Hej, bra att du hittat hit, det var krångligt att skapa en tråd, men jag tyckte detta var viktigt och ville att det skulle finnas en tråd som berättade om erfarenheter av/om /kring detta ämne.
Jag har inga svar på varför missfall inträffar; det förefaller som om forskningen fortfarande har kvar att upptäcka/utforska detta. De flesta missfall verkar med sjukvårdens medgivande och goda minne utspelas hemma och försvinner i toaletten.
I nästa inlägg föjler mina egna eftarenheter av ett missfall i v 11, 2012.01.19.
Missfall - Mina erfarenheter
piraten · 2012-01-20 · 15 svar
2012-01-20 22:33
15 svar i tråden
2012-01-20 23:32
Bra initiativ!
Missfall är en jobbig upplevelse, speciellt om man drabbas av upprepade sådana! Jag har själv haft 4 missfall samt ett utomkvedshavandeskap (blev akut operation). Jag och sambon fick genomgå en liten utredning där de inte hittade någon orsak till missfallen.
När jag fick mitt 6e plus hade jag INTE stora förhoppningar!. Men i september 2011 kom äntligen vår första dotter till världen!
Det jag vill säga med detta är att hopp finns! Även om man, som jag, drabbas av upprepade MF, MA, utomkveds osv. Ge aldrig upp hoppet!
Missfall är en jobbig upplevelse, speciellt om man drabbas av upprepade sådana! Jag har själv haft 4 missfall samt ett utomkvedshavandeskap (blev akut operation). Jag och sambon fick genomgå en liten utredning där de inte hittade någon orsak till missfallen.
När jag fick mitt 6e plus hade jag INTE stora förhoppningar!. Men i september 2011 kom äntligen vår första dotter till världen!
Det jag vill säga med detta är att hopp finns! Även om man, som jag, drabbas av upprepade MF, MA, utomkveds osv. Ge aldrig upp hoppet!
2012-01-26 22:48
Hej. Bra tråd! Vi är så många som drabbas av missfall... Bra att kunna dela sina tankar och rädsla med andra som har varit med om samma jobbiga sitts. Jag fick missfall i v12, då jag fick veta att min lilla ängel hade varit död sen v8! Mycket tungt besked att få.
2012-01-29 17:33
För dig som vill veta vad/hur det kan gå till kommer här min berättelse:
Först en detalj, mina graviditetssymtom upphörde alla helt ca två veckor innan blödningen (det kan hända, har flera väninnor som gått genom "spökveckor").
Det började på eftermiddagen med rosafärgat blod på pappret när jag var på toaletten, inget konstigt, det händer att småblödningar inträffar utan att det är någon fara. Men under kvällen så ökade blödningen något samtidigt som färgen intensifierades och jag började få svaga kramper långt ner i magen. Då förstod jag att det inte stod rätt till. Under de 11 veckor som gått var jag aldrig särskilt rädd eller orolig för missfall utan tänkte ganska pragmatiskt att, det som ska ske det sker och ett missfall betyder att det gått fel någonstans. Fast naturligtvis kändes det jobbigt när jag plötsligt stod inför ett sådant scenario. Jag sa till mig själv att eftersom det inte var mycket blod och smärtan ganska svag kanske det berodde på cellprovet som gjorts tre dagar tidigare när jag var på MVC-inskrivning. Det går ju dessutom inte att göra något åt ett pågående missfall och just därför åkte jag faktiskt inte in förrän på morgonen därpå, när jag konstaterat att jag fortfarande blödde.
Väntan, väntan (min man jobbar i en annan stad, och familjen bor också på annan ort så jag satt själv). Träffa sköterska och förklara, fick lämna urin för gravtest samt blodprov. Sen vänta igen på läkaren. Två timmar senare, vid lunch, ingen större förändring i blodflöde och fortfarande svag, mensliknande smärta i kramper. Till sist kom jag in och läkaren undersökte; jag såg på hennes min att det inte är helt ok och hon drog ut instrumentet som var fullt med blod, varpå hon sa att "det ser ut som ett missfall". Efter ultraljudet kunde vi konstatera att fostret satt där det skulle men att det var för litet, bara 8 mm (och jag var i v 11+0). That's it. Jag blev tvungen att fråga om det var säkert att det var dött, tyckte nämligen att hennes uttalanden var ganska diffusa och att det troligtvis handlade om ett missfall hade jag ju själv redan konstaterat. Svaret blev att hon inte kunde se några hjärtslag. Jag hade ju i den här situationen gärna velat ha ett rakt besked: Det ÄR ett missfall, fostret ÄR dött. Hursomhelst fick jag sedan träffa sjuksystern igen och åkte hem med två olika sorters värktabletter i en liten påse.
Under eftermiddagen/kvällen den dagen (dag 2) gick det sedan ganska fort. Som tur var kom min man hem, att genomleva detta själv vore förskräckligt, dels för att man känner sig förtvivlad över det som hänt (hur, varför..?) dels för att man inte vet vad som ska hända (hur lång tid det tar, hur ont kommer det göra, hur mycket ska det blöda..?) men framför allt så gjorde det i mitt fall vansinnigt ont. Jag är säker på att värkarna tillsist var i samma intensitet som vid en födsel (förutom att det som sedan kommer ut är mycket mindre så är "förarbetet" det samma).
Under kvällen intensifierades värkarna och jag hade kramper var tredje minut och de varade i ca 30 s; ungefär en i kvarten var MYCKET intensiv. Tog mig till toaletten mellan topparna och blodet rann nu ur mig och det plumsade ibland i klosetten. Från ca kl 21 förmådde jag inte röra mig under 3 timmar utan låg i sängen och trampade med fötterna under smärtan. De smärtstillande hjälpte inget, åtminstone inte under toppen, möjligtvis att de mildrade mellan värkarna och det var ifs tacksamt för den "vilan" behövdes. Sedan avtog det äntligen vid midnatt och jag kunde gå på toaletten och låta det rinna ut mer. Kände mig som om jag hade influensa och feber (det hade jag förstås inte), huden och lederna ömmade och jag var alldeles matt i kroppen.
Dag 3 kändes nästan som vanligt, lite mensvärk och småklumar i blodet, men det verkade vara över.
