Har hamnat i en sådan otrolig situation. Jag och min pojkvän är jämngamla och vi har varit tillsammans i över ett år och är väldigt säkra tillsammans. Vi har alltid skyddat oss så medan jag nu slutat med p-piller pga att jag fick jobbiga biverkningar så har vi använt kondom fram tills jag skaffat ett nytt preventivmedel.
Har mått illa under en längre tid och märkte även att jag plötsligt var väldigt känslig mot lukter då jag fick kväljningar bara utav att gå in i ett rum där någon nyligen sovit. Fick också huvudvärk konstant, men detta är de ända symptomen jag fått förutom just, svullen mage, som öppnade ögonen för mig. Jag hade en mensliknande blödning för cirka 2 veckor som gjorde att alla misstankar mot graviditet försvann.
Hur som helst så tog vi oss till apoteket igår och köpte gravtest. Använde morgonurinet och jodå, där var ett plus.
Det har gått 1 dygn, och jag känner redan ett band och en enorm kärlek till det här blivande barnet. Det känns helt sinnessjukt. Jag blev innerst inne överlycklig när jag såg detta plustecken och kunde inte sluta skratta.
Pojkvännen däremot känner sig inte redo vilket jag givetvis kan förstå då vi är relativt unga även fast han säger att han skulle finnas vid min sida i alla fall. Men han vill verkligen att jag ska ta bort det. Mina föräldrar vet ingenting även om jag har en väldigt bra relation med båda mina föräldrar. Jag har ingen fast inkomst och jag börjar gymnasiet till hösten. Jag har alltså alla odds emot mig. Men jag vet inte vad jag ska göra, det känns så otroligt rätt och jag har alltid fått höra att jag är en fruktansvärt mogen tjej som alltid verkar äldre än vad jag egentligen är. Är en väldigt skötsam tjej helt enkelt.
Hjälp mig!?
16 år och gravid, vad ska jag göra?
jmaria07 · 2012-07-28 · 7 svar
2012-07-28 12:01
7 svar i tråden
2012-07-28 12:24
Ingen rolig sits.
Men tycker att ni ska diskutera igenom detta noga.
Du ni har hela livet framför er. Ni hinner skaffa barn.
Tror ni blir lyckligare om ni väntar med barn tills ni har gått ut skolan och bor för er själva med stadig ekonomi
Men tycker att ni ska diskutera igenom detta noga.
Du ni har hela livet framför er. Ni hinner skaffa barn.
Tror ni blir lyckligare om ni väntar med barn tills ni har gått ut skolan och bor för er själva med stadig ekonomi
2012-07-28 13:51
Ingen annan kan säga vad du skall göra, det beslutet måste komma från ditt hjärta.
Att få barn är tuffare än man tror, speciellt om du kommer vara ensamstående. Alla säger så, och ,man har en tendens att tänka, "men SÅÅÅÅ illa kan det inte vara". Men det finns en anledning till att alla säger så, det ÄR tufft, de första månaderna är sjukt jobbiga, man får knappt sova, ens hormoner är en enda röra, det kan vara svårt nog om man är två. Om du bestämmer dig för att fortsätta graviditeten, se då till att du har människor runt omkring dig som kan stötta dig och hjälpa dig, det kommer behövas!
Jag vill inte påverka dig vare sig för eller emot, för det är ditt, och bara ditt val. Tycker du resonerar bra med dig själv, du är ärlig med att du har alla odds emot dig, och överväger både för och nackdelar. det är bra. Många ser bara det positiva i att få barn, tänker bara på att barn ju är såååå gulliga. och det är dom! men krävande också! :)
Försök att tänka på din situation med barnets bästa som fokus! Kommer du kunna ge det här barnet ett bra liv? En trygg tillvaro? Kan du erbjuda ditt barn allt som barn behöver för att må bra? Om svaret är ja på det, så finns det egentligen inget hinder.
Tycker du ska ringa till din närmaste mödravårdscentral och boka en tid där. Prata med barnmorksan om din situation. Där finns även en psykolog man kan prata med, de brukar vara väldigt duktiga! Sen tycker jag självklart du ska prata med dina föräldrar också. Men kanske ska du prata med dom på mödravårdscentralen först? Risken finns ju att dina föräldrar kommer vilja att du gör abort, och då kan det vara bra att ha pratat med en utomstående först, så att du vet vad DU vill innan du pratar med dom.
