Jag fick missfall i vecka 6 (5+4). Jag fick ordentlig mensvärk och blödde mycket så det var ingen tvekan om att det var ett MF. Nu har det gått 5 dagar och jag har mått lite konstigt. Jag är lite osocial, vill helst bara vara hemma. Men det jobbigaste är att jag är så otroligt rastlös och vill sova bort tiden till jag får ägglossning och kan bli gravid igen... MVC sa att det är bäst att vänta till efter en mens att försöka bli gravid igen, men om kroppen har läkt och är redo så kan man bli gravid igen utan att mensen kommer tillbaka.
Hur har ni upplevt det? Hur mår ni och hur lång tid tog det för er att bli gravida igen? Hur många missfall kan man ha utan att misstänka att något är fel och att man behöver söka hjälp?
Hoppas det finns fler som vill dela med sig av sina erfarenheter, det känns alltid bättre av att veta att man inte är ensam!
Grupper & forum / Efter ett missfall
Min historia...
Findus · 2010-03-11 · 10 svar
2010-03-11 12:04
10 svar i tråden
2010-03-11 13:25
Är så ledsen för din skull. Det gick inte att skriva i din dagbok, den länkar fel.
Det är nog bra om du hittar på nåt som skingrar tankarna lite, en förlust gör gärna att man blir osocial, precis som du beskriver. Men ju mer du tänker på din förlust, desto jobbigare blir den. Engagerar du dig i annat så mår du bättre och kommer tillbaka snabbare.
Skickar över en stärkande kram!
Det är nog bra om du hittar på nåt som skingrar tankarna lite, en förlust gör gärna att man blir osocial, precis som du beskriver. Men ju mer du tänker på din förlust, desto jobbigare blir den. Engagerar du dig i annat så mår du bättre och kommer tillbaka snabbare.
Skickar över en stärkande kram!
2010-03-11 14:50
Lider med dig. Jag fick mf i v7 i augusti. Det är en hemsk upplevelse, men man får vara tacksam att det hände så tidigt. Då klarar otast kroppen av det genom blödningen, skulle vara ännu hemskare att behöva föda fram ett dött barn. En tanke som hjälpte lite var att det inte var ett livsdugligt foster och om barnet fötts och dött väldigt tidigt hade jag nog inte kunnat försöka igen.
Jag tror det är väldigt individuellt hur snabbt man blir gravid igen, för oss tog det 3 månader. Jag är nu i v18 och har bf 15/8. För att en utredning ska startas måste man försöka aktivt i över 1 år utan resultat. Om man, som du, fått ett mf måste man ha 2 mf till innan en utredning startas.
Hoppas att du slipper utredning och att du snart får påbörja en lycklig graviditet.
Jag tror det är väldigt individuellt hur snabbt man blir gravid igen, för oss tog det 3 månader. Jag är nu i v18 och har bf 15/8. För att en utredning ska startas måste man försöka aktivt i över 1 år utan resultat. Om man, som du, fått ett mf måste man ha 2 mf till innan en utredning startas.
Hoppas att du slipper utredning och att du snart får påbörja en lycklig graviditet.
2010-03-11 18:07
Efter 3 missfall görs en ordentlig utedning för att se om något är fel och vad man kan göra åt det.
Ledsen för din skull.
Vet hur jobbigt det är att gå igenom det du går igenom nu!
Jag vet att det är en jäkligt dålig tröst, men försök att tänka att något var fel på fostret och att det var kroppens sätt att tala om det!
Hoppas du mår bättre snart.
Lycka till!
Ledsen för din skull.
Vet hur jobbigt det är att gå igenom det du går igenom nu!
Jag vet att det är en jäkligt dålig tröst, men försök att tänka att något var fel på fostret och att det var kroppens sätt att tala om det!
Hoppas du mår bättre snart.
Lycka till!
2010-03-12 11:30
Tack tjejer! Det är helt otroligt vad lite uppmuntrande ord kan göra en glad!
