Lyckan av att ha plussat efter första försöket ersattes av rädsla när jag såg blod på pappret en kväll i v 6. Det var ytterst lite men fick redan då en illavarslande känsla. Hade blött lite under natten men inte farligt. Under morgonen ökade blödflödet och det var en något djupare/mörkare färg än mensen men mängden var ungefär som en riklig mens. Lite små klumpar i blodet men det har jag även vid mens. Sen kom vad jag antar var ena fostersäcken. Den andra kom dagen efter då flödet lugnat ner sig. "Blödningsförloppet" var ungefär som en riklig mens, jag hade varken smärtor eller molvärk. Det tog ca en vecka innan gravidsymptomen försvann, testade och fick då negativt. Mensen kom en månad senare och snart är det dags för ägglossning...
Missfall är en erfarenhet jag gärna skulle vara utan. Det är fruktansvärt. Än värre är det att inte få hjälp av sjukvården, när det är så pass tidigt är det visst svårt att se på VUL. På 1177 blev jag mestadels dåligt bemött, en hemsk sköterska sa att det var som en försenad mens och att det knappt räknas som graviditet. Tillslut fick jag kontakt med en privat vårdcentral och samtal med en barnmorska, där har jag skrivit in mig nu.
Jag vill bara säga till alla drabbade att det är OK att vara ledsen. Man behöver inte "se det positiva i det hela då det säkert var nått fel...". Det är en förlust oavsett hur långt gången man är.
Delar med mig av min erfarenhet
rockabilly · 2012-07-03 · 11 svar
2012-07-03 16:28
11 svar i tråden
2012-07-11 11:24
Kram
2012-07-11 12:06
Tack!
2012-07-15 09:35
Kram<3
2012-07-22 23:20
Kramar till dig!
Jag vet precis hur du känner.
Jag o sambon skulle på vårt första ultraljud och vi båda va så himla spända och förväntansfulla över att få se den lille för första gången( jag var i v.12.) Men sköterskan kan inte hitta några hjärtljud eller rörelser. Jag bröt ihop totalt inne i undersökningsrummet och min sambo blev bara tyst o höll om mig. 4 tim senare får vi åka in till sjukhuset för ett vul och för att säkerhetsställa att det faktiskt inte finns några hjärtljud. Inga hjärtljud på sjukan heller.
Eftersom jag fortfarande hade gravidsymtom så fick jag göra en medicinsk behandling, men de kom inte igång ordentligt så två dagar senare får jag komma in på sjukan igen och göra en medicinsk behandling där och de har fortfarande inte kommit ut något. Så dagen efter får jag göra en skrapning.
Jag var helt förstörd och grät/gråter ofta..
Jag vet precis hur du känner.
Jag o sambon skulle på vårt första ultraljud och vi båda va så himla spända och förväntansfulla över att få se den lille för första gången( jag var i v.12.) Men sköterskan kan inte hitta några hjärtljud eller rörelser. Jag bröt ihop totalt inne i undersökningsrummet och min sambo blev bara tyst o höll om mig. 4 tim senare får vi åka in till sjukhuset för ett vul och för att säkerhetsställa att det faktiskt inte finns några hjärtljud. Inga hjärtljud på sjukan heller.
Eftersom jag fortfarande hade gravidsymtom så fick jag göra en medicinsk behandling, men de kom inte igång ordentligt så två dagar senare får jag komma in på sjukan igen och göra en medicinsk behandling där och de har fortfarande inte kommit ut något. Så dagen efter får jag göra en skrapning.
Jag var helt förstörd och grät/gråter ofta..
2012-07-23 07:50
ja fy fasiken. Det e inte kul alls!! Stor sorg man går igenom!!
2012-07-23 08:55
De är så fruktansvärt för dig, just att du väntar till v 12 och de inte finns något liv. Förstår inte varför man inte får gå i v 7 som standard bara för att kolla att de är något där. Lider med dig, vet precis vad du går igenom. Styrkekram
2012-07-23 15:07
Väldigt jobbigt sånt där, har själv varit med om missfall där kroppen inte stött ut dom på egen hand, Han gå in i vecka 18 då började jag blöda rikligt och åkte in på en koll där det visade sig att det inte var någon aktivitet. Tyvärr så var maskinen trasig så för att fastställa att det verkligen var så, fick jag ett återbesök på kvinnokliniken. Där konstaterades det att jag väntade tvillingar plus att den ena slutat växa i v.7 och den andra v.9. Gått i nästan 10 veckor utan aktivitet och stor förhoppning om att få barn, hade alla symtomer och plussade ändå. Kroppen ville inte inse att dom skulle ut. Så tråkigt och ingen vet hur jobbigt det är förrän man själv upplevt det. Kram!
