Superdeppig efter missfall

Har inte haft missfall själv men ville bara skicka en styrkekram till dig!

Detta kommer du klara och innan du vet ordet av det så är du gravid igen <3

Jag har haft ett tidigt missfall och jag tycker att du har rätt att må dåligt o sörja så länge du vill... Tänkte precis som du att de är väl inget att deppa över finns ju sånna som varit med om värre... Jag tänkte att de kanske fanns nått jag kunde ha gjort för att min bebis skulle överleva men de fanns det inte... Jag var nere ett bra tag, vi ville ju självklart ha barn och vi skulle försöka igen men jag var inte redo att göra det direkt, så vi väntade... Än idag kan jag tänka att jag skulle haft en liten redan... Man var så inställd på att bli mamma i oktober och helt plötsligt skulle man inte vara det... inget var roligt längre allt blev helt meningslöst och jag drog ifrån mig från min man, han kunde inte förstå den smärta jag hade inom mig.. efter ett tag så började jag intala mig själv att de måste varit en mening med allt som hänt.. De måste varit något fel och de är bättre att de blev som de blev istället för att min lilla ängel skulle få lida i framtiden.. Dom säger att oftast är de något som inte är bra med barnet och det är därför missfallet kommer.. Smärtan kommer blekna bort... Men när du blir gravid igen så kommer du nog att vara mer nervös än vanligt, jag är det ialla fall, jag är i v 18 och går runt och hoppas hela tiden att allt är bra.. Att jag får se hjärtat slå när jag ska på rul nästa vecka.. I v 12 så ringde jag barnmorksan, skrek o grät samtiding för jag var så säker på att nått var fel, men de var det inte var på kub veckan efter, undermedvetet så kom det en rädsla eftersom de va i samma vecka då jag hade haft missfall.. Dessutom e det bra om du har någon som kan lyssna på dig, berätta vad som hände i detaljer, sjukhus blödning, smärtan som kom med blödningarna, dina känslor det är viktigt att upprepa det så att du inte varje gång nån säger missfall börjar gråta eller blir deppig... Vi är många som får missfall, och ibland flera i rad.. Du är inte ensam ska du veta och allt du går egenom är normalt.. De är inte så långt ifrån till en ny graviditet, allt kommer i sin tid en dag kommer du bara tänka oj va tiden gått fort jag är redan halv vägs i min graviditet...Ta din tid o ge inte upp

Styrkekramar jag vet hur det känns att förlora sitt barn. Nu gick jag visserligen längre jag förlorade mina tvillingflickor i vecka 21:6 på grund av att jag blev sjuk. Hela min värld rasade då.

Jag har kännt skuldkänslor och letat vad jag kunde gjort annorlunda. Men det är bara otur att vissa av oss drabbas.Jag hade inte kunnat gjort nått för att förhindra det som hände det kunde inte heller du göra.

Det kommer att vara jobbigt om ni blir gravida igen och du kommer att vara orolig och ha mycket tankar och funderingar. Jag jobbar fortarande med mina tankar varje dag.

Men för mig är den nya graviditeten det ända sättet för mig att gå vidare nu är jag gravid i vecka 35 och är tacksam för varje dag jag känner vår lilla tjej och hon stannar i magen och känner att hon verkar må bra. Ett tips är att ni försöker så fort ni är redo för du kommer vara minst lika orolig om ni väntar en längre tid som om ni försöker på en gång. Men ta den tid ni behöver först att bearbeta det ni gått igenom man måste få sörja och prata med era nära och kära och va inte rädd att prata med nån utomstående om ni kännar att ni vill det. Jag tror det kommer gå bra för er nästa graviditet och det som drabbat er är bara otur. Lycka till kramar

Styrkekram <3

Jag fick missfall i september. Det dog tidigare men kom ut v.14 för mig. Det bara forsade blod. Jag trodde jag skulle förblöda. Men ut skulle det. Jag brukar säga att hellre att de kom ut då än att ungen skulle ha tre armar..... Var tvungen att komma på ngt. Haha. Jag var jätteledsen ibörjan. Liksom. Varför jag?!?!? Men hellre ett friskt barn än inget alls. Nu är jag gravid igen. Och vettifan hur de gick till. Haha ! Fick se det i måndags. Hjärtat slog. Är i v 8+5 idag tror jag. Såå. De finns ett hopp! :) klart man är orolig. Men du ska se att du får din bebis inom en snar framtid :)

Klart du måste få vara ledsen. Har själv haft tre missfall plus att jag gjort abort pga tvillingar med down. Gjort utredning men inget fel. Har varit väldigt ledsen och bara tyckt allt varit så orättvist. Och känslorna kommer och går. Mitt senaste mf var i september och då var jag inte så ledsen, men nu i dagarna har jag gråtit otroligt mycket. Men beror mycket på att jag har fått reda på nu inom två veckor att 4 av 5 kompisar är gravida och de är som att få ett slag i ansiktet. Vi ska göra ett sista försök men ibland känns det hopplöst. Varför skulle de funka nu??? Kommer det ta sig igen??? Kanske inte får fler barn och detta gör mig ledsen. Idag är det en bättre dag och jag ser lite ljusare på allt. Så var ledsen och gråt, är ju ändå ett litet liv som du förlorat. Stor kram till dig och hoppas snart du blir gravid igen