Jag har haft lite humörsvägningar och detta inlägg kom när jag var lite låg, men det förstod ni nog. Jag har så mycket att vara glad för så jag försöker fokusera på det. Att jag har fått ett missfall innebär ju att jag och min kille kan få barn tillsammans! Det är ingen brådska utan när det är meningen att jag ska bli gravid så blir jag det.
Kämpa på ni också (grattis till er som är gravida ) och tack igen för de uppmuntrande orden!
Jag har haft lite humörsvägningar och detta inlägg kom när jag var lite låg, men det förstod ni nog. Jag har så mycket att vara glad för så jag försöker fokusera på det. Att jag har fått ett missfall innebär ju att jag och min kille kan få barn tillsammans! Det är ingen brådska utan när det är meningen att jag ska bli gravid så blir jag det.
Kämpa på ni också (grattis till er som är gravida ) och tack igen för de uppmuntrande orden!
2010-03-12 13:52
Min kompis fick MF i juli förra året och hon blev gravid direkt igen. Tycker man ska försöka när man känner sej redo igen. Visst de är ju enklare om man har haft en mens emellan annars så räknar dom MF dagen som ÄL dag... Önskar dej lycka till.
2010-03-13 18:29
fick också missfall i vecka 6, men kände mej inte redo att försöka igen fören efter två månader å dom blev det ett plus direkt!
Tror man känner när koppen är redo!
Tror man känner när koppen är redo!
2010-09-27 10:41
Det är skönt att veta att det inte bara jag som har oturen att sluta min önskade graviditet med missfall. Fast just nu känns det som man är ensam i världen. Det som jag tycker känns värst är att jag gick in i vecka 12 i tron om att allt var bra. Jag har vänner som har fått kämpa för att få barn, med flera missfall och provrörsbefruktningar. Jag trodde först inte att det kunde vara så enkelt att bli gravid. Från det att vi bestämde oss för att NU är det dax så tog det 3 veckor tills det att jag plusade. I efterhand vet jag att det inte alltid är så enkelt.
Jag hade bara tre dagar kvar till mitt första ul. Självklart hade vi även börjat berätta för folk omkring oss om att det äntligen är dax för oss att bli föräldrar. Pers lillasyster fick en underbar flicka i början av Augusti så det kändes extra kul att hon skulle få en kusin inom ett år.
Det b[örjade natten mot onsdga att jag fick en mensliknande känsla i magen. Först trodde jag det bara var växtverk som kommer när livmodern börjar vöxa.
Onsdagen och torsdagen hade jag lite ont till och från men inte speciellt för att bli orolig.
Natten mot fredagen var den värsta. Menskramper sammandragningar och samtidigt kraftiga blödningar på morgonen.
Tog kontakt med min barnmorska som sa att jag direkt skulleåka till gynakuten. Med tårarna rinnandes och med min mamma som sällskap åkte jag till huddinge sjukhus redan inställd på det värsta.
Läkaren där såg direkt att jag fått missfall men inte nu under dagarna när jag har haft så ont utan hon trodde det redan hade hänt runt vecka 5-6.
Jag vet att jag hade en liten blödning då men jag hade inte ont eller så. Jag berättade även detta för min barnmorska när vi var på inskrivningen men eftersom det var så lite och att jag inte hade ont så var det ingen fara. Det är ju tydligen vanligt med en liten blödning tidigt under graviditeten.
Jag fick missfall för 6 veckor sedan men kroppen sade inte ifrån direkt utan det var det som hände nu.
När jag nu i dagarna har pratat mycket med min sambo somär det bästa stödet man kan ha förstår jag mer att det var då jag fick mitt missfall för jag har inte haft samma känsla i kroppen som tidigare. Jag har mått bra inte haft ont i brösten som tidigare, inte fått finnar som jag fick i början och aldrig annars har. Magen har inte heller växt något speciellt.
Det är konstigt hur det kan bli.
Livet känns nu ganska menlöst och tomt men vi kommer självklart försöka igen. Det enda jag vill göra är att lulla omkring på tomten och se på alla löv som faller. Hösten är ju trots allt vacker.
