Hej!
Jag trodde först inte jag skulle bli medlem i detta slags forum men då jag verkligen behöver råd så kan jag inte låta bli.
Jag är gravid i 9e veckan, pappan till barnet är en man jag träffat för bara ett halvår sedan men vi har det väldigt bra tillsammans, han är far till två barn tidigare och en super fin person och pappa. Då jag är 26 och har upplevt en massor för min ålder, rest runt världen, bott i olika länder och studerat i många år så är jag redo att bli mamma. Jag har en kreativ utbildning som lätt ger mig jobb och pappan har varit självständig i många år så vi har trygga ekonomiska förutsättningar.
Till saken hör att jag blev gravid redan förra månaden men fick ett missfall i vecka 6 dagen efter att jag berättat för min mamma att jag var gravid. Min mamma och jag har alltid haft världens bästa relation och jag har bott med henne större delen av livet. Jag har även två bröder som har flera barn och varje gång min mor fått besked om att de väntar barn så har hon blivit överlycklig.
Men...
Inte med mig. Reaktionen har först varit chockartad och sedan mest en besvikelse. Ett tafatt grattis.. kanske. När jag fick missfall så kändes det som om min mamma blev lättad.
Hon tog sedan upp med mig att hon trodde att hennes besvikelse berodde på att jag nu "klippte navelsträngen" på riktigt med henne.
Ett par veckor efter så blev jag ju gravid igen och kunde såklart inte hålla mig för att berätta igen, samma reaktion även denna gång. Tafatt, halvt besviken och inte alls så glad som jag hade önskat. När vi nyss pratade i telefon så berättade jag att jag ska på första udnersökningen nästa vecka och jag får ingen "nä men vad spännande" tillbaka utan egentligen ingen reaktion alls.
Varför är det så här?
Även om jag vet att det är vad jag känner som är det viktigaste, så länge jag är glad så är det som det ska vara, men det är så svårt att känna glädje när inte den viktigaste personen som alltid varit i ens liv känner lika dant.
Jag vågar nästan inte berätta för min Pappa och mina bröder i rädsla av att få en obehaglig reaktion ifrån dem också.
Kan det bero på att min mamma hade hoppats att jag skulle göra karriär men att jag nu väljer barn istället (även om jag tror att båda funkar) ?
Eller är det att jag och min pojkvän har varit tillsammans för kort och att de är rädd för att jag tar för snabba beslut?
Har ni varit med om liknande situationer?
Ge gärna tips och råd, känner mig jätte ledsen på grund av detta.
<3
Hur tacklar din mamma din graviditet?
MammaS87 · 2013-07-03 · 25 svar
2013-07-03 13:14
25 svar i tråden
2013-07-04 08:43
Din mamma kanske känner då, att nu när fu ska ha egna barn så har hon inte kvar sin bebis längre. Vilket man kan förstå om du är minst i familjen. Men prata med henne igen och ställ frågan rakt ut \"varför är min graviditet och mitt barn inte lika roligt? Jag får en känsla av att vi blir mindre värda\" ( eftersom du beskriver henne som besviken) min \"pappa\" hade jag lika dant med, men för oss har det gått så pass långt att jag personligen sa till honom att han inte har något med mig och min dotter att göra längre, igår. (10 år av lögner å ursäkter). Låt inte det hända med din mamma. Raka frågor, raka svar och be om stöttning :) ta med en bild på RULet eller ta med henne om det blir fler ultraljud :) lycka till med allt. Vi på blimamma finns för dig :) grattis till graviditeten :) KRAM //Sara
2013-07-04 08:53
Åh om du bara visste vad jag känner igen mig på sååå många plan!!!! :-/ Lite skiljer oss åt; jag är äldre än dig och det är jag som har barn sedan tidigare. . Annars är det en klockren likhet! :-P Och min mamma är helt likgiltig. . Har ännu inte blivit gravid igen efter MA i april men vi ska försöka så fort det går igen! Min mamma har dock varit likgiltig till alla mina graviditeter av många olika \"orsaker\" eller vad sjutton man ska kalla det.. Först var jag för ung och bla bla... Nu är det för tidigt i förhållandet och blaaaa bla blaaaa! När min syster blivit gravid har det varit såååå underbart och lyckligt från hennes håll! Kändes sisådär när vi var gravida samtidigt (min första och hennes mellersta) när hon såg fram emot ett barnbarn men inte det andra.. Vi har alltid haft ett bra förhållande oss emellan och har det fortfarande men det här stör ändå lite.. Jag vet att det hade från början mycket att göra med mitt val av pappa och att jag var för ung, HON hade juså många planer flr MIG....! Jag bestämde mig för att totalt strunta i hennes åsikter och följa mitt hjärta, det är ju mitt liv och det är jag som ska leva det, ingen annan!!!!!! Kan bara råda dig till att följa ditt hjärta och leva ditt liv men försöka ha en dialog med din mamma, försöka få henne att förstå och så småningom acceptera det hela! Idag älskar min mamma mina tidigare barn av hela sitt hjärta och jag ver att nästa kommer att få samma ovillkorliga kärlek av henne, TROTS alla hennes motstridiga känslor... Mammor har svårt att släppa taget om sina barn i rädsla för att förlora deras kärlek! Det kommer du märka när du blir mamma själv! ;-) Tusen grattis till ert nya spirande liv!!!! ♥♥♥
2013-07-04 08:54
Min mamma var mest \"jaha\" under min graviditet men är glad mormor idag, lite på avstånd. Släpp förväntnngarna på din mamma, hon kanske blir gladare var det lider. Resten av min familj var nyfiken och glad hela tiden, speciellt mina bröder - som blir min sons faddrar.