Hej vännen vill bara beklaga det som hänt dig. Idag för 4 v sen så fick vi också mf och hela mitt liv raserade kändes det som. Vaknade på morgonen runt 6.30 och blödde lite men lade mig sedan igen och väckte min sambo och berättade att jag blödde, hade redan innan ringt 1177 och de bad mig ringa kvinnokliniken 7.30 för att höra vad de tyckte. Fick tid kl 11 samma dag och kl 10 så kom mf. Blödde nå förfärligt och nu idag sitter jag med min första menstruation och klarar inte ens av att se blod i toan hemma. Mår precis som du beskriver att allt runt rasat samman och att man känner sig inte lycklig längre. Vi fick mf i v 7 redan men blödningen kom i v 10. Visst har det en mening men hade ju börjat känna av graviditeten. Min svägerska och jag var 4 v mellan och beräknade i maj/juni och idag var hon på sitt första ultraljud och vi skulle ha gått igår och jag är ledsen varje dag och det får vi vara. Ta den tid du behöver och ha din partner nära dig. Försök igen när det känns rätt. Vi har börjat försöka redan och det känns bra men glöm inte och prata med varandra om vad ni känner. Ibland så känner jag att jag inte får vara ledsen framför min sambo, känns som att han inte känner som jag? Hur har din partner reagerat? Kramar om <3

Förstår precis hur du känner. I April fick jag ett mf i v 12, fostret hade då vatt dött sen v 8. Snacka om att man kännde sig lurad...fyy... det var jättejobbigt. och jag kännde precis som du.....STYRKEKRAM till dig...

man blirr ju kär såfort man ser + på stickan....obeskrivlig kärlek.....

Men jag blev gravid direcktr efter och är idag i v 26....så det är bra till att på det igen :) :)

vet att det är jobbigt..uchh...

Gå gärnma in i mf tråden och läs om mina erfarentere och tankar jag hade det kankse hjälper :) :).....

Hoppas du hra många som kan stötta dig!!

Fråga gärna om du undrar nått. <hur är det med sambon?

KRAM

Tack tjejer ni är så snälla! <3 Gud så tråkigt att höra vad alla har gått igenom... Men känns på samma gång så skönt med månniskor som vet vad man talar om och hur jobbigt det är. Har fått lite för många "den var ju så liten" och "det var ju inte ens en bebis" kommentarer av dem som inte förstår att det ändå gör ont!

Suecita_Rica, jag känner ibland samma känslor som dig. Jag känner att jag har haft det mycket svårare än honom med allting kring denna händelse, och som om jag inte får vara ledsen eftersom han inte är det på samma sätt? Visst har han stöttat mig men han är en sådan person som stänger inne sina käsnlor medan jag gråter ut dem, och därför känns det ibland som om han tycker att jag är dum som inte släpper detta genast.

Läser att flere av er redan är gravida igen eller försöker och det yänker vi också göra. Har ett tomrum i mitt hjärta nu och behöver en ny liten som kan fylla det igen. Hoppas på att snart kunna plussa igen och få in lite ny glädje i livet igen istället för detta mörker.

Undrar ifall någon av er vet: Kan ägglossningen komma igång fastän graviditetstestet fortfarande visar plus? Antar att den inte gör det?

Kramar till er <3

Men kära du,självklart äär det helt normalt att vara skitdeppig efter en sådan upplevelse!!Vi var tvugna att avsluta en graviditet i vecka 9 för snart 2 år sedan pga att jag var jättesjuk och vi sörjer fortfarande även om det med tiden blir lättare att leva med.Men glömmer tror jag aldrig att man gör.Men när ni väl får er efterlängtade bebis(för det får ni absolut INTE sluta tro på!!)njuter man så fantastiskt mycket mer.Det kan jag skriva under på då vi förra måndagen fick världens underbaraste lilla pojke!!

Så,bästa tips från en som varit där själv är att sörj och tyck om varandra och låt era hjärtan läka men var inte rädda att försöka igen.Det är värt det alla gånger när man sitter där med resultatet!!

Stora och varma styrkejramar från Josefina

Jag kan med handen på hjärtat säga att exakt så som din känsla är, så kände jag när vi fick reda på att vi hade fått MA. Skulle på första ultraljud i vecka 12-13 och där fick vi se vårt barn som var dött. Jag hade ej haft någon blödning och det fanns inga tecken på att jag skulle fått missfall. Jag kände mig gravid och allt vara bara underbart. Men när vi satt där jag och min sambo och såg på skärmen, då fick jag världens chock och visste inte vart jag skulle ta vägen, vad skulle vi nu glädjas och se fram emot?. Det var min känsla. Vi fick en akut tid till gyn och där visade det sig att vi väntade tvillingar. 2 dagar efteråt fick jag göra en medicinks behandling och "föda ut dem", det var fruktansvärt. Jag är så glad över att min fästman fanns där hela tiden.