2012-07-23 19:33
Jag lider med dig/er. Efter mina tre mf börjar jag bli "van"...fel ord jag vet, men det känns verkligen så!
De som INTE vill ha barn eller tar droger, röker osv (under graviditeten) får barn.
De som ver kligen strävar efter att få barn och gör "rätt för sig" går det åt h*lvete för. . .
Min mens är nu två dagar sen och gjorde gravtest imorse, men det visade negativt.
Så tänkte göra ett test på fredag igen om mensen inte har kommit såklart. . .
KRAM på er!!
De som INTE vill ha barn eller tar droger, röker osv (under graviditeten) får barn.
De som ver kligen strävar efter att få barn och gör "rätt för sig" går det åt h*lvete för. . .
Min mens är nu två dagar sen och gjorde gravtest imorse, men det visade negativt.
Så tänkte göra ett test på fredag igen om mensen inte har kommit såklart. . .
KRAM på er!!
2012-07-23 19:42
Lider verkligen med dig! Känner så väl igen sorgen och smärtan man känner, och alla förhoppningar och drömmar som bara rinner ut i sanden... Har själv haft 3 missfall.
Och nej, man behöver inte försöka se positivt på det, man SKA få sörja och vara ledsen. Även fast det är tidigt i graviditeten gör det inte mindre ont i själen! Däremot ska man inte ge upp hoppet! Efter 3 missfall har jga nu en fullt frisk son på 5 månader, så det behöver inte betyda att man inte kan ha en fullt normal graviditet!
kramar till dig, och lycka till nästa gång!
Och nej, man behöver inte försöka se positivt på det, man SKA få sörja och vara ledsen. Även fast det är tidigt i graviditeten gör det inte mindre ont i själen! Däremot ska man inte ge upp hoppet! Efter 3 missfall har jga nu en fullt frisk son på 5 månader, så det behöver inte betyda att man inte kan ha en fullt normal graviditet!
kramar till dig, och lycka till nästa gång!
2012-08-03 08:34
Tack för alla fina ord! Vi är så många som varit tvugna genomlida detta... Kram till er andra och lycka till!
2013-12-22 23:18
Förstår verkligen hur ni alla känner, fick nu i höst genomgå det absolut värsta jag varit med. Det var min första graviditet och vi var så lyckliga för att vi skulle bli föräldrar.
På kvällen Fredag den 20/9 så hade jag lite blödningar (v12+5), inget mycket utan bara jättejättelite. Blev orolig, men min sambo lugnade ner mig och vi bestämde oss för att vänta tills efter helgen.
På måndagen de 23/9 ringde vi barnmorskan som sa att det troligen inte var någon fara, men att eftersom vi var så långt gångna så tyckte hon att vi skulle kolla upp det för att vara säkra.
24/9 Fick vi tid för VUL och när vi var där såg jag på dom att något var fel. Fick då beskedet att antingen så var jag endast i v5-6 (vilket ej var möjligt eftersom det var 10 veckor sedan jag hade ett positivt graviditetstest) eller så hade graviditeten stannat av redan vid v 5-6. Vi kom övrens om att avvakta i två veckor för att verkligen vara säkra på att det var ett MA och för att ge kroppen en chans att hantera det själv.
Dessa två veckor är det jobbigaste jag varit med om, klev inte upp ur sängen på flera dagar och grät större delen av dygnet.
8/10 var vi på nästa VUL och precis som vi var rädda för så hade inget förändrats och jag fick tabletter för att göra en medicinsk abort 10/10.
Dum som jag är så åkte jag och jobbade som vanligt den 9/10 och då satte ju självklart min kropp igång själv med att stöta ut allt. Eftersom jag var på jobbet 12 mil hemifrån så blev allt väldigt dramatiskt och jag blev hämtad med ambulans och skjutsad till närmsta sjukhus. Efter att ha varit inlagt i 12 timmar så fick min sambo äntligen hämta hem mig.
10 dagar senare hade jag tid för återbesök på sjukhuset i den stad där jag bor, dom konstaterade då att jag hade väldigt mycket rester kvar i livmodern och fick tid för skrapning direkt dagen efter. Åker hem igen och den kvällen så sätter min kropp igång själv igen och vi åker in på akuten eftersom jag får fruktansvärt ont.