Så på eftermiddagen dag 4 började det igen, kramper som blev svårare och det började komma ut större klumpar. På kvällen var smärtan där igen, bara snäppet under förra attacken och så pass intensiv att jag var tvungen att ligga ner och bara andas och försöka avleda genom att trampa med fötterna igen. När jag väl kunde resa mig och ta mig till toaletten hörde jag att något större landade och det såg ut som en hudklump stor som en tampong (fast lite längre), vet fortfarande inte vad det var (moderkaka, eller allt möjligt av det som skulle vuxit där inne men blivit nån märklig sammanväxt..) och NU var det äntligen över.
Detta var förra veckan. Blodet och smärtan har gradvis avtagit, jag har mest vilat, men gått kortare promenader och då har det blött och gjort mer ont under ett par timmar.
Tror att jag fick med de flesta obehagliga detaljerna, vill inte skrämmas men tänker att det kan vara bra att veta vad som eventuellt väntar om man råkar ut för missfall. Antagligen är historierna och upplevelserna olika, eller så berättas de aldrig; jag fick inte veta något. Hade jag inte haft min man vid min sida skulle förloppet varit mycket mer svåruthärdligt.
Nu känner jag mig sorgsen över att fostret inte växte som det skulle och jag undrar såklart varför, frågor vi aldrig får svar på. Men, återigen tänker jag att det som händer kan man inte ändra på i detta fallet och vi är lättade att det inte skedde senare. Är det meningen att vi ska få ett barn kommer det bli så, bara lite längre fram.
Lycka till tjejer och killar och om någon mer drabbats av detta kan det vara skönt att skriva av sig om sin erfarenhet, tex här, kanske hjälper det någon annan.
<3 Jenny
Först en detalj, mina graviditetssymtom upphörde alla helt ca två veckor innan blödningen (det kan hända, har flera väninnor som gått genom "spökveckor").
Det började på eftermiddagen med rosafärgat blod på pappret när jag var på toaletten, inget konstigt, det händer att småblödningar inträffar utan att det är någon fara. Men under kvällen så ökade blödningen något samtidigt som färgen intensifierades och jag började få svaga kramper långt ner i magen. Då förstod jag att det inte stod rätt till. Under de 11 veckor som gått var jag aldrig särskilt rädd eller orolig för missfall utan tänkte ganska pragmatiskt att, det som ska ske det sker och ett missfall betyder att det gått fel någonstans. Fast naturligtvis kändes det jobbigt när jag plötsligt stod inför ett sådant scenario. Jag sa till mig själv att eftersom det inte var mycket blod och smärtan ganska svag kanske det berodde på cellprovet som gjorts tre dagar tidigare när jag var på MVC-inskrivning. Det går ju dessutom inte att göra något åt ett pågående missfall och just därför åkte jag faktiskt inte in förrän på morgonen därpå, när jag konstaterat att jag fortfarande blödde.
Väntan, väntan (min man jobbar i en annan stad, och familjen bor också på annan ort så jag satt själv). Träffa sköterska och förklara, fick lämna urin för gravtest samt blodprov. Sen vänta igen på läkaren. Två timmar senare, vid lunch, ingen större förändring i blodflöde och fortfarande svag, mensliknande smärta i kramper. Till sist kom jag in och läkaren undersökte; jag såg på hennes min att det inte är helt ok och hon drog ut instrumentet som var fullt med blod, varpå hon sa att "det ser ut som ett missfall". Efter ultraljudet kunde vi konstatera att fostret satt där det skulle men att det var för litet, bara 8 mm (och jag var i v 11+0). That's it. Jag blev tvungen att fråga om det var säkert att det var dött, tyckte nämligen att hennes uttalanden var ganska diffusa och att det troligtvis handlade om ett missfall hade jag ju själv redan konstaterat. Svaret blev att hon inte kunde se några hjärtslag. Jag hade ju i den här situationen gärna velat ha ett rakt besked: Det ÄR ett missfall, fostret ÄR dött. Hursomhelst fick jag sedan träffa sjuksystern igen och åkte hem med två olika sorters värktabletter i en liten påse.
Under eftermiddagen/kvällen den dagen (dag 2) gick det sedan ganska fort. Som tur var kom min man hem, att genomleva detta själv vore förskräckligt, dels för att man känner sig förtvivlad över det som hänt (hur, varför..?) dels för att man inte vet vad som ska hända (hur lång tid det tar, hur ont kommer det göra, hur mycket ska det blöda..?) men framför allt så gjorde det i mitt fall vansinnigt ont. Jag är säker på att värkarna tillsist var i samma intensitet som vid en födsel (förutom att det som sedan kommer ut är mycket mindre så är "förarbetet" det samma).
Under kvällen intensifierades värkarna och jag hade kramper var tredje minut och de varade i ca 30 s; ungefär en i kvarten var MYCKET intensiv. Tog mig till toaletten mellan topparna och blodet rann nu ur mig och det plumsade ibland i klosetten. Från ca kl 21 förmådde jag inte röra mig under 3 timmar utan låg i sängen och trampade med fötterna under smärtan. De smärtstillande hjälpte inget, åtminstone inte under toppen, möjligtvis att de mildrade mellan värkarna och det var ifs tacksamt för den "vilan" behövdes. Sedan avtog det äntligen vid midnatt och jag kunde gå på toaletten och låta det rinna ut mer. Kände mig som om jag hade influensa och feber (det hade jag förstås inte), huden och lederna ömmade och jag var alldeles matt i kroppen.
Dag 3 kändes nästan som vanligt, lite mensvärk och småklumar i blodet, men det verkade vara över.
Så på eftermiddagen dag 4 började det igen, kramper som blev svårare och det började komma ut större klumpar. På kvällen var smärtan där igen, bara snäppet under förra attacken och så pass intensiv att jag var tvungen att ligga ner och bara andas och försöka avleda genom att trampa med fötterna igen. När jag väl kunde resa mig och ta mig till toaletten hörde jag att något större landade och det såg ut som en hudklump stor som en tampong (fast lite längre), vet fortfarande inte vad det var (moderkaka, eller allt möjligt av det som skulle vuxit där inne men blivit nån märklig sammanväxt..) och NU var det äntligen över.
Detta var förra veckan. Blodet och smärtan har gradvis avtagit, jag har mest vilat, men gått kortare promenader och då har det blött och gjort mer ont under ett par timmar.