Jag är ändå] ganska glad att många redan vet så dom förstår när jag inte är på humör för att hitta på något roligt.
Livet måste gå vidare och det känns skönt att berätta lite här hur det änns och veta att det [är ingen jag änner som läser detta utan bara en del som gått igenom samma sak och även att dom som fortfarande har sin lilla kvar i magen och då tänker efter på att dom är lyckligt lottade trots graviditetsbesvär med illamående och annat. Det går ju trots allt över och så kommer belö]ningen efter 9 månader.
Tack för att du läste min lilla berättelse :-)
Kram till er alla därute!!! gravida och icke gravida.
Jag hade bara tre dagar kvar till mitt första ul. Självklart hade vi även börjat berätta för folk omkring oss om att det äntligen är dax för oss att bli föräldrar. Pers lillasyster fick en underbar flicka i början av Augusti så det kändes extra kul att hon skulle få en kusin inom ett år.
Det b[örjade natten mot onsdga att jag fick en mensliknande känsla i magen. Först trodde jag det bara var växtverk som kommer när livmodern börjar vöxa.
Onsdagen och torsdagen hade jag lite ont till och från men inte speciellt för att bli orolig.
Natten mot fredagen var den värsta. Menskramper sammandragningar och samtidigt kraftiga blödningar på morgonen.
Tog kontakt med min barnmorska som sa att jag direkt skulleåka till gynakuten. Med tårarna rinnandes och med min mamma som sällskap åkte jag till huddinge sjukhus redan inställd på det värsta.
Läkaren där såg direkt att jag fått missfall men inte nu under dagarna när jag har haft så ont utan hon trodde det redan hade hänt runt vecka 5-6.
Jag vet att jag hade en liten blödning då men jag hade inte ont eller så. Jag berättade även detta för min barnmorska när vi var på inskrivningen men eftersom det var så lite och att jag inte hade ont så var det ingen fara. Det är ju tydligen vanligt med en liten blödning tidigt under graviditeten.
Jag fick missfall för 6 veckor sedan men kroppen sade inte ifrån direkt utan det var det som hände nu.
När jag nu i dagarna har pratat mycket med min sambo somär det bästa stödet man kan ha förstår jag mer att det var då jag fick mitt missfall för jag har inte haft samma känsla i kroppen som tidigare. Jag har mått bra inte haft ont i brösten som tidigare, inte fått finnar som jag fick i början och aldrig annars har. Magen har inte heller växt något speciellt.
Det är konstigt hur det kan bli.
Livet känns nu ganska menlöst och tomt men vi kommer självklart försöka igen. Det enda jag vill göra är att lulla omkring på tomten och se på alla löv som faller. Hösten är ju trots allt vacker.
Jag är ändå] ganska glad att många redan vet så dom förstår när jag inte är på humör för att hitta på något roligt.
Livet måste gå vidare och det känns skönt att berätta lite här hur det änns och veta att det [är ingen jag änner som läser detta utan bara en del som gått igenom samma sak och även att dom som fortfarande har sin lilla kvar i magen och då tänker efter på att dom är lyckligt lottade trots graviditetsbesvär med illamående och annat. Det går ju trots allt över och så kommer belö]ningen efter 9 månader.
Tack för att du läste min lilla berättelse :-)
Kram till er alla därute!!! gravida och icke gravida.
2010-09-27 16:27
Jag tycker du bör vänta någon månad, för även om du kanske inte märker det ännu så sätter det spår psykiskt. Kram!
2010-09-28 07:00
Jag fick missfall i vecka 7, dock var mitt missfall inte likt er andras... barnet var oönskat av pappan och de ledde till mf.. vill inte gå in på hur men så blev de (ingen abort var de iaf) :/ Jag har fortfarande 4 år senare inte kommit över de, jag kan inte förlåta honom och jag kan inte acceptera att bebisen inte är en liten människa nu. Jag vet inte om jag är bitter eller vad de handlar om men stundvis är jag jätte glad att jag inte har barn med han för jag vill inte ha honom i mitt liv men andra stunder så träffas jag som en blixt från klar himel att "min bebis" är död... Kanske beror de på alla hormoner i kroppen nu när jag är gravid efter en önskad graviditet med rätt kille.. jag vet inte men jag hade kunnat vänta mitt andra barn nu å de är klart att de känns i hjärtat...