2013-07-04 09:00
Min mamma är inte så bra på att ta förändringsnyheter eller överraskningar. När jag sa att jag var gravid i mars så sa hon mest jaha, men någon vecka senare var hon väldigt engagerade och var ett fantastisk stöd även under missfallet som följde den gravditeten. Det var likadant när mina bröder fick barn och när jag förlovade mig. Ge henne lite tid att vänja sig och försök att få henne delaktig så ska det nog lösa sig! Annars tycker jag att du får konfrontera henne och fråga om hon har något problem med din graviditet. Lycka till!
2013-07-04 09:19
Jag tror att det kan bero på hon nu behöver klippa navelsträngen, helt plötsligt är inte hennes barn barn, utan barnen har blivit vuxna! Jag förstår att hennes stöd känns viktigt för dig och att det ät svårt att glädjas när inte hon gör det. Försök att prata med henne, berätta om dina känslor, att du behöver hennes stöd, nu kanske mer än någonsin då barn är en av de största förändringarna en människa kan vara med om.
kycka till och grattis till graviditeten!! :) ❤
kycka till och grattis till graviditeten!! :) ❤
2013-07-04 09:53
Med min mamma var det så att hon var helt ointresserad under graviditeten (och helt oförstående till att jag var ledsen över ett tidigare tidigt missfall), hon reagerade knappt på ultraljudsbild. Nu när bebisen är här är hennes intresse däremot enormt! Jag tror inte folk utanför den närmaste familjen, man eller sambo eller partner, är särskilt intresserade av graviditeten. Inte ens min man var särskilt intresserad av graviditeten, han ville ju umgås med bebisen utanför magen! Ge din mamma lite tid så löser det sig. Angående klippa navelsträngen osv tror jag de andra här har rätt, hon tycker säkert du är hennes bebis fortf o det är svårt att acceptera att du har andra saker för dig!
2013-07-04 09:55
Jag är 19 fyller 20 senare i år. Jag berättade för min familj för tre dagar sen och hade redan då bestämt mig för att behålla barnet. Självklart är barnets pappa också med på det hela. Problemet för oss är att vi båda har precis startat egna företag och allt rullar väl på som det ska. Fast vi kanske inte tjänar några stora pengar juat nu. Jag och min kille har snart varit tillsammans i ett år och som sagt är väldigt unga. Men tillbaka till mina föräldrar dom blev chockade och ställde självklart frågor som vart ska ni bo vart ska ni ta vägen osv. Vi båda vet att det är ett problem och pengar och att vi inte kan ta ett lån. Jag hittade till slut min mamma gråtandes i trapphuset och hon visste nog inte riktigt vart hon skulle ta vägen i samma veva som jag hittade henne skulle jag till en kompis å hjälpa henne med en grej. Så jag gick efter jag hade lämnat henne inne i lägenheten. Sen smsade vi lite under kvällen och efter mötet som jag hade med barnmorskan igår så blev hon lugnare. Hon behöver nog bara lite tid innan hon klipper "navelsträngen". Min killes mamma har väll ställt till för oss, vi vet att hon vill vårat bästa men samtidigt känns det som om att hon egentligen vill att vi ska ta bort det. Så den sidan är inte lika enkel.