Tror att jag fick med de flesta obehagliga detaljerna, vill inte skrämmas men tänker att det kan vara bra att veta vad som eventuellt väntar om man råkar ut för missfall. Antagligen är historierna och upplevelserna olika, eller så berättas de aldrig; jag fick inte veta något. Hade jag inte haft min man vid min sida skulle förloppet varit mycket mer svåruthärdligt.
Nu känner jag mig sorgsen över att fostret inte växte som det skulle och jag undrar såklart varför, frågor vi aldrig får svar på. Men, återigen tänker jag att det som händer kan man inte ändra på i detta fallet och vi är lättade att det inte skedde senare. Är det meningen att vi ska få ett barn kommer det bli så, bara lite längre fram.
Lycka till tjejer och killar och om någon mer drabbats av detta kan det vara skönt att skriva av sig om sin erfarenhet, tex här, kanske hjälper det någon annan.
<3 Jenny
2012-02-10 21:46
Fick ett missfall den 21 december 2011 - på min svärmors födelsedag.
Hade haft blödningar i en veckas tid, småblödningar och rosa flytingar - precis som i förra graviditeten men något kändes fel.
Ringde gyn den 19 dec och fick en tid den 20e december klockan 13:00.
Jag var redan inställd på ett mf. Var bäst att tänka negativt, tyckte jag.
Blev undersökt som vanligt och sen körde hon in staven. Hade en manlig kanditat med som skulle bli gynekolog. Dom pratade jHon tog ut den och sa att jag kunde torka mig och klä på mig och så skulle hon säga vad hon INTE såg. ;S okej, mkt tankar.
När jag satt mig så sa hon ; Det ser ut som du har ett pågående mf.
Jag fick en chock, var som ett slag i ansiktet. Jag började storböla!
Åkte hem. Och sen, nästa dag 14:13 så hann jag precis sätta mig på toan - kände att det blev väldigt kladdigt i bindan.
Det RASADE ur en massa saker ur mig - plums plums plums lät det och det gjorde förbaskat ont. Pratade med min man i telefonen samtidigt , eller jag skrek och grät mest.. Fy fan.. Men hoppas d går bättre nästa gång :)
Hade haft blödningar i en veckas tid, småblödningar och rosa flytingar - precis som i förra graviditeten men något kändes fel.
Ringde gyn den 19 dec och fick en tid den 20e december klockan 13:00.
Jag var redan inställd på ett mf. Var bäst att tänka negativt, tyckte jag.
Blev undersökt som vanligt och sen körde hon in staven. Hade en manlig kanditat med som skulle bli gynekolog. Dom pratade jHon tog ut den och sa att jag kunde torka mig och klä på mig och så skulle hon säga vad hon INTE såg. ;S okej, mkt tankar.
När jag satt mig så sa hon ; Det ser ut som du har ett pågående mf.
Jag fick en chock, var som ett slag i ansiktet. Jag började storböla!
Åkte hem. Och sen, nästa dag 14:13 så hann jag precis sätta mig på toan - kände att det blev väldigt kladdigt i bindan.
Det RASADE ur en massa saker ur mig - plums plums plums lät det och det gjorde förbaskat ont. Pratade med min man i telefonen samtidigt , eller jag skrek och grät mest.. Fy fan.. Men hoppas d går bättre nästa gång :)
2012-02-10 22:56
Jag fick i sommras ett MA, här kan du läsa min berättelse.
Jag va i v. 13+2 då vi var hos läkaren på mödravården för samtal om kommande sprutor jag skulle behöva ta. Jag har under 3 ggr i mitt liv haft misstänkta proppar i mitt högra ben och eftersom att risken ökar under en graviditet så skulle jag i förebyggande syfte ta en spruta med blodförtunnande varje dag tom 6 veckor efter förlossning.
Det var när vårt samtalt var avslutat som hon i all hast frågade om vi ville att hon skulle ta en titt när vi ändå var där, och det ville vi absolut. Det hade redan blivit svårt att dölja magen då jag fick gå i min sambos kläder för att inte bli avslöjad.
Läkaren tyckte att magen var väldigt stor och förvånad över dess storlek, kanske döljde det sig två knytten där inne?
Hon gjorde för ett vanligt ul men ville se tydligare och gick över till ett vul. Och där var vårt lilla knytte, så fint! Hon började guida oss bland kroppsdelar och sa att allt såg jätte fint ut, tårarna började komma då man insåg att det faktiskt var på riktigt! Men innan hon avslutar säger hon att hon vill se ett tickande hjärta innan hon är nöjd. Va? Hjärtslagen borde väl vara det första man tittar efter?
Pulsen ökar då hon letar och letar och berättar att det ibland kan vara svårt å se ifall barnet sover och då har lägre puls. Hon säger också att det kommer göra nya ultraljud tills de hittar det tickande hjärtat. Hon ber därför oss att komma ut till akuten om 2 dagar för att kolla igen, då had hon nämligen jour och där fanns också bättre apparater.
Vi går där ifrån och känner båda två att vi absolut inte kan vänta två dagar med att få svar på om vårt barn lever eller inte!
Dagen efter åker vi ut till akuten, vi kommer dit vid 17.00 och de som brukar vara på akuten vet att det brukar ta tid.
Vi blir slussade till gynrummet och får träffa världens mest inkompetenta läkare, han kommer in i rummet utan att presentera sig frågar varför vi är där och ber mig att klä av mig. Vi får nästan titta på hans namnskylt för att se så han verkligen är läkare...
Upp i gynstolen och blir undersökt med ett nytt vul. För det första så har läkaren skärmen så att vi inte kan se och det tar (MAX) 2 minuter efter att han påbörjat undersökningen tills han säger : här finns inget hjärta så du kan klä på dig igen! Vill du bli inlagd med en gång?
VÄNTA här lite nu.......
Han har precis berättat för oss att vår framtid vi har inplanerad inte blir av, han har precis berättat att jag har ett dött litet foster i magen och att vi inte kommer få ett barn som vi i 3 månader gått och hoppats på. Och detta säger han kyligt med en mening :"här finns inget hjärta"
Okej, du får säkert göra detta varje dag i ditt yrke men för oss är detta första gången, var är ömheten, ursäkten, klappen på axeln? Vart är det du borde göra för att bara göra det liiiiite lättare för oss att få detta beskedet?