4 veckor och 4 dagar efter så kom mensen, och idag är det 4 månader sen missfallet var. Vi har ej gett upp. Vi vet ju att vi vill ha barn och den känslan och lyckan vi kände då, den vill vi mer än allt uppleva igen. Det jag vill komma till är att du är ej ensam med om vad du känner, vi är många som vart med om missfall och vi finns här för att stötta varandra. Det viktigaste är att du och din sambo pratar mycket med vandra och ej glömmer bort varandra. Att det är okej att gråta och får vara ledsen, det är mänskligt. Våga prata om det som hänt, det gjorde jag och jag kan känna idag att jag mår så mycket bättre av det. Lyssna på din kropp och stressa inte, en ny graviditet kan ligga närmre än vad man tror <3 Kram till dig.

I samband RUL i vecka 18 fick jag veta att min bebis dött i magen i vecka 16+4. Detta hände i augusti 2012. Hade haft flera blödningar innan men fått beskedet att bebisen/fostret mådde bra men något hände och vad går inte att få reda på. På gyn anser de att jag är fullt frisk och att det enda hinder som finns för mig att bli gravid igen är min ålder. (Jag är 41).

Jag känner också igen mig. Allt känns så fruktansvärt sorgligt ledsamt och orättvist och man undrar hur man ska orka vidare, men man gör det. Man måste tillåta sig själv att vara ledsen och jag tror att man måste prata om det är med någon om det är någon vän, anhörig, kurator eller barnmorska etc tror jag inte spelar så stor roll. Jag tror att man också måste dela sin ledsenhet med sin partner (man, sambo, pappan) och förstå att killar kanske upplever saken på ett annat sätt. Min sambo har varit ett stort stöd för mig jag tror inte att han själv förstått hur "bra" han varit.

Jag skulle ha fått barn i början av januari 2013, jag skulle ha varit högravid nu, jag hade tänkt jobba fram till lucia men det blev inte så. Jag tänker på detta nästan varje dag och när jag ser gravida kvinnor och barnvagnar så känns ett litet hugg i hjärtat. Men jag försöker leva vidare trots allt och se ljuspunkterna i livet. Vi försöker också bli gravida igen.

Läs gärna min dagbok ni som har ett behov av att kanske känna igen er. Att dela sina tankar och känsor här är cyberrymden är också bra känner jag.

liona : MA (där hjärtat stannar och fostret inte kommer ut av sig självt ) är alltid extra jobbigt. Jag har ju både haft MA och MF detta år, och MF gick ändå ganska lätt att komma över men mitt första "barn" - vars hjärta stannade i v11 - det känns än idag, trots att jag nu väntar nummer tre... Enda råd jag kan ge dig är att försöka igen, så fort kroppen läkt ordentligt och ni känner att ni orkar. Det är jobbigt - och absolut - för vissa av oss vaknar de där moderskänslorna TIDIGT. Den här gången har jag inte vågat tro eller hoppas än, kommer jag nog inte riktigt göra förrän det är dags för förlossning... Men du, var rädd om dig, och livet går vidare - även om det gör ont en stund. Kram!

Jag beklagar :( Jag gick igenom samma sak i maj 2011 da jag miste min bebis i vecka 14. Fick ocksa gora en skrapning for ingenting kom ut av sig sjalvt. Kom ihag att det ar helt normalt att vara ledsen. Bara DU/NI vet hur det kanns for er och lat ingen saga "men det var ju sa tidigt", for det ar det ju inte. Fran och med att man blir gravid sa gor man sig redo.

Jag var ledsen och grat mig sjalv till somns flera natter. Jag har varldens basta man som var stark at mig. Hoppas du har samma stod!!! Jag blev gravid i maj i ar och ar i vecka 32+5 nu. Manga kvinnor gar igenom missfall och vad du behover ar stod. Jag hoppas att det gar vagen for er snart!

Stor kram!!!

Tack för era svar, ni ger mig styrka och nytt hopp om att kunna må bra igen och få bli mamma. Det känns skönt att veta att vi inte är ensamma om detta och att man läker även om man aldrig kommer glömma. Tack för att ni delar med er! <3

Jag gick med på denna sida för att få se vilka som hade det som jag och vi är många som går igenom MF och MA. Vi kommer aldrig att glömma men vi går vidare och kämpar på. Många styrkekramar till dig :)

Jag gick igenom precis samma sak som dig för några år sedan. Det var skit jobbigt. Jag som nästan aldrig är ledsen grät och grät och nästan stängde in mig, eller stängde in känslorna för mig själv. Det tog lång tid för mig att komma över det. Tillåt dig att vara ledsen, det tar tid innan du kommer över det. Det är ju så mycket glädje med att bli gravid... Man ser fram emot så mycket och undrar hur saker och ting ska bli. I v 14 har man ju hunnit vara gravid ett tag.

Stor kram till dig! Hoppas du har någon att prata med, man måste kunna få ut alla sorgsna känslor på något vis! Men sen ta nya tag...