Lycka till med din mamma och graviditeten! :)
Kram
Lycka till med din mamma och graviditeten! :)
Kram
2013-07-04 12:32
Jag trodde att min mamma skulle bli jättearg och väntade med att säga något till v. 10-11 då pappa frågade mig (via tele) så var tvungen att tala om för mamma (via skype) hon blev inte jätteglad och ville inte prata mer den kvällen. Men dagen efter frånade hon hur vi tänkte oss (hon viste att jag aldrig skulle göra en abort) så efter att ha pratat den dagen så var det mycket bättre och idag sitter jag här med min min son som föddes den 26 juni 2013 och min mamma är en stolt mormor. Hon gör massor för oss behöver inte be hene om något - hon vill träffa sitt barnbarn massor och finnas till.
När du berättar så lägg fram det på ett bra sätt, och tänk efter innan noga vad du ska säga - hon kommer säker ställa frågor om ekonomi, bostad m.m. så se till att ha svar på de frågorna.
Lycka till och ett stort grattis <3
Kram
När du berättar så lägg fram det på ett bra sätt, och tänk efter innan noga vad du ska säga - hon kommer säker ställa frågor om ekonomi, bostad m.m. så se till att ha svar på de frågorna.
Lycka till och ett stort grattis <3
Kram
2013-07-04 12:46
Oj, oj, för mig var det precis tvärtom kan man säga. Trodde min kära mor skulle slå ihjäl mig eller något, kanske inte riktigt men verkligen ta det mycket värre. Jag är bara 19 och hade precis blivit tillsammans med min pojkvän då. Men hon var bara lite orolig men sen gick det ganska fort att hon accepterade det och nu är hon jätteglad bara. Så olika det kan vara. Som många nämnt så har nog många svårt att förstå när man är så tidigt gravid. Så var det med pappan till mitt barn, min pojkvän alltså, det tog tid innan han förstod och kunde glädjas, innan var han emot det helt nästinitll, försökte aldrig övertala mig till abort, tack och lov, men det var ju inget tjoho, men nu är vi båda lyckliga över det i vecka 26, livrädda, men lyckliga!
Man kan aldrig veta hur folk ska reagera, trodde alla skulle vara värsta sura och anti, men nej då, för mig accepterade folk ovanligt fort. Men för andra tar det tid. Tror precis som jag läst här att när du väl får ditt barn kommer din mamma älska det lika mycket som du. Lycka till, jag vet att det kan vara tufft men det är bra att du vet vad du själv vill i alla fall!
Man kan aldrig veta hur folk ska reagera, trodde alla skulle vara värsta sura och anti, men nej då, för mig accepterade folk ovanligt fort. Men för andra tar det tid. Tror precis som jag läst här att när du väl får ditt barn kommer din mamma älska det lika mycket som du. Lycka till, jag vet att det kan vara tufft men det är bra att du vet vad du själv vill i alla fall!
2013-07-04 14:46
Jag är gravid i vecka 16 och berättade för min mamma för ungefär 2 veckor sedan, hon blev däremot väldigt glad och jag och min kille har snart varit tillsammans i ett år bara, Men det kan ju hända att hon är lite chockad och tycker att det gått lite fort för er?
2013-07-04 14:47
Vad det än beror på är det sorgligt att din mamma inte kan vara glad för din skull. Du kunde kanske försöka tala om för henne - på något sätt som funkar i er relation - att hon förstör för dig, när hon inte kan vara glad för din skull. Kanske det skulle hjälpa henne att släppa vad det nu är hon är rädd för eller bitter över att se det ur ditt perspektiv?
Det kan ju vara många olika saker som bekymrar henne. Du skrev att hon själv tänker att det kanske har att göra med att du nu "klipper navelsträngen". Så kan det vara. Då kanske det hjälper henne att du påminner henne om att du alltid är hennes dotter, vad som än händer i livet, och förklarar för henne att du är glad att du har henne nu när du har en så spännande tid framför dig. Det kan hjälpa henne att se att du fortfarande behöver hennes stöd och vänskap!
Det kan också hända att hon inte vågar ta ut glädjen i förskott. Så är det lite med min mamma. Jag blev rätt störd på henne när hon gick och berättade för hela tjocka släkten att jag väntar barn, "men det är ju så tidigt ännu, så man vet ju inte, det kan ju bli missfall". Men jag tror det bara var det att hon inte vågade vara riktigt glad, för hon var rädd för att bli så besviken och ledsen om nåt gick snett.
Vad det nu än är tror jag det kan vara bra att du berättar för din mamma att det sårar dig att hon inte verkar vara glad för din skull. Det tär på en relation att gå och vara besviken på varandra i tysthet. Kanske det skulle vara jätteskönt för din mamma att också få fundera mer på vad det egentligen är som plågar henne.