18.00 är jag inlagd på gynavd. och får de första tabletterna, då har det alltså tagit en timme sen vi kom in...
Man ska tydligen vänta 6 timmar tills tabletterna börjar göra sitt, sen ska man börja blöda och få åka hem. Efter 6 timmar hade det inte hänt något mer än att både jag och min sambo gråtit ut alla tårar som fanns...
Man gav mig en till dos, vilket man tydligen inte ska behöva... 6 timmar senare, inget har hänt. Man ger mig då beskedet att jag ska fasta för att det blir skrapning tidigt morgonen efter.
Skönt kunde jag ändå känna, då slipper man se när fostret kommer och landar i bindan...
Tidigt, tidigt nästa morgon vaknar jag i en stor pöl med blod, bra säger dom och skickar hem mig.
I 6 veckor går jag hemma med blödningar, yrsel smärtor i magen och en känsla av att det är något som inte stämmer... Varje samtal till sjukhuset resulterade i att de "är normalt och fortsätt att vila".
Till slut trillar jag ihop och vi kommer in till akuten där de gör ett vul och inser då att hela fostret är kvar... HELA!!!!
Det blev en akut skrapning och när jag vaknar igen efetr narkosen så får jag beskedet om att det hade tagit väldigt lång tid för att moderkakan hade satt sig fast i musklerna. Jag fick också besked om att det fanns rester kvar men pga infektionsrisken så ville man inte göra en skrapning igen utan jag skulle avvakta.
Efter skrapningen mådde jag fortfarande inte så bra och fick till slut komma in till akuten igen, då visade det sig att livmodern var inflammerad...
Ja... vad ska man säga?
Jag va i v. 13+2 då vi var hos läkaren på mödravården för samtal om kommande sprutor jag skulle behöva ta. Jag har under 3 ggr i mitt liv haft misstänkta proppar i mitt högra ben och eftersom att risken ökar under en graviditet så skulle jag i förebyggande syfte ta en spruta med blodförtunnande varje dag tom 6 veckor efter förlossning.
Det var när vårt samtalt var avslutat som hon i all hast frågade om vi ville att hon skulle ta en titt när vi ändå var där, och det ville vi absolut. Det hade redan blivit svårt att dölja magen då jag fick gå i min sambos kläder för att inte bli avslöjad.
Läkaren tyckte att magen var väldigt stor och förvånad över dess storlek, kanske döljde det sig två knytten där inne?
Hon gjorde för ett vanligt ul men ville se tydligare och gick över till ett vul. Och där var vårt lilla knytte, så fint! Hon började guida oss bland kroppsdelar och sa att allt såg jätte fint ut, tårarna började komma då man insåg att det faktiskt var på riktigt! Men innan hon avslutar säger hon att hon vill se ett tickande hjärta innan hon är nöjd. Va? Hjärtslagen borde väl vara det första man tittar efter?
Pulsen ökar då hon letar och letar och berättar att det ibland kan vara svårt å se ifall barnet sover och då har lägre puls. Hon säger också att det kommer göra nya ultraljud tills de hittar det tickande hjärtat. Hon ber därför oss att komma ut till akuten om 2 dagar för att kolla igen, då had hon nämligen jour och där fanns också bättre apparater.
Vi går där ifrån och känner båda två att vi absolut inte kan vänta två dagar med att få svar på om vårt barn lever eller inte!
Dagen efter åker vi ut till akuten, vi kommer dit vid 17.00 och de som brukar vara på akuten vet att det brukar ta tid.
Vi blir slussade till gynrummet och får träffa världens mest inkompetenta läkare, han kommer in i rummet utan att presentera sig frågar varför vi är där och ber mig att klä av mig. Vi får nästan titta på hans namnskylt för att se så han verkligen är läkare...
Upp i gynstolen och blir undersökt med ett nytt vul. För det första så har läkaren skärmen så att vi inte kan se och det tar (MAX) 2 minuter efter att han påbörjat undersökningen tills han säger : här finns inget hjärta så du kan klä på dig igen! Vill du bli inlagd med en gång?
VÄNTA här lite nu.......
Han har precis berättat för oss att vår framtid vi har inplanerad inte blir av, han har precis berättat att jag har ett dött litet foster i magen och att vi inte kommer få ett barn som vi i 3 månader gått och hoppats på. Och detta säger han kyligt med en mening :"här finns inget hjärta"
Okej, du får säkert göra detta varje dag i ditt yrke men för oss är detta första gången, var är ömheten, ursäkten, klappen på axeln? Vart är det du borde göra för att bara göra det liiiiite lättare för oss att få detta beskedet?
18.00 är jag inlagd på gynavd. och får de första tabletterna, då har det alltså tagit en timme sen vi kom in...
Man ska tydligen vänta 6 timmar tills tabletterna börjar göra sitt, sen ska man börja blöda och få åka hem. Efter 6 timmar hade det inte hänt något mer än att både jag och min sambo gråtit ut alla tårar som fanns...
Man gav mig en till dos, vilket man tydligen inte ska behöva... 6 timmar senare, inget har hänt. Man ger mig då beskedet att jag ska fasta för att det blir skrapning tidigt morgonen efter.
Skönt kunde jag ändå känna, då slipper man se när fostret kommer och landar i bindan...
Tidigt, tidigt nästa morgon vaknar jag i en stor pöl med blod, bra säger dom och skickar hem mig.
I 6 veckor går jag hemma med blödningar, yrsel smärtor i magen och en känsla av att det är något som inte stämmer... Varje samtal till sjukhuset resulterade i att de "är normalt och fortsätt att vila".
Till slut trillar jag ihop och vi kommer in till akuten där de gör ett vul och inser då att hela fostret är kvar... HELA!!!!
Det blev en akut skrapning och när jag vaknar igen efetr narkosen så får jag beskedet om att det hade tagit väldigt lång tid för att moderkakan hade satt sig fast i musklerna. Jag fick också besked om att det fanns rester kvar men pga infektionsrisken så ville man inte göra en skrapning igen utan jag skulle avvakta.
Efter skrapningen mådde jag fortfarande inte så bra och fick till slut komma in till akuten igen, då visade det sig att livmodern var inflammerad...