På akuten ger dom mig morfin, men eftersom det ej hjälper så får jag något starkare också. Blev bara vinglig och yr av det, men smärtan försvann ej. Dom skyndar sig att undersöka mig och ser att allt har "fastnat som en propp" och kroppen lyckas ej stöta ut det själv. Så dom hjälper mig att få loss det och direkt det släpper så försvinner all smärta. Dom upptäcker dock att jag fått en infektion i livmodern och ger mig antibiotika. Åker nu hem igen.
Dagen efter återvänder jag till sjukhuset till tiden för skrapning. Dom börjar med en undersökning för att se om det verkligen behöver göras en skrapning nu. Fanns fortfarande lite rester kvar, men det kunde dom ta bort medans jag var vaken. Skickas hem med en dunderkur med antibiotika (7 tabletter/dag i 16 dagar).
Nu har det gått nästan 2 månader och jag känner mig fortfarande nere och mår dåligt av att jag inte känner igen mig själv längre. Jag biter ihop när jag är på jobbet eller bland vänner, men så fort jag är ensam hemma så bryter jag ihop. Jag tycker d et är jobbigt när kompisar runt omkring meddelat titt som tätt att de väntar barn eller har fått barn. Jag är så glad för deras skull, för jag vet ju vilken lycka det kan vara, men inombords gråter jag över påminnelsen om små bebisar.
På kvällen Fredag den 20/9 så hade jag lite blödningar (v12+5), inget mycket utan bara jättejättelite. Blev orolig, men min sambo lugnade ner mig och vi bestämde oss för att vänta tills efter helgen.
På måndagen de 23/9 ringde vi barnmorskan som sa att det troligen inte var någon fara, men att eftersom vi var så långt gångna så tyckte hon att vi skulle kolla upp det för att vara säkra.
24/9 Fick vi tid för VUL och när vi var där såg jag på dom att något var fel. Fick då beskedet att antingen så var jag endast i v5-6 (vilket ej var möjligt eftersom det var 10 veckor sedan jag hade ett positivt graviditetstest) eller så hade graviditeten stannat av redan vid v 5-6. Vi kom övrens om att avvakta i två veckor för att verkligen vara säkra på att det var ett MA och för att ge kroppen en chans att hantera det själv.
Dessa två veckor är det jobbigaste jag varit med om, klev inte upp ur sängen på flera dagar och grät större delen av dygnet.
8/10 var vi på nästa VUL och precis som vi var rädda för så hade inget förändrats och jag fick tabletter för att göra en medicinsk abort 10/10.
Dum som jag är så åkte jag och jobbade som vanligt den 9/10 och då satte ju självklart min kropp igång själv med att stöta ut allt. Eftersom jag var på jobbet 12 mil hemifrån så blev allt väldigt dramatiskt och jag blev hämtad med ambulans och skjutsad till närmsta sjukhus. Efter att ha varit inlagt i 12 timmar så fick min sambo äntligen hämta hem mig.
10 dagar senare hade jag tid för återbesök på sjukhuset i den stad där jag bor, dom konstaterade då att jag hade väldigt mycket rester kvar i livmodern och fick tid för skrapning direkt dagen efter. Åker hem igen och den kvällen så sätter min kropp igång själv igen och vi åker in på akuten eftersom jag får fruktansvärt ont.
På akuten ger dom mig morfin, men eftersom det ej hjälper så får jag något starkare också. Blev bara vinglig och yr av det, men smärtan försvann ej. Dom skyndar sig att undersöka mig och ser att allt har "fastnat som en propp" och kroppen lyckas ej stöta ut det själv. Så dom hjälper mig att få loss det och direkt det släpper så försvinner all smärta. Dom upptäcker dock att jag fått en infektion i livmodern och ger mig antibiotika. Åker nu hem igen.
Dagen efter återvänder jag till sjukhuset till tiden för skrapning. Dom börjar med en undersökning för att se om det verkligen behöver göras en skrapning nu. Fanns fortfarande lite rester kvar, men det kunde dom ta bort medans jag var vaken. Skickas hem med en dunderkur med antibiotika (7 tabletter/dag i 16 dagar).
Nu har det gått nästan 2 månader och jag känner mig fortfarande nere och mår dåligt av att jag inte känner igen mig själv längre. Jag biter ihop när jag är på jobbet eller bland vänner, men så fort jag är ensam hemma så bryter jag ihop. Jag tycker d et är jobbigt när kompisar runt omkring meddelat titt som tätt att de väntar barn eller har fått barn. Jag är så glad för deras skull, för jag vet ju vilken lycka det kan vara, men inombords gråter jag över påminnelsen om små bebisar.
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.