Lycka till, både med graviditeten och med din mamma!
Det kan ju vara många olika saker som bekymrar henne. Du skrev att hon själv tänker att det kanske har att göra med att du nu "klipper navelsträngen". Så kan det vara. Då kanske det hjälper henne att du påminner henne om att du alltid är hennes dotter, vad som än händer i livet, och förklarar för henne att du är glad att du har henne nu när du har en så spännande tid framför dig. Det kan hjälpa henne att se att du fortfarande behöver hennes stöd och vänskap!
Det kan också hända att hon inte vågar ta ut glädjen i förskott. Så är det lite med min mamma. Jag blev rätt störd på henne när hon gick och berättade för hela tjocka släkten att jag väntar barn, "men det är ju så tidigt ännu, så man vet ju inte, det kan ju bli missfall". Men jag tror det bara var det att hon inte vågade vara riktigt glad, för hon var rädd för att bli så besviken och ledsen om nåt gick snett.
Vad det nu än är tror jag det kan vara bra att du berättar för din mamma att det sårar dig att hon inte verkar vara glad för din skull. Det tär på en relation att gå och vara besviken på varandra i tysthet. Kanske det skulle vara jätteskönt för din mamma att också få fundera mer på vad det egentligen är som plågar henne.
Lycka till, både med graviditeten och med din mamma!
2013-07-04 19:13
Tack för alla era svar. Blir super glad att ni tagit er tid att läsa och komma med era tankar runt detta.
Idag har jag haft en bättre dag. Vaknade och kände mig mer gravid än jag gjort hittils och det gör mig lugn och lycklig, för det som räknas är ju faktiskt vad jag själv känner och pappan såklart. :)
Från min mammas sida så tror jag nog också att det kan vara en del av att navelsträngen ska klippas och en rädsla för att jag inte har tänkt igenom mitt val.
Ska göra som ni säger och ge det tid och faktiskt säga precis vad jag känner, har vi haft den fina relation hittills så ska inte detta få förstöra något.
Tack!!!
Idag har jag haft en bättre dag. Vaknade och kände mig mer gravid än jag gjort hittils och det gör mig lugn och lycklig, för det som räknas är ju faktiskt vad jag själv känner och pappan såklart. :)
Från min mammas sida så tror jag nog också att det kan vara en del av att navelsträngen ska klippas och en rädsla för att jag inte har tänkt igenom mitt val.
Ska göra som ni säger och ge det tid och faktiskt säga precis vad jag känner, har vi haft den fina relation hittills så ska inte detta få förstöra något.
Tack!!!
2013-07-04 19:19
Åh om du bara visste vad jag känner igen mig på sååå många plan!!!! :-/ Lite skiljer oss åt; jag är äldre än dig och det är jag som har barn sedan tidigare. . Annars är det en klockren likhet! :-P Och min mamma är helt likgiltig. . Har ännu inte blivit gravid igen efter MA i april men vi ska försöka så fort det går igen! Min mamma har dock varit likgiltig till alla mina graviditeter av många olika \\"orsaker\\" eller vad sjutton man ska kalla det.. Först var jag för ung och bla bla... Nu är det för tidigt i förhållandet och blaaaa bla blaaaa! När min syster blivit gravid har det varit såååå underbart och lyckligt från hennes håll! Kändes sisådär när vi var gravida samtidigt (min första och hennes mellersta) när hon såg fram emot ett barnbarn men inte det andra.. Vi har alltid haft ett bra förhållande oss emellan och har det fortfarande men det här stör ändå lite.. Jag vet att det hade från början mycket att göra med mitt val av pappa och att jag var för ung, HON hade juså många planer flr MIG....! Jag bestämde mig för att totalt strunta i hennes åsikter och följa mitt hjärta, det är ju mitt liv och det är jag som ska leva det, ingen annan!!!!!! Kan bara råda dig till att följa ditt hjärta och leva ditt liv men försöka ha en dialog med din mamma, försöka få henne att förstå och så småningom acceptera det hela! Idag älskar min mamma mina tidigare barn av hela sitt hjärta och jag ver att nästa kommer att få samma ovillkorliga kärlek av henne, TROTS alla hennes motstridiga känslor... Mammor har svårt att släppa taget om sina barn i rädsla för att förlora deras kärlek! Det kommer du märka när du blir mamma själv! ;-) Tusen grattis till ert nya spirande liv!!!! ♥♥♥
Känns så skönt att läsa att det är någon som är i lika situation. Detta fick mig verkligen att tänka efter och tror som du säger att det är ens eget liv och en själv som ska leva det. Kanske detta bara har något att göra med att jag och min mor haft så fin relation som vi haft och nu är det dags för mig att bli vuxen på riktigt och för henne att släppa taget. Jag tror också att det komemr att bli bra så småningom!