Ja... vad ska man säga?
2012-03-07 16:19
Läser dessa berättelser och svävar mellan hopp och förtvivlan. Jag är i v.7 och har den senaste veckan haft brunfärgade "blödningar" eller flytningar som med tiden har blivit rikligare. Jag har inte haft ont mer än att det har dragit i ljumskarna och har även haft molande värk i magen. Allt detta förklarade dock min barnmorska för mig var fullt normalt och absolut inget att oroa sig för då det är väldigt vanligt med mindre blödningar under början av graviditeten. Samtidigt skriver rekommenderade vårdsajter (1177 och Vårdguiden) att detta KAN vara ett tecken på missfall eller pågående missfall. Jag förstår att ingen kan säga SÄKERT att det beror på det ena eller det andra men tycker fortfarande att informationen borde vara mindre tvetydig för att dämpa oron hos blivande mödrar. Barnmorskan sade också att man inte ens får nån tid för mindre blödningar och att man bara ska söka akut vård om det "forsar blod" eller om man han så ont så man inte kan stå...typ. Men om man då i teorin kan ha fått missfall trots mindre blödningar ska man alltså gå runt med ett dött foster i magen i flera veckor innan man får ett ultraljud i v.16!?
Blir dessutom alldeles bestört när jag läser om era upplevelser och om diffusa besked och iskalla läkare som tror att dom ger besked om vad som helst. "Gå hem och ta en Ipren så ska du se att det blir bra" - lite den attityden. Blir så jääävla förbannad på läkares nonschalans och brist på respekt. Mam90, jag skulle anmäla läkaren, men förstår självklart att ni inte orkade hålla på med sånt just då...
Jag får snällt gå och vänta i...ja...9 veckor till på att få ett UL och en bekräftelse på att forstret har hjärtslag och lever och att mina brunfärgade flytningar inte är ett missfall.
Blir dessutom alldeles bestört när jag läser om era upplevelser och om diffusa besked och iskalla läkare som tror att dom ger besked om vad som helst. "Gå hem och ta en Ipren så ska du se att det blir bra" - lite den attityden. Blir så jääävla förbannad på läkares nonschalans och brist på respekt. Mam90, jag skulle anmäla läkaren, men förstår självklart att ni inte orkade hålla på med sånt just då...
Jag får snällt gå och vänta i...ja...9 veckor till på att få ett UL och en bekräftelse på att forstret har hjärtslag och lever och att mina brunfärgade flytningar inte är ett missfall.
2012-03-07 19:03
Hej jag läste detta och kunde inte låta bli att svara dig!Jag har haft exakt samma bekymmer som dig är i vecka 13+3 jag har också haft brunaktiga flytningar och molande värk i magen, min barnmorska sa också att det var normalt. Jag har varit så orolig nu att jag ringde och krävde ett akut UL och fick komma nu i e.m , för mig gick det bra allt var kanon och jag fick se barnet som mådde bra för första gången i mitt liv. Men denna oroan, den höll på att göra mig tokig trodde också att jag kanske gick runt med ett barn som inte mådde bra. Ville bara ge dig stöd och tips på att ring till din barnmorska och förklara hur orolig du är och kräv akut VUL , man har rätt att få det. MVH
2012-03-29 10:55
Jag har troligen också fått missfall jag ska på återbesök på gyn snart (3egången) och jag fick som typ mens men den varade länge och jag ringde 1177 och de sa att jag skulle rinnga akutgyn och jag fick övertala dem att göra tester och det visade att mina gravidhormoner i blodprovet var lågt och jag fick komma tilbaka efter en vecka och ta om blodprovet. samma eftermiddag och det var först då jag fick beskedet att det var bara 1-2 % chans att fostret lever och är normalt. Till en början var det 30% chans. hormonerna hade blivet lägre men ändå kunde inte läkaren säga säkert om det är missfall så nu får jag vänta en vecka tills jag 100% vet det kan vara utomhavandeskap också.
jag vill dock tacka er som delat med er om era upplevelser och jag delar er upplevelser om att de som jabbar i sjukvården verkar "kalla" och oförstående över att man blir ledsenoch orolig./carolina
jag vill dock tacka er som delat med er om era upplevelser och jag delar er upplevelser om att de som jabbar i sjukvården verkar "kalla" och oförstående över att man blir ledsenoch orolig./carolina
2012-03-29 13:21
Linacelin: vad jobbigt att det blev så! Hormonerna brukar dock vara ett säkert riktmärke...
För mig blev det MA. I vecka 6 började jag blöda på natten, var då inte ens säker på att jag var gravid, trodde kanske det var sen mens. På morgonen var det klumpigt och rejäla sammandragningar, inte alls som mens, luktade annorlunda också, så vi ringde den privata gynmottagning jag går hos och fick en tid någon timme senare. Väl där sa gyn "troligen missfall men vi kollar ändå", så det blev VUL. Dröm om vår förvåning när det visade sig att livmodern av stängd och fostret låg kvar. Gyn bokade en uppföljningstid en vecka senare men sa att jag skulle åka till akuten om jag fortsatte blöda. Det gjorde jag inte, två timmar senare hade blödningara upphört. På uppföljningen en vecka senare fick vi se hjärtslag, underbar känsla! Det visade sig att det fanns lite levrat blod kvar utanför hinnsäcken men gyn trodde inte det skulle vara något problem.
Sedan gick veckorna, allt gick bra, kroppen förändrades och ärtan i magen växte. Måndagen i vecka 11 (10+1) låg jag hemma och mådde dåligt hela dagen, hade frossa, trodde det var influensa på G - var precis i slutet av februari så influensan gick ju. På kvällen började jag dock blöda igen! :-( Upprörda och sorgsna ringde vi sjukvårdsrådgivningen som rådde oss att åka till akuten, men då gynakuten har stängt kvällstid var vi först tvungna att få tag i dem via tele, och det tog en stund. Sammandragningarna ökade för varje kvart. När vi väl fick komma in på akuten gjorde det skitont. Världens gulligaste gyn tog emot och klappade mig tröstande på handen. På VUL - återigen förvåning! Livmoder fortfarande stängd och stadiga snabba hjärtslag. Så vi började hoppas... Gynkvinnan sa åt mig att återkomma om blödningarna inte minskade som de skulle, eller upphört efter fyra dagar. De slutade efter exakt fyra dagar, så vi andades ut.
