröva och det e andra gången vi tetar nu..utan framgång...men det kommer.....
Berätta gärna hur det går???
2012-02-22 13:09
Hej, det du berättar berör mig verkligen. Förstår att åldern mellan er kan vara ett stressmoment, men jag tror ändå inte det är något du behöver fokusera på. Utan som jag förstår är det största problemmet att du inte få något klartecken.
Jag skulle aldrig kalla det att tjata om det enda man vill ha är ett klart besked. Det verkar somhan vill ha barn men att han inte är redo just för tillfället? - Men jag skulle vilja råda dig att försöka ta reda på och garantera dig att han faktiskt VILL ha fler barn, så du inte går där och hoppas och tror när han i själva verket kanske inte vill det i grund och botten.
Jag har inte samma erfarenheter exakt, men jag har en äldre syster där ålderskillnaden är ungefär 10 år mellan henne och hennes sambo. Hennes dröm är att få ett eget barn, men nu på senare år har det kommit fram att sambon inte alls vill. Och jag ser på min syster att detta är verkligen något som inte gör henne "hel".
För mig själv har det varit otroligt viktigt från början att klargöra att jag vill ha barn i framtiden, och att personen man lever med och älskar vill det med. För ska man leva ihop så är det viktigt för båda att man eftersträvar samma mål. Och ju längre man lever ihop, dessto svårare kommer det vara att leva utan varandra.
Så i allt detta ludd av ord vill jag bara råda dig att försöka få ett tydligt svar, så du vet att du en dag kommer kunna bli "hel" :)
Jag skulle aldrig kalla det att tjata om det enda man vill ha är ett klart besked. Det verkar somhan vill ha barn men att han inte är redo just för tillfället? - Men jag skulle vilja råda dig att försöka ta reda på och garantera dig att han faktiskt VILL ha fler barn, så du inte går där och hoppas och tror när han i själva verket kanske inte vill det i grund och botten.
Jag har inte samma erfarenheter exakt, men jag har en äldre syster där ålderskillnaden är ungefär 10 år mellan henne och hennes sambo. Hennes dröm är att få ett eget barn, men nu på senare år har det kommit fram att sambon inte alls vill. Och jag ser på min syster att detta är verkligen något som inte gör henne "hel".
För mig själv har det varit otroligt viktigt från början att klargöra att jag vill ha barn i framtiden, och att personen man lever med och älskar vill det med. För ska man leva ihop så är det viktigt för båda att man eftersträvar samma mål. Och ju längre man lever ihop, dessto svårare kommer det vara att leva utan varandra.
Så i allt detta ludd av ord vill jag bara råda dig att försöka få ett tydligt svar, så du vet att du en dag kommer kunna bli "hel" :)
2012-02-24 00:17
Tack för era svar! Känns jätteskönt att kunna diskutera sånt här med människor som kan förstå en!
Och bara för att klargöra - det är inte så att jag tjatar hål i huvudet på honom varje vecka :) Men jag tänker desto mer på det. Tillslut blir det som en bubbla som spricker och jag måste bara fråga honom om han tänkt nåt mer på det. Sen ligger jag lågt några veckor, men eftersom han aldrig drar upp ämnet själv får man ju inte veta hur han känner om man inte frågar. Grejen är helt enkelt den att han aldrig gett mig något rakt svar. Ett "ja, så småningom" eller ett "nej" är allt jag begär. Har han valt att ha ett såpass seriöst förhållande att han väljer att flytta ihop med mig hör det till en av de sakerna jag tycker man ska kunna diskutera med varandra.
Grattis sussie33! Vad kul att höra att ni börjat försöka :) Håller tummarna för er.
Och Ullko - tycker du har många bra synpunkter och det känns som du förstår mig precis! Det handlar inte om tjat, utan bara ett rakt besked. Det skulle underlätta något otroligt! Bara att få veta om man har någolunda samma mål i livet. Annars är det mycket svårt, om ens nån idé, att leva ihop. Då bromsar man bara varandra. Just att aldrig kunna få något svar gräver ett djupt hål i en! Och frågor som "har jag verkligen valt rätt?" dyker upp vare sig man vill eller inte. Jag känner verkligen för din syster! Måste vara hemskt att ha levt ihop med någon i så många år, och sen kommer det fram att han inte vill! Måste vara en mardröm... Tänk vad hemskt om man skulle komma till den punkten att man kände sig tvungen att kanske behöva välja mellan att fortsätta leva med den man älskar och kanske aldrig få bli mamma, eller att gå vidare och börja på noll igen och inte veta om man kommer hitta lika rätt igen. Men det händer ju att folk ångrar sig :) Även om det låter som han bestämt sig. Hoppas verkligen det löser sig för din syster och hennes sambo, livet har en märklig förmåga att göra det :)
Och bara för att klargöra - det är inte så att jag tjatar hål i huvudet på honom varje vecka :) Men jag tänker desto mer på det. Tillslut blir det som en bubbla som spricker och jag måste bara fråga honom om han tänkt nåt mer på det. Sen ligger jag lågt några veckor, men eftersom han aldrig drar upp ämnet själv får man ju inte veta hur han känner om man inte frågar. Grejen är helt enkelt den att han aldrig gett mig något rakt svar. Ett "ja, så småningom" eller ett "nej" är allt jag begär. Har han valt att ha ett såpass seriöst förhållande att han väljer att flytta ihop med mig hör det till en av de sakerna jag tycker man ska kunna diskutera med varandra.
Grattis sussie33! Vad kul att höra att ni börjat försöka :) Håller tummarna för er.
Och Ullko - tycker du har många bra synpunkter och det känns som du förstår mig precis! Det handlar inte om tjat, utan bara ett rakt besked. Det skulle underlätta något otroligt! Bara att få veta om man har någolunda samma mål i livet. Annars är det mycket svårt, om ens nån idé, att leva ihop. Då bromsar man bara varandra. Just att aldrig kunna få något svar gräver ett djupt hål i en! Och frågor som "har jag verkligen valt rätt?" dyker upp vare sig man vill eller inte. Jag känner verkligen för din syster! Måste vara hemskt att ha levt ihop med någon i så många år, och sen kommer det fram att han inte vill! Måste vara en mardröm... Tänk vad hemskt om man skulle komma till den punkten att man kände sig tvungen att kanske behöva välja mellan att fortsätta leva med den man älskar och kanske aldrig få bli mamma, eller att gå vidare och börja på noll igen och inte veta om man kommer hitta lika rätt igen. Men det händer ju att folk ångrar sig :) Även om det låter som han bestämt sig. Hoppas verkligen det löser sig för din syster och hennes sambo, livet har en märklig förmåga att göra det :)
2012-02-25 18:30
Vi tycker att vi inte tjatar men DE tycker :)
har du pratat med han?
har du pratat med han?
2012-03-08 16:26
Åhh känner igen mig såå i ditt "problem".. Min sambo fyllde 35 igår och jag är 22, vi har varit ihop i 3år haft gården i 2år... jag har alltid velat ha barn tidigt, har frågat honom om barn men jag får till svar att vi ska vänta tilks huset är lite mer i ordning och visst kan jag hålla med om det men det är ju bara de att jag tycker inte det händer något med huset hehe tycker det skulle passat så bra med barn nu, dels då känns vi redo för ansvret dels då är det då många i vår närhet som ska ha barn till sommaren. får väl försöka hålla igen etttag till slutade med p.piller i oktober (av andra anledningar) så får väl se om det "råkar" hända...
stort lycka till alla, hör av dig om hur det går :-)
stort lycka till alla, hör av dig om hur det går :-)
Svara
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.