Jag önskar dig all lycka till med ny graviditet. Hållar tummarna! :)
Känns så skönt att läsa att det är någon som är i lika situation. Detta fick mig verkligen att tänka efter och tror som du säger att det är ens eget liv och en själv som ska leva det. Kanske detta bara har något att göra med att jag och min mor haft så fin relation som vi haft och nu är det dags för mig att bli vuxen på riktigt och för henne att släppa taget. Jag tror också att det komemr att bli bra så småningom!
Jag önskar dig all lycka till med ny graviditet. Hållar tummarna! :)
2013-07-04 19:34
Kämpa på! :-) Är säker på att ni kommer lösa det på ett bra sätt med tiden iaf! :-) Tack! :-D
2013-07-04 19:59
Min mamma sa inget, förutom att "jag tänker inte säga grattis" sen erbjöd hon mig en öl. Hon trodde inte att jag var ärlig, eller så hade hon väldigt svårt att ta det till sig. Både min fästman och jag har ett väldigt destruktivt förflutet, men både alkohol, droger och dåliga relationer till allt och alla vilket hon vet om. Jag hann gå till v25 och efter att jag visat en bild från mitt rul innan hon tog det till sig (även om magen var stor redan innan). Sen ville hon hjälpa till med ALLT! Hon bidrag med pengar till vagn, köpte MASSOR av kläder och allt annat spm behövdes. Och nu är hon arg om hon intefår träffa min dotter mer än en gång i veckan. Så jag tror din mamma behöver smälta din glada nyhet. Snart så kommer det ge med sig :) lycka till och grattis!
2013-07-04 21:36
När ja berättade för mamma blev hon arg, hon skällde på mig och killen inte för att vi var gravida mest hur vi skulle klara av allt. Hon åkte hem efter hon skällt klart och hörde inte av sig på några dagar, sen ringde hon upp och frågade stolt om hon fick berätta att hon skulle bli mormor:)
nu frågar hon mig varje gång vi ses vilken vecka jag är i och planerar en liten pool, lekstuga och allt det där!
Allt kommer ordna sig, ge de lite tid :)
nu frågar hon mig varje gång vi ses vilken vecka jag är i och planerar en liten pool, lekstuga och allt det där!
Allt kommer ordna sig, ge de lite tid :)
2013-07-04 22:31
hej tjejen, först och främst, grattis!
vet inte riktigt exakt vad jag ska säga, men LITE LITE kände jag min mammas tveksamhet när jag berättade för henne, hon var den första jag ringde. jag vet dock vad hennes tveksamhet beror på, att jag varit väldigt sjuk och haft det jävligt tufft, så mycket hälsofrågor handlade det om och ORO. men nu när jag är i 6:e månaden och hon är den jag pratar mest med om graviditeten då jag inte längre är tillsammans med pappan, så är hon nu väldigt glad och stöttande och jag kan fråga o få svar, tips, råd (hon vet ju trots allt hur det är att gå igenom detta :) ) mormor/morfar, morbröder med familjer, bror + min pappa är alla glada att få vara med o finnas till hands. NOG OM DET, ursäkta! :)
Jag tänker att, prata med din mamma. Mycket. Fråga, delge henne dina tankar o funderingar, känslor osv så hon är Delaktig lixom. Då kanske hon inte blir så skrämd av tanken att "klippa din navelsträng" om du förstår hur jag tänker.
Att hon får känna att hon fortfarande är en stor del och en viktig person för dig, vilket hon verkar vara på det man läser. Så kanske hon vänjer sig vid tanken och kan hantera o acceptera osv osv..
Hoppas nåt av detta kan hjälpa dig på nåt sätt :)
Kram o lycka till!
vet inte riktigt exakt vad jag ska säga, men LITE LITE kände jag min mammas tveksamhet när jag berättade för henne, hon var den första jag ringde. jag vet dock vad hennes tveksamhet beror på, att jag varit väldigt sjuk och haft det jävligt tufft, så mycket hälsofrågor handlade det om och ORO. men nu när jag är i 6:e månaden och hon är den jag pratar mest med om graviditeten då jag inte längre är tillsammans med pappan, så är hon nu väldigt glad och stöttande och jag kan fråga o få svar, tips, råd (hon vet ju trots allt hur det är att gå igenom detta :) ) mormor/morfar, morbröder med familjer, bror + min pappa är alla glada att få vara med o finnas till hands. NOG OM DET, ursäkta! :)
Jag tänker att, prata med din mamma. Mycket. Fråga, delge henne dina tankar o funderingar, känslor osv så hon är Delaktig lixom. Då kanske hon inte blir så skrämd av tanken att "klippa din navelsträng" om du förstår hur jag tänker.