Men helgen kom och jag började känna mig "inte gravid". Svårförklarat men svullnadskänslan i magen försvann och likaså värken i brösten. Här var jag alltså i vecka 10+6 - 11+0. På måndagen (11+1) ringde jag åter min gynmottagning, eftersom det "kändes fel". Inga blödningar nu alltså bara en känsla. Fick komma in direkt och träffa en annan gyn än förut. Domen. inga hjärtslag längre på VUL, och fostret såg ut att vara i vecka 8. För att säkerhetsställa beställde han hormonprover den dagen och tre dagar senare, med återbesök på fredagen hos min vanliga gyn. Under veckan slets vi mellan hopp och förtvivlan, ibland kan det vara svårt att se hjärtljud men eftersom fostret såg ut att ha krymt hade vi inte mycket hopp. På fredagen fick vi bekräftat - hormonerna hade mer än halverats på tre dagar - och återigen inga hjärtslag på VUL. :-( Den dumma livmodern var fortfarande stängd men fostret var ändå dött, var inte större än vecka 6...
Gyn bokade in skrapning/sugning onsdagen vecka efter (7 mars), men sa att om jag börjar blöda osv skulle jag åka in till sjukhuset akut. Gyn menade att även om man blöder ska man alltid kontrollera/skrapa så inga rester av moderkaka eller foster finns kvar, och att använda abortpiller var inte ett alternativ för oss - dels för att risken ökar att man inte får ut allt och också risken att det blir svårare att bli gravid igen sedan. Med tanke på hur många år det tog för oss första gången så blev det inläggning på sjukhuset onsdagen efter. Sövning och sedan sög de ut mitt döda foster.., de behövde inte skrapa utan fick ut allt med "sugen". Det hela tog 20 minuter. Gyn (samma gulliga som när jag åkte in akut med blödningar i 10+1) berättade efteråt att livmodern hade fortsatt växa men fostret hade krympt ännu mer, skrumpnat. 1 ½ timme efter ingreppet klädde jag på mig och åkte hem. Hade då hunnit äta och blödde ytterst lite. Hade avslag, enstaka droppar, i ca en vecka efteråt och ... ja det var det.
Jag är glad att både gyn på sjukhuset och min privata gyn var så goa och snälla, jag hade inte orkat om jag träffat oförstående och icke empatisk sjukvårdspersonal. Istället var hela dramatiken oväntat lugn och empatisk, både usk:or, ssk:or och gyn klappade uppmuntrade, sa mängder med snälla och peppande och tröstande ord, både till mig och min make. Gyn rekommenderade att vi skulle vänta 2-4 månader innan vi försöker igen, för att livmodern skulle få dra ihop sig och kroppen återhämta sig...
Och där är vi idag. Väntar. Försöker samla oss. Hitta nytt hopp om att vi kanske lyckas igen.
För mig blev det MA. I vecka 6 började jag blöda på natten, var då inte ens säker på att jag var gravid, trodde kanske det var sen mens. På morgonen var det klumpigt och rejäla sammandragningar, inte alls som mens, luktade annorlunda också, så vi ringde den privata gynmottagning jag går hos och fick en tid någon timme senare. Väl där sa gyn "troligen missfall men vi kollar ändå", så det blev VUL. Dröm om vår förvåning när det visade sig att livmodern av stängd och fostret låg kvar. Gyn bokade en uppföljningstid en vecka senare men sa att jag skulle åka till akuten om jag fortsatte blöda. Det gjorde jag inte, två timmar senare hade blödningara upphört. På uppföljningen en vecka senare fick vi se hjärtslag, underbar känsla! Det visade sig att det fanns lite levrat blod kvar utanför hinnsäcken men gyn trodde inte det skulle vara något problem.
Sedan gick veckorna, allt gick bra, kroppen förändrades och ärtan i magen växte. Måndagen i vecka 11 (10+1) låg jag hemma och mådde dåligt hela dagen, hade frossa, trodde det var influensa på G - var precis i slutet av februari så influensan gick ju. På kvällen började jag dock blöda igen! :-( Upprörda och sorgsna ringde vi sjukvårdsrådgivningen som rådde oss att åka till akuten, men då gynakuten har stängt kvällstid var vi först tvungna att få tag i dem via tele, och det tog en stund. Sammandragningarna ökade för varje kvart. När vi väl fick komma in på akuten gjorde det skitont. Världens gulligaste gyn tog emot och klappade mig tröstande på handen. På VUL - återigen förvåning! Livmoder fortfarande stängd och stadiga snabba hjärtslag. Så vi började hoppas... Gynkvinnan sa åt mig att återkomma om blödningarna inte minskade som de skulle, eller upphört efter fyra dagar. De slutade efter exakt fyra dagar, så vi andades ut.
Men helgen kom och jag började känna mig "inte gravid". Svårförklarat men svullnadskänslan i magen försvann och likaså värken i brösten. Här var jag alltså i vecka 10+6 - 11+0. På måndagen (11+1) ringde jag åter min gynmottagning, eftersom det "kändes fel". Inga blödningar nu alltså bara en känsla. Fick komma in direkt och träffa en annan gyn än förut. Domen. inga hjärtslag längre på VUL, och fostret såg ut att vara i vecka 8. För att säkerhetsställa beställde han hormonprover den dagen och tre dagar senare, med återbesök på fredagen hos min vanliga gyn. Under veckan slets vi mellan hopp och förtvivlan, ibland kan det vara svårt att se hjärtljud men eftersom fostret såg ut att ha krymt hade vi inte mycket hopp. På fredagen fick vi bekräftat - hormonerna hade mer än halverats på tre dagar - och återigen inga hjärtslag på VUL. :-( Den dumma livmodern var fortfarande stängd men fostret var ändå dött, var inte större än vecka 6...
