Hej.
Jag är gravid i vecka 10 och har börjat tvivla. Jag har börjat tänka mycket på hur det kommer gå, är jag verkligen redo för det här nu, vill jag detta nu? Jag har varit säker fram tills nu. Nu blir jag osäker å får lite smått panik.
Jag är 24 år min sambo är 28. Vi har bara varit tillsammans i ett år men känns mycket längre o vi har det jättebra tillsammans, bästa killen jag någonsin träffat. Han har fast jobb och bra inkomst, ca 22 000 ut varje månad. Jag är bara timanställd och har ut mellan 7000-8000 kr i månaden.
Tanken om barn har jag haft väldigt länge, blev gravid med mitt ex när jag var 19 men fick panik o gjorde abort. Vilket jag är glad av idag att jag gjorde. Situationen just då var inte bra, hade inget jobb och jag blev psykiskt misshandlad i vårt förhållande.
Idag är jag lycklig med min kille, vi flyttar till en helt nybyggd lägenhet 3a om 1 månad. Vi har pratat om barn ända sen vi började träffas och i somras bestämde vi oss att jag skulle sluta med mina P piller. Vi tänkte att det kanske skulle ta ett tag och händer det så händer det. Och det hände 3 månader senare. Blev sjukt chockad, men samtidigt glad. Nu när veckorna har gått så börjar mina tvivel komma.
Jag har sedan länge velat ha ett nytt jobb som jag trivs med och tjänar bättre, helst fast men sånt kan ju ta tid och va svårt. Jag har väl inte varit så aktivt sökande då vi har haft mycket för oss i sommar som jag inte haft möjlighet o söka nytt jobb. Precis innan jag fick veta att jag var gravid så bestämde jag mig att jag aktivt skulle söka jobb, och gav mig verkligen fan på det. Sen fick jag då reda på att jag var gravid. Massa jobbmöjligheter har precis kommit upp och jag vill jättegärna söka dessa jobb men det är inte lönt eftersom jag är gravid. Har bf mitten av juni vilket innebär Att jag nog inte kommer jobba längre än till april.
Min sambo har alltid velat ha barn och älskar barn mer än nåt annat. Han ser jättemycket fram emot detta och är jätteglad. Jag berättade för honom igår om mina tvivel och han blev ju såklart jätteledsen. Han tycker att mina anledningar inte är tillräckligt för att göra abort, men att det är upp till mig.
Jag vet inte om det är hormonerna i min kropp som spökar dessa tankar, kanske kommer jag ändå känna såhär nästa gång jag blir graviD (om jag skulle göra abort) och detta bara är en rädsla som många får första gången. Jag vill såklart helst inte göra abort en gång till då jag redan gjort det men vad ska jag göra?
Är det någon som känner igen sig? Någon som man kan prata med? Är mina tankar helt ute å cyklar? Vad tycker ni?
Är tacksam för alla möjliga svar!
Börjat tvivla..
Sienna · 2013-11-15 · 2 svar
2013-11-15 11:45
2 svar i tråden
2013-11-15 12:39
Jag tror att alla har de där tankarna, "Är jag verkligen redo för detta?" någon gång under graviditeten. Jag blev jätteglad för mitt plus och är det än, men jag har ändå gått i samma tankar som du. Jag tror att det är normalt! Det är ju en sån enorm omställning och det händer mycket med kroppen och hormoner som spökar.
Angående jobb, det är väl jättebra att det dykt upp jobbmöjligheter! Och att kunna jobba fram till april istället för ingenting alls är väl skitbra? :) För att inte tala om att du får bättre mammapeng.
Angående jobb, det är väl jättebra att det dykt upp jobbmöjligheter! Och att kunna jobba fram till april istället för ingenting alls är väl skitbra? :) För att inte tala om att du får bättre mammapeng.
2013-11-21 15:13
Jag är gravid med mitt tredje barn, v 13 nu och trots att jag har två underbara barn och ett tredje mirakel på väg, har jag ändå känt tvivel och oro, i alla tre graviditeterna!
Min oro bottnar sig i att jag alltid vill ha kontroll över allt omkring mig, så förrändringen med hormoner, livet efter bebis fötts, har gjort mig sjukt rädd o orolig över hur allt kmr bli, om man kmr orka, ha tiden till alla barnen osv.
Så jag tror att alla gravida någongång får den känslan el dom tankarna under si a graviditeter, för oavsett om du skaffar första el tredje barnet, är det en livsomställning och en ny vardag man ska komma underfund med :)
Gå på hjärtats röst, jag vet att jag skulle inte kunna göra abort trots tvivlen, när bebisen väl kommit till världen älskar man mer än man trodde var möjligt och allt var värt det ögonblicket då man ser den lilla första gången ♥
Min oro bottnar sig i att jag alltid vill ha kontroll över allt omkring mig, så förrändringen med hormoner, livet efter bebis fötts, har gjort mig sjukt rädd o orolig över hur allt kmr bli, om man kmr orka, ha tiden till alla barnen osv.
Så jag tror att alla gravida någongång får den känslan el dom tankarna under si a graviditeter, för oavsett om du skaffar första el tredje barnet, är det en livsomställning och en ny vardag man ska komma underfund med :)
Gå på hjärtats röst, jag vet att jag skulle inte kunna göra abort trots tvivlen, när bebisen väl kommit till världen älskar man mer än man trodde var möjligt och allt var värt det ögonblicket då man ser den lilla första gången ♥
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.