Att hon får känna att hon fortfarande är en stor del och en viktig person för dig, vilket hon verkar vara på det man läser. Så kanske hon vänjer sig vid tanken och kan hantera o acceptera osv osv..
Hoppas nåt av detta kan hjälpa dig på nåt sätt :)
Kram o lycka till!
2013-07-05 01:28
vissa e känsligare än andra.. jag misstänker mer att eftersom din mamma vet alla "mörka" sidor som de innebär att få barn, alla svårigheter så har hon kanske lite svårare att glädjas lika mycke för din skull som för dina bröders. jag tänker redan nu på allt jobbigt min dotter ska behöva gå igenom o tycker synd om henne o känner mig smått skyldig eftersom det e jag som tagit henne till denna värld och hon e bara ca 10-1månader haha. de kommer bli bättre :D lycka till
2013-07-05 09:21
Hej
När jag blev med barn hade jag träffat min nuvarande man 8 månader tidigare. Precis som du beskriver din kille så kände jag att detta var en lugn, pålitlig och stabil person. Det finns inga garantier för att en relation kommer att hålla. Du kan inte vara mer säker bara för att ni varit tillsammans i tio år, så om du vet att detta är en bra person så är det den bästa gåva du kan ge ditt blivande barn, en god far.
Jag fick lite olika reaktioner från familjen. "oj, det gick fort", "vad har du gjort" etc. Jag tror att det blev en chock för dem. Men allt efter byttes detta ut mot glädje, spänning, förväntningar och lyckönskningar. När det går fort behöver omgivningen lite tid till att smälta det. Det försvarar inte din mammas reaktion men det förklarar den kanske. Det ligger i en mors natur skulle jag tro.
Jag tycker att du ska tala med henne. Berätta att det kändes tråkigt att hon inte blev gladare och att du vill veta varför. Säg att hennes roll är att stötta dig i det beslut du väljer. När den lilla/lille kommer blir hon garanterat överlycklig. Barn har den effekten. Och du - berätta för dina bröder och din pappa. Beslutet är ditt och om du känner dig redo så ÄR du redo.
Vad gäller karriär har du dessutom all tid i världen. Allt måste inte ske på en och samma gång. Min mamma var lika gammal som du när hon fick min storebror som är ett år äldre än jag. Idag är hon en mycket högt uppsatt politiker. Hon passade på att göra sin karriär när jag och min bror var tonåringar och snarare ville umgås mindre än mer med våra föräldrar ;) Allt har sin tid, tala med din mor bara för det är roligare att dela glädjen. Säg att du behöver hennes stöd.
Lycka till och kram
E
När jag blev med barn hade jag träffat min nuvarande man 8 månader tidigare. Precis som du beskriver din kille så kände jag att detta var en lugn, pålitlig och stabil person. Det finns inga garantier för att en relation kommer att hålla. Du kan inte vara mer säker bara för att ni varit tillsammans i tio år, så om du vet att detta är en bra person så är det den bästa gåva du kan ge ditt blivande barn, en god far.
Jag fick lite olika reaktioner från familjen. "oj, det gick fort", "vad har du gjort" etc. Jag tror att det blev en chock för dem. Men allt efter byttes detta ut mot glädje, spänning, förväntningar och lyckönskningar. När det går fort behöver omgivningen lite tid till att smälta det. Det försvarar inte din mammas reaktion men det förklarar den kanske. Det ligger i en mors natur skulle jag tro.
Jag tycker att du ska tala med henne. Berätta att det kändes tråkigt att hon inte blev gladare och att du vill veta varför. Säg att hennes roll är att stötta dig i det beslut du väljer. När den lilla/lille kommer blir hon garanterat överlycklig. Barn har den effekten. Och du - berätta för dina bröder och din pappa. Beslutet är ditt och om du känner dig redo så ÄR du redo.
Vad gäller karriär har du dessutom all tid i världen. Allt måste inte ske på en och samma gång. Min mamma var lika gammal som du när hon fick min storebror som är ett år äldre än jag. Idag är hon en mycket högt uppsatt politiker. Hon passade på att göra sin karriär när jag och min bror var tonåringar och snarare ville umgås mindre än mer med våra föräldrar ;) Allt har sin tid, tala med din mor bara för det är roligare att dela glädjen. Säg att du behöver hennes stöd.
