Födseln - får han vara med?

Det bestämmer du ju helt själv, men jag hade nog tagit med mig pappan ändå, eftersom det är hans barn oxå.

Men lycka till och hoppas du kommer fram till det beslut du tycker är bäst :)

Tänk på dig själv i första hand! Det viktigaste är att du känner dig bekväm och kan slappna av. Förstår att du inte vill dela stunden med honom om du känner dig sviken och lämnad. Känn dock efter ordentligt och tänk igenom det noga är mitt råd, stunden kommer aldrig tillbaka. Säg inte nej till honom för att bestraffa något han gjort mot dig, säg nej om det inte känns bra. Ett svårt beslut men följ ditt hjärta. Ta med dig någon annan som känns trygg om det är det du vill. Det är du som är viktigast vid förlossningen.

Till skillnad från dig själv så har jag aldrig förr fött barn men tänker mig att man behöver så mycket stöd och positiv energi som möjligt just då. Om han fortfarande skulle fungera som ett sådant stöd (både mentalt och praktiskt) och du är ok med/vill ha honom där, så varför inte? Om han däremot bara skulle vara där just för att se sitt barn födas men inte hjälpa dig så tycker jag inte att det är någon sorts rättighet en blivande pappa har. Tänk på dig själv och vad du skulle må bäst av. Vem du än väljer som medföljare, bör först och främst vara där för din skull, inte för sin egen. Hoppas att det löser sig bra för dig!

Tack tjejer.
Jo eftersom han lämnat mig nu dom sista veckorna när jag behöver honom som mest så känns det lite att han skulle bara vilja vara där för att se sitt barn födas.
Varför skulle han helt plötsligt finnas vid min sida och hjälpa mig när jag ska föda när han inte kan hjälpa mig dom sista veckorna?
Jag har gett honom valmöjligheten att hjälpa mig dom sista veckorna (han behöver dock inte bo här) och då kan jag tycka att det är ok att han är med. Men väljer han att strunta i mig och flickorna då behöver han inte heller komma då...

Jag brukar vara så upptagen med själva värkarna och allt det så jag brukar koppla ifrån allt annat som händer. Så egentligen spelar det ingen roll om jag är själv. Man har ju några skjuksköterskor som kan hjälpa. Men när bebisen är född vill jag gärna ha någon där..

jag hade med min brors flickvän det kändes väldigt konstigt i början men sen så visade det sig att det var det bästa väl jag någonsin kunnat göra hon stötte mig 100 gånger bättre än va pappan hade kunnat göra, hon visste vid jag gick igenom och de kändes väldigt bra :) hon klippte navelsträngen och ska bli min sons gudmor :) välj någon som du känner kommer vara ett bra stöd och kommer stötta dig. det är DIN stund ingen annans, vill han vara med o du inte är bekväm i det så gör det inte. kram
kf

När man föder så är det superviktigt att man är bekväm och känner sig trygg med de som närvarar. Jag ser det som så, att det är Min kropp och jag ska klara av att gå igenom en sån otrolig sak som en förlossning med allt vad det innebär. Man bestämmer över sin egen kropp och ingen man skulle få se mig i ett sådant utsatt läge. Ingen nära heller, så jag kommer att vara ensam med personalen vilket jag känner mig stark i! Pappan har inget biologiskt band till barnet som vi mammor har från början, så barnet tar inte skada av att pappan inte är där (och gör mamman ännu mer stressad än vad hon behöver vara kanske).. enda anledningen till att pappan skulle vara med, skulle vara för att jag ska vara snäll mot honom. Men alla barnmorskor och psykologer jag har träffat har verkligen stöttat mig och få mig att våga tänka på barnets bästa, och mitt.
Det är såklart jättesvårt att avgöra.. men är man inte ett par och om pappan inte vart där under graviditeten så behöver han absolut inte vara med på förlossningen :)

Jag känner igen mig. Nu är jag verkligen inte arg eller så på pappan, men känner mig inte så bekväm med honom. Eftersom det blir min första förlossning vill jag känna mig så trygg och bekväm som bara möjligt, även om det känns kanske "orättvist" att han inte är med i första sekunderna, men han får komma in direkt efter. Dock har jag inte pratat med honom om detta, han tar nog för givet att vara med. Men kommer bli alldeles för stressad med honom känner jag redan nu.

Så jag tycker han får vänta utanför och träffa barnet när förlossningen är klar, för det viktigaste är att du som ska föda känner dig bekväm! Lycka till

Jag är gravid med en kille jag aldrig vart tillsammans med eller känner så jätteväl egentligen. Vi är kompisar, inget mer. Allt var oplanerat. Men jag är mycket glad att jag ska ha kvar bebisen! :) Är i v11+2, och vill absolut inte ha honom under förlossningen. Skulle känna mig otroligt obekväm och stressad, ligga där helt öppen och skrika, nej tack.. Han får komma dit då barnet är ute och allt är färdigt. Spelar ingen roll hur arga de blir när man säger detta, det är vi som föder, många som jag föder för första gången och är väldigt osäkra. Det är viktigt att vara trygg och ha personer man trivs med runt sig under hela förlossningen, ska själv ha en barndomsvän som stöd. :)

Och så vill han klippa navelsträngen, men det är ju i princip lika jobbigt som att ha honom med under förlossningen, om han ska komma inrusandes precis när bebis är ute och man ligger helt blottad så blir nog det en stress också under födseln.

Sätt barnet och dig själv först.. Födseln måste gå bra! <3

jag tycker han har lika mycket rätt till att se sitt barn födas som en annan har faktiskt.

även fall du är arg på honom osv . men d är bara jag :) , tycker det är egoistiskt att säga " det är jag som föder, " , man var 2 vid sexet då ska man också vara två fid födseln.