Gyn bokade in skrapning/sugning onsdagen vecka efter (7 mars), men sa att om jag börjar blöda osv skulle jag åka in till sjukhuset akut. Gyn menade att även om man blöder ska man alltid kontrollera/skrapa så inga rester av moderkaka eller foster finns kvar, och att använda abortpiller var inte ett alternativ för oss - dels för att risken ökar att man inte får ut allt och också risken att det blir svårare att bli gravid igen sedan. Med tanke på hur många år det tog för oss första gången så blev det inläggning på sjukhuset onsdagen efter. Sövning och sedan sög de ut mitt döda foster.., de behövde inte skrapa utan fick ut allt med "sugen". Det hela tog 20 minuter. Gyn (samma gulliga som när jag åkte in akut med blödningar i 10+1) berättade efteråt att livmodern hade fortsatt växa men fostret hade krympt ännu mer, skrumpnat. 1 ½ timme efter ingreppet klädde jag på mig och åkte hem. Hade då hunnit äta och blödde ytterst lite. Hade avslag, enstaka droppar, i ca en vecka efteråt och ... ja det var det.
Jag är glad att både gyn på sjukhuset och min privata gyn var så goa och snälla, jag hade inte orkat om jag träffat oförstående och icke empatisk sjukvårdspersonal. Istället var hela dramatiken oväntat lugn och empatisk, både usk:or, ssk:or och gyn klappade uppmuntrade, sa mängder med snälla och peppande och tröstande ord, både till mig och min make. Gyn rekommenderade att vi skulle vänta 2-4 månader innan vi försöker igen, för att livmodern skulle få dra ihop sig och kroppen återhämta sig...
Och där är vi idag. Väntar. Försöker samla oss. Hitta nytt hopp om att vi kanske lyckas igen.
2012-04-28 15:53
SKIT MÖG FY FAN!!!
Fick missfall igår 11+4....... :(..Fick en stor blödning med klumpar, inget ont i magen...Åkte in akut till KK. De gjorde ultraljud och konstatera att fpostret dött i v 8. vaaaaaaaa...v 8...Har jag gått i 1 mån med ett dött foster.... FYYYYY....
Alla symptom har vatt kvar, men fostret va dött.....uchhhh...fick tabletter och citodon.......och åka hem... Tog dem vid 20.00 igår sen satte det igång...FY va ont det gjorde...blödde mycket.... vid 01.00 somna jag och vakna vid 5...fullt med blod, gick på toa och då ploppa det ut 3 klumpar som va fostret....gick och la mig och sov till 10......nu blöder jag lite och lite kramp i magen.....helt knäckt.......... men men det e väll bara att försöka igen.......uchhh.........
Fick missfall igår 11+4....... :(..Fick en stor blödning med klumpar, inget ont i magen...Åkte in akut till KK. De gjorde ultraljud och konstatera att fpostret dött i v 8. vaaaaaaaa...v 8...Har jag gått i 1 mån med ett dött foster.... FYYYYY....
Alla symptom har vatt kvar, men fostret va dött.....uchhhh...fick tabletter och citodon.......och åka hem... Tog dem vid 20.00 igår sen satte det igång...FY va ont det gjorde...blödde mycket.... vid 01.00 somna jag och vakna vid 5...fullt med blod, gick på toa och då ploppa det ut 3 klumpar som va fostret....gick och la mig och sov till 10......nu blöder jag lite och lite kramp i magen.....helt knäckt.......... men men det e väll bara att försöka igen.......uchhh.........
2012-05-06 03:35
Hej,
Jag fick missfall den den 29 april. Jagvar i vecka nio.
Det började på lördagen men att jag fick "mens" och det kändes precis som mens. Jag ringde då sjukvårdsupplysningen och de bad mig åka in till akuten. Kom in och de tog blodprov och urinprov men alls såg bra ut. Det var meningen jag skulle göra ett ultraljud men de fick in ett akutkejsarsnitt så de rekomenderade mig att åka hem då allt var okej. Så vi åkte hem då det kändes okej och jag hade inte särskilt ont. De rekomenderade att jag åkte in igen om det var så att jag började blöda mer eller hade mer ont.
Sedan på söndagen så vaknade jag upp och hade riktigt ont så vi åkte åter in till akuten. Denna gången fick vi göra ett ultraljud och det fanns ett foster men det såg enbart ut som om det var i vecka fem och inte vecka nio som det borde vara. Vi försöke räkna ut om det kunde stämma om jag kan ha haft någon extra ägglosning eller liknande men vi fick det inte att gå ihop så barnmorskan sa att antagligen så är detta ett missfall. Men hon vill jag skulle ringa igen på måndagen och få en ny tid så de kunde kolla för att vara säker.
Så vi åkte hem igen och hela dagen och natten var hemsk jag hade riktigt ont och det kom en hel del klumpar ut när jag gick på toan.
Ringde in på måndagen igen och fick en tid med en gång då jag berättade vad som hade hänt under natten. Kom inte till BM och vi gjorde ett ultraljud och då hade jag inget foster kvar och min livmoder var nästan helt tom igen.
Antagligen hade något blivit fel redan veckan fem men fostret kom först ut vecka nio. Jag blöder fortfrande och det är snart en vecka sedan men nu är det precis som vanlig mens. Det som är tråkigt är alla hormoner som jag fortfarande har i kroppen. Måste fortfarande gå på toa en massa och har fortfarande värk i brösten. Men ja det har gått ner och jag antar att snart så försvinner det helt.
Det är min historia om vad som hände. Men jag hade otroligt förstående BM och personal och även mycket stöd från familj och vänner. Vilket jag tror är viktigt då det är tufft att gå igenom.
Jag fick missfall den den 29 april. Jagvar i vecka nio.
Det började på lördagen men att jag fick "mens" och det kändes precis som mens. Jag ringde då sjukvårdsupplysningen och de bad mig åka in till akuten. Kom in och de tog blodprov och urinprov men alls såg bra ut. Det var meningen jag skulle göra ett ultraljud men de fick in ett akutkejsarsnitt så de rekomenderade mig att åka hem då allt var okej. Så vi åkte hem då det kändes okej och jag hade inte särskilt ont. De rekomenderade att jag åkte in igen om det var så att jag började blöda mer eller hade mer ont.
Sedan på söndagen så vaknade jag upp och hade riktigt ont så vi åkte åter in till akuten. Denna gången fick vi göra ett ultraljud och det fanns ett foster men det såg enbart ut som om det var i vecka fem och inte vecka nio som det borde vara. Vi försöke räkna ut om det kunde stämma om jag kan ha haft någon extra ägglosning eller liknande men vi fick det inte att gå ihop så barnmorskan sa att antagligen så är detta ett missfall. Men hon vill jag skulle ringa igen på måndagen och få en ny tid så de kunde kolla för att vara säker.