Lycka till och kram
E
2013-07-06 18:17
jag är 22 år och har en son på 2 år.
Jag lever med en helt fantastisk kille som är 2 år yngre än mig ( 20 alltså )
vi har enbart varit tillsammans i 4 månader och bott tillsammans i 3 ..
min mamma blev inte heller mega glad när ja berättade nyheten för henne, men då jag och sambon älska varandra och gör ett val tillsammans att behålla , får hon helt enket nöja sig med detta :) !
jag tror att din mor känner en typ utav sorg , för att hennes dotter skall få en familj , en riktig familj, hon kanske känner det som att du kommer försvinna från henne på ett plan i livet som du inte kan förstå som inte har egna barn :) !
är du yngst i familjen ? är du ända flickan ? :)
prata med din mamma om det, hur du upplever det och fråga henne rakt ut , hon är ändå din mamma & jag VET att när bebisen väl kommer & när du får en mage och sparkar både syns å känns ( ta med henne på ultraljudet i vecka 18 ? ) så kommer du uppleva henne helt annorlunda . hon är kanske rädd för att se sin prinsessa växa upp till en början .
lycka till med allt och med graviditeten ! kram
Jag lever med en helt fantastisk kille som är 2 år yngre än mig ( 20 alltså )
vi har enbart varit tillsammans i 4 månader och bott tillsammans i 3 ..
min mamma blev inte heller mega glad när ja berättade nyheten för henne, men då jag och sambon älska varandra och gör ett val tillsammans att behålla , får hon helt enket nöja sig med detta :) !
jag tror att din mor känner en typ utav sorg , för att hennes dotter skall få en familj , en riktig familj, hon kanske känner det som att du kommer försvinna från henne på ett plan i livet som du inte kan förstå som inte har egna barn :) !
är du yngst i familjen ? är du ända flickan ? :)
prata med din mamma om det, hur du upplever det och fråga henne rakt ut , hon är ändå din mamma & jag VET att när bebisen väl kommer & när du får en mage och sparkar både syns å känns ( ta med henne på ultraljudet i vecka 18 ? ) så kommer du uppleva henne helt annorlunda . hon är kanske rädd för att se sin prinsessa växa upp till en början .
lycka till med allt och med graviditeten ! kram
2013-07-07 15:13
Jag är inte gravid ännu men vi försöker allt vi kan :) jag har ett bra förhållande till min mamma men hon kan vara lite "sträng" ibland. Vi jobbar på samma jobb och hon har väldigt svårt att inse att jag är 22 och inte ett litet barn ännu. Försöker intala mig själv att jag kommer alltid att vara hennes lilla flicka och är ju det enda barnet också.
Är ganska rädd för den dagen när den kommer, då jag ska berätta för henne. Känns som hon kommer vara väldigt dömmande, frånvarande och inte alls ta det så bra även om hon sagt tidigare att hon längtar efter ett barnbarn. Det är så jobbigt när man sitter dära och dom äldre börjar prata osv så säger dom, nä man ska vänta så länge det går osvosv.
Men sen när jag pratade med min sambo så sa jag att det är MITT/VÅRAT val, inte hennes! Det är jag som ska ha barn, inte hon. Det är något jag verkligen längtar efter och då får hon ta det som hon vill. Man hoppas ju att dom ska reagera på ett bra sätt men man vet aldrig, och det är nog vanligt att dom reagerar chockade först, sen får dom fundera igenom och då är de inte så farligt!
men hon lär nog ändra sig, du är väl den enda dottern hon har och mor & dotter brukar ju ha ett speciellt band, och nu ser hon att du verkligen blivit vuxen och själv ska få ett barn, skapa din egna lilla familj, hon är nog bara rädd :) det ordnar sig! Du har alltid sambon och ditt lilla mirakel! :)) hoppas det löser sig!
Är ganska rädd för den dagen när den kommer, då jag ska berätta för henne. Känns som hon kommer vara väldigt dömmande, frånvarande och inte alls ta det så bra även om hon sagt tidigare att hon längtar efter ett barnbarn. Det är så jobbigt när man sitter dära och dom äldre börjar prata osv så säger dom, nä man ska vänta så länge det går osvosv.