Tänk själva om ni missade erat barns födelse ?? det är en helt fantastisk sak att få vara med om !

man ligger för det första inte helt naken , sen behöver inte killen , pojkvän eller ej stå och glo er mellan benen, han kan stå uppe vid huvudet och bara stötta .

även fall man är arg å känner ilska mot personen i fråga, så är det ingenting som kommer stressa upp dig under förlossningen, du kommer knappast ens märka att han är där !

jag talar av egen erfarenhet då min sons pappa var med på förlossningen och allt det han gjrot emot mig i 8 års tid , psykisk och fysisk misshandel otrohet etc. så fick han ändå vara med på förlossningen för det är fortfarande inte bara mitt barn utan bådas ..........

Svår diskussion att ge sig in i och vägleda utan att veta exakt var du/ni befinner er - det gör ju ingen annan än just du och ni...

I flästa länder är/eller har det inte alltid varit självklart att mannen är med utan mamma, syster eller god vän. Flera gånger kanske mannen inte heller är speciellt glada för att vara med vid förlossningen...

Vid min förra förlossning var min sambo med då vårt barn föddes - tyvärr var han inget bra stöd för mig utan mest bara uppe i sig själv (han sov större delen och hade inte en aning om vart jag befann mig när jag skickades iväg på bad osv) utan jag hade önskat att jag valt någon annan för min skull (var mest skönt nästan när jag fick vara ifred).

Nu ska vi ha ett syskon och det blir en diskussion naturligtvis. Jag ska vara tydlig med att det är jag som kommer först och att jag förväntar mig att han är finskänslig inför vad jag behöver och han stöttar mig på det sätt jag önskar, annars önskar jag annat stöd och han får komma in när kaoset är över.

Det är ingen rättighet att man kan förutsätta sig vara priviligerad att vara med utan det är en ära att förtjäna.

Känner du att ditt ex kan leva upp till att vara det både fysiska och psykiska stöd som du kan behöva under förlossningen och att du är bekväm med honom, så självklart! Känner du dig osäker så tycker jag att du ska be om någon annas stöd som kan vara bättre för dig. Du kan be om att han ska vara utanför och eventuellt tillåta honom att komma in när du känner dig redo för det - om det är under eller efter förlossningen.

Tror att du kan prata bra med din barnmorska om detta som kan vägleda dig på ett fint och objektivt sätt. Evenuellt så kanske både en god familjevän/vän och han vara med om det känns bättre för dig.

Stort lycka till till dig hur du än beslutar och gör.

Kram på dig!

Alltså, jag kan förstå alla. Både dom som säger att han "har rätt" och de som säger att han inte har det. Börjar med "har rätt"-delen, vilket jag med tyckt och tänkt, tills i tisdags. Jag är inte tillsammans med pappan längre, har hela tiden sagt att det är hans barn med, vill han vara med på UL, förlossning så visst. Han kom hit ett dygn (mån till tis) för att vara med på UL i tisdags. För mig hade det kvittat, men som sagt, han ville så då fick han det såklart. Sen kastar han ur sig att han SKA va med på förlossningen och då kände jag bara att, Nej! Du kan få komma in efter o klippa navelsträngen, men jag vill inte ha dig där inne under tiden.

Sen ändrade jag mig helt. När det visade sig att han hade med sig droger. I mitt hem. När jag är gravid. Och fd missbrukare. Han for härifrån snabbare än snabbt. (lång historia kort) Så nu känner jag att ihelveteheller. Är han så dumihuvudet och respektlös att göra som han gjorde, då har han ingen jävla rätt till nånting sålänge jag inte känner att det är okej, och uppenbarligen har han inte tagit ett beslut om hur han vill leva och vad han vill göra med sitt liv. Så jag säger som jag sagt hela tiden, vill han träffa sitt barn (nu är det uteslutet att träffas bara för att han vill träffa mig) så lämnar han rena prover innan det kommer på tal.

Summa summarum: Ingen annan än DU kan avgöra det. Det är DU som ska känna efter vad DU vill, för stöd och trygghet lär ju vara det som behövs vid en förlossning. Ingen annan än DU vet hur din relation till pappan ser ut, vad som varit mellan er eller hur pass ni är ett stöd för varann eller inte. Så därav förstår jag båda sidor då jag själv tycker lite både och, men för att han ska ha nån "rätt" till nånting, då är en förutsättning att han är en bra person att ha i barnets liv och att han är ansvarsfull.

Kram på er tjejer.

Jag fick ju veta 26 maj att jag var gravid och bestämde mig för att behålla barnet.

men sen i juli bestämde jag mig för att ta slut på förhållandet med barnets pappa,för han bara brydde sig om sin dator och krigs spel,filmer att gå på med sin pappa och bror.

Och struntade totalt i mig så jag ledsna.

men för barnets skull ha vi kontakt som vänner i alla fall och angående förlossningen vet jag inte hur jag vill ha det.

på något sätt så känner jag ju att jag vill ha med honom där och på nått sätt inte, har verkligen svårt och bestämma mig hur jag ska göra som sagt.

jag hade bara mina föräldrar, sonens pappa är helt out och ska dom träffas är det på allmän plats.

Jag så tack & hej till kill kompisen dagen efter jag hade kommit till Finland för hans familj ljög så mycket/fortfarande gör också. Så jag stängde av honom helt & hållet plus anmälde Honom för våldtäkt på mig. ( ganska komplicerad historia en som såg mig flickvän & jag bara som kompis o plus utnyttja mig med matlagning städning & 6 när man inte var vaken) så honom stängde vi utan för o min mamma var den som var med på förlossningen o stötta mig genom hela gradiviteten.