Vill dock tillägga att de tog min kropp ett helt år att bli redo för barn igen så de går inte fort för alla men tillslut lyckas de flesta så kämpa på... försök att inte planera in i minsta detalj, att inte prata om de så mycket å räkna dagar ect för då brukar kroppen motarbeta en..
Jag kommer bli en lycklig mamma när min bebis kommer ut men jag kommer endå aldrig glömma "den första"
Vill dock tillägga att de tog min kropp ett helt år att bli redo för barn igen så de går inte fort för alla men tillslut lyckas de flesta så kämpa på... försök att inte planera in i minsta detalj, att inte prata om de så mycket å räkna dagar ect för då brukar kroppen motarbeta en..
Jag kommer bli en lycklig mamma när min bebis kommer ut men jag kommer endå aldrig glömma "den första"
2010-09-28 21:23
Jag hade ett missfall för drygt ett år sedan i vecka 11+någonting. Det var oerhört jobbigt på mer än ett sätt.
Först för att stödet från sjukvården inte var det bästa, eftersom det var så pass sent behövdes det en skrapning, och den fick jag tid för nästan två veckor efter att blödningarna började. Att veta att jag gick omkring med ett dött foster i livmodern var enormt påfrestande. Jag blödde mycket men fick ingen utdrivning (värkliknande smärtor och kraftig utstötning av blod, livmoder osv) förrän ett par dagar innan skrapningen.
Jag var sjukskriven sammanlagt tre veckor, men insåg i efterhand att jag borde varit hemma mycket längre. Hela den psykiska påfrestningen med att först inte veta, sedan vänta på skrapning och sorgen över ett förlorat barn var mycket större än jag förstod. Så mitt råd till alla är att ta sig tid att sörja!
Vi väntade ett par månader med att försöka bli gravida igen, och sedan var det inte förrän i Juni vi lyckades. Nu är jag i vecka 18+0, men vi är båda helt nojiga fortfarande över att något ska gå fel igen. I synnerhet som det faktiskt inte syns på mig ännu att jag är gravid! Det är viktigt att både kropp och själ får läka innan man försöker bli gravid igen, och det är viktigt att sexet inte får bli en aktivitet som bara handlar om att bli med barn, vilket är lätt hänt!
Lycka till till alla er som förlorat ett barn, slappna av, njut av livet, unna er litet massage och ompysslande så löser det sig..
Först för att stödet från sjukvården inte var det bästa, eftersom det var så pass sent behövdes det en skrapning, och den fick jag tid för nästan två veckor efter att blödningarna började. Att veta att jag gick omkring med ett dött foster i livmodern var enormt påfrestande. Jag blödde mycket men fick ingen utdrivning (värkliknande smärtor och kraftig utstötning av blod, livmoder osv) förrän ett par dagar innan skrapningen.
Jag var sjukskriven sammanlagt tre veckor, men insåg i efterhand att jag borde varit hemma mycket längre. Hela den psykiska påfrestningen med att först inte veta, sedan vänta på skrapning och sorgen över ett förlorat barn var mycket större än jag förstod. Så mitt råd till alla är att ta sig tid att sörja!
Vi väntade ett par månader med att försöka bli gravida igen, och sedan var det inte förrän i Juni vi lyckades. Nu är jag i vecka 18+0, men vi är båda helt nojiga fortfarande över att något ska gå fel igen. I synnerhet som det faktiskt inte syns på mig ännu att jag är gravid! Det är viktigt att både kropp och själ får läka innan man försöker bli gravid igen, och det är viktigt att sexet inte får bli en aktivitet som bara handlar om att bli med barn, vilket är lätt hänt!
Lycka till till alla er som förlorat ett barn, slappna av, njut av livet, unna er litet massage och ompysslande så löser det sig..
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.