Men sen när jag pratade med min sambo så sa jag att det är MITT/VÅRAT val, inte hennes! Det är jag som ska ha barn, inte hon. Det är något jag verkligen längtar efter och då får hon ta det som hon vill. Man hoppas ju att dom ska reagera på ett bra sätt men man vet aldrig, och det är nog vanligt att dom reagerar chockade först, sen får dom fundera igenom och då är de inte så farligt!
men hon lär nog ändra sig, du är väl den enda dottern hon har och mor & dotter brukar ju ha ett speciellt band, och nu ser hon att du verkligen blivit vuxen och själv ska få ett barn, skapa din egna lilla familj, hon är nog bara rädd :) det ordnar sig! Du har alltid sambon och ditt lilla mirakel! :)) hoppas det löser sig!
2013-07-07 18:38
Eller så är hon rädd för att "mista" sin älskade dotter.
2013-07-09 20:01
det är ditt val vad du väljer att göra i ditt liv, och ingen annans! om du vill skaffa barn nu eller om fem år är upp till dig ingen annan har med detta att göra. Min mamma blev bokstavligen besviken när jag berättade att jag var gravid, och det tog väldigt hårt för jag var så lycklig. Men nu några månader in i graviditeten har hon ändrat sig helt och verkar väldigt stolt rent ut sagt över att hon ska bli mormor. och när de kommer till att du känt pappan en kort tid ska ej påverka, jag och min pojkvän hade vart ett par i en månad när jag plussade. de som ej kan glädjas åt detta mirakel får ha de bekymrerna för sig själva enligt mig, låt hon smälta de lite men lägg ingen energi på hennes reaktion!
2013-07-14 21:02
Mina föräldrar reagerade med ett: "jaha, är det så det ligger till". Sedan inget mer, inte nu efteråt heller mer än "tjat" om att min sambo måste skaffa sig ett jobb.
Ingen glädje därifrån, och inte heller från min lillasyster (som själv har två barn).
Tror iof att jag chockade mina föräldrar lite då jag är 35 och väntar mitt första barn, de trodde kanske att jag inte skulle skaffa några. Samtidigt så väntar min lillebror och hans fru sitt andra barn i september (3månader innan oss).
Däremot min svärmor(bor och kommer från Nederländerna) är överlycklig att vi ska få barn och har berättat för typ alla hon känner. Detta trots att hon fick ett barnbarn nu i maj :)
Det finns lika många reaktioner som det finns mammor, ingen är rätt eller fel, bara DU kan svara på det. Men förstår att det är jobbigt.
Kramar
Ingen glädje därifrån, och inte heller från min lillasyster (som själv har två barn).
Tror iof att jag chockade mina föräldrar lite då jag är 35 och väntar mitt första barn, de trodde kanske att jag inte skulle skaffa några. Samtidigt så väntar min lillebror och hans fru sitt andra barn i september (3månader innan oss).
Däremot min svärmor(bor och kommer från Nederländerna) är överlycklig att vi ska få barn och har berättat för typ alla hon känner. Detta trots att hon fick ett barnbarn nu i maj :)
Det finns lika många reaktioner som det finns mammor, ingen är rätt eller fel, bara DU kan svara på det. Men förstår att det är jobbigt.
Kramar
2013-09-06 16:10
Jag känner igen mig delvis! Min mamma och bonuspappa blev jätte glada. Min pappa sa nästan rakt ut att gör abort för han tyckte vi var för unga. Jag var 19 när jag blev gravid och 20 när min dotter valde att se världen. Min pappa tyckte att vi skulle ha jobb, bo i hus, utbilda oss i högskola osv (jag och sambon är inne på 6e året tillsammans och våran dotter är 1 år, så relationen va ingen av föräldrarna oroliga över). Jag har valt att ta lite avstånd från min far, jag blandar inte in honom i vårt liv mer än nödvändigt pga att jag känner mig besviken och han inte alls visar glädje över vårt liv, även om vi har lyckats riktigt bra och verkligen kämpar! Jag känner mig stolt! Min svärmor gav oss samma reaktion som din mamma, nästan exakt samma. Men ju längre in i graviditeten vi kom ju mer glad och förväntansfull blev även hon, men det berodde på att min sambo klippte navelsträngen och hon förstod att vi skulle fixa det nya livet som föräldrar och familj. Hon var den som kom springandes med kläder och bra att ha artiklar. Jag tror din mamma tycker det är jobbigt att du klipper navelsträngen och att det ärtidigt i förhållandet, att man som par inte helt har lärt känna varandra innan ni ska lära känna ett till litet liv. Innerst inne tror jag eller hoppas att hon känner glädje även om lite oro finns på ytan. Lycka till ! :)
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.