Så vi åkte hem igen och hela dagen och natten var hemsk jag hade riktigt ont och det kom en hel del klumpar ut när jag gick på toan.
Ringde in på måndagen igen och fick en tid med en gång då jag berättade vad som hade hänt under natten. Kom inte till BM och vi gjorde ett ultraljud och då hade jag inget foster kvar och min livmoder var nästan helt tom igen.
Antagligen hade något blivit fel redan veckan fem men fostret kom först ut vecka nio. Jag blöder fortfrande och det är snart en vecka sedan men nu är det precis som vanlig mens. Det som är tråkigt är alla hormoner som jag fortfarande har i kroppen. Måste fortfarande gå på toa en massa och har fortfarande värk i brösten. Men ja det har gått ner och jag antar att snart så försvinner det helt.
Det är min historia om vad som hände. Men jag hade otroligt förstående BM och personal och även mycket stöd från familj och vänner. Vilket jag tror är viktigt då det är tufft att gå igenom.
2012-05-21 21:27
Fick missfall igår i v 17. Hade haft små blödningar i en vecka men sen plötsligt igår kväll var det som att en propp lossnade och blodet bara rann ut, det innehöll även en massa klumpar. Dock ingen smärta. Ringde sjukvårdsupplysningen som sa till oss att åka in till gynakuten direkt, tyvärr inga bra odds sa hon. Vi åkte in och fick vänta 3(!) timmar i väntrummet innan jag äntligen fick komma in och få ett VUL. Läkaren sa att fostret såg ut att vara ungefär 5 veckor gammalt och att min kropp inte riktigt hade fattat utan fortsatt precis som om jag var gravid fram tills nu. Jag har alltså gått med ett dött foster i magen i över 10 veckor?!?!
Imorse började kramperna och dom var fruktansvärda. Inte ens de smärtstillande tabletterna jag fått med mig från sjukhuset hjälpte och jag blödde så mycket att jag tänkte att jag inte ens kunde ha nåt blod kvar i kroppen.
Detta känns inte alls kul, man hade just börjat slappna av lite och titta mer seriöst på saker man ska inhandla, även hunnit handla lite kläder. Även om den här graviditeten inte var planerad känns det som en stor förlust. Nu vändes hela världen helt plötsligt uppochner, jag som skulle ta en paus från skolan för att vara mammaledig och hade planerat allt. Nu är vi tillbaka på ruta ett och flera månader känns på något sätt "bortkastade".
Vi får se vad som händer efter detta, vad jag iallafall är säker på är att jag vill ha ett barn så snart som möjligt.
Imorse började kramperna och dom var fruktansvärda. Inte ens de smärtstillande tabletterna jag fått med mig från sjukhuset hjälpte och jag blödde så mycket att jag tänkte att jag inte ens kunde ha nåt blod kvar i kroppen.
Detta känns inte alls kul, man hade just börjat slappna av lite och titta mer seriöst på saker man ska inhandla, även hunnit handla lite kläder. Även om den här graviditeten inte var planerad känns det som en stor förlust. Nu vändes hela världen helt plötsligt uppochner, jag som skulle ta en paus från skolan för att vara mammaledig och hade planerat allt. Nu är vi tillbaka på ruta ett och flera månader känns på något sätt "bortkastade".
Vi får se vad som händer efter detta, vad jag iallafall är säker på är att jag vill ha ett barn så snart som möjligt.
2012-05-22 16:00
STOR KRAM TILL DIG!!! vet precis hur du känner dig, fick missfall för 2 veckor sen i v 12.min bebis hade vatt död sen v 8.hela värden rasar,man blir ju kär i sitt lilla knyte såfort man ser plusset. Förväntningar om framtiden ja allt.
men du- DET BLIR BÄTTRE,tro mig.......
Allt alla kunde säga till mig var att:
¨Det var nått fel på fostret.
Kroppen träna sig.
Att jaja du kan bli gravid igen.
Otur.
mm
Och just DÅ så kan man inte ta det till sig,
Just DÅ så rasra hela värden
Just DÅ så vill man ju ha sin lilla bebis i magen.
Just DÅ så vill man ha sin framtid som man hoppats på.
Men vet du vad, Alla de hade RÄTT.
Det kommer men inte nu, inte imorgon.....
Men det kommer..... sakta byggs man upp igen...vet du av vad...???
HOPPET och KÄRLEK.... <3<3<3<3<3<3
Jag kan förtfarande bli lessen och besviken ,Varför fick inte jag behålla mitt lilla foster och kärlek....
varför skulle detta drabba mig????Men man kämpar och man kommer att försöka igen....
Ta nu den tid DU behöver till att läka, det kommer sen......<3<3<3<3
Man är starkare än man tror!!!!
STOR STYRKE KRAM TILL DIG!!!
men du- DET BLIR BÄTTRE,tro mig.......
Allt alla kunde säga till mig var att:
¨Det var nått fel på fostret.
Kroppen träna sig.
Att jaja du kan bli gravid igen.
Otur.
mm
Och just DÅ så kan man inte ta det till sig,
Just DÅ så rasra hela värden
Just DÅ så vill man ju ha sin lilla bebis i magen.
Just DÅ så vill man ha sin framtid som man hoppats på.
Men vet du vad, Alla de hade RÄTT.
Det kommer men inte nu, inte imorgon.....
Men det kommer..... sakta byggs man upp igen...vet du av vad...???
HOPPET och KÄRLEK.... <3<3<3<3<3<3
Jag kan förtfarande bli lessen och besviken ,Varför fick inte jag behålla mitt lilla foster och kärlek....
varför skulle detta drabba mig????Men man kämpar och man kommer att försöka igen....
Ta nu den tid DU behöver till att läka, det kommer sen......<3<3<3<3
Man är starkare än man tror!!!!
STOR STYRKE KRAM TILL DIG!!!
2012-05-22 19:57
Fantastiskt skrivet sussie!! Du har så rätt. Stor kram till er och snart så går ni där med en lite mage ;)
2012-05-22 20:04
:) :)
Svara
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.