Det här är bara mina tankar, men hoppas det var till någon hjälp i alla fall. Jag blev gravid första gången när jag var 18 med min sambo. Det var inte planerat, men ändå välkommet, men många andra var emot det. Tyvärr slutade den graviditeten i missfall. Men är nu 22, och min sambo är jämngammal, och nu har vi en son på 5 månader :)
Du får gärna maila om du vill prata lite, brukar vara ganska bra på att lyssna och ge råd :)
lycka till, och styrkekramar till dig!
Att få barn är tuffare än man tror, speciellt om du kommer vara ensamstående. Alla säger så, och ,man har en tendens att tänka, "men SÅÅÅÅ illa kan det inte vara". Men det finns en anledning till att alla säger så, det ÄR tufft, de första månaderna är sjukt jobbiga, man får knappt sova, ens hormoner är en enda röra, det kan vara svårt nog om man är två. Om du bestämmer dig för att fortsätta graviditeten, se då till att du har människor runt omkring dig som kan stötta dig och hjälpa dig, det kommer behövas!
Jag vill inte påverka dig vare sig för eller emot, för det är ditt, och bara ditt val. Tycker du resonerar bra med dig själv, du är ärlig med att du har alla odds emot dig, och överväger både för och nackdelar. det är bra. Många ser bara det positiva i att få barn, tänker bara på att barn ju är såååå gulliga. och det är dom! men krävande också! :)
Försök att tänka på din situation med barnets bästa som fokus! Kommer du kunna ge det här barnet ett bra liv? En trygg tillvaro? Kan du erbjuda ditt barn allt som barn behöver för att må bra? Om svaret är ja på det, så finns det egentligen inget hinder.
Tycker du ska ringa till din närmaste mödravårdscentral och boka en tid där. Prata med barnmorksan om din situation. Där finns även en psykolog man kan prata med, de brukar vara väldigt duktiga! Sen tycker jag självklart du ska prata med dina föräldrar också. Men kanske ska du prata med dom på mödravårdscentralen först? Risken finns ju att dina föräldrar kommer vilja att du gör abort, och då kan det vara bra att ha pratat med en utomstående först, så att du vet vad DU vill innan du pratar med dom.
Det här är bara mina tankar, men hoppas det var till någon hjälp i alla fall. Jag blev gravid första gången när jag var 18 med min sambo. Det var inte planerat, men ändå välkommet, men många andra var emot det. Tyvärr slutade den graviditeten i missfall. Men är nu 22, och min sambo är jämngammal, och nu har vi en son på 5 månader :)
Du får gärna maila om du vill prata lite, brukar vara ganska bra på att lyssna och ge råd :)
lycka till, och styrkekramar till dig!
2012-07-28 14:57
Som sagt prata igenom även med dina föräldrar om dem kommer stötta dig och hjälpa dig så att du kan gå klart skolan om ni bestämmer er för att behålla barnet! Jag förstår dig att du vill ha barnet och e det det du vill så satsa, man kommer ångra det barn man inte fött om du har sådana känslor. Jag ville ha barn när jag var 16, skulle jag blivit gravid skulle jag absolut behållit det! Nu han jag bli 19 innan jag blev gravid första gången. Jag har vänninor som var både 15-16 å äldre när det fick sina första barn , har gått jätte bra för dem, men då har det funnits folk som stöttat!! Min storesyrra var 14 år när hon fick sin dotter och hon e mormor till 2 barnbarn i dag!
Min äldsta dotter är 16 1/2 år å skulle hon komma hem å säga att hon var gravid och ville behålla barnet så skulle jag stötta henne till 200% !!!så lycka till i erat beslut, hör gärna av dig så jag får veta hur det går!!! Vilken v är du i? Styrkekramar till er!!
Min äldsta dotter är 16 1/2 år å skulle hon komma hem å säga att hon var gravid och ville behålla barnet så skulle jag stötta henne till 200% !!!så lycka till i erat beslut, hör gärna av dig så jag får veta hur det går!!! Vilken v är du i? Styrkekramar till er!!
2012-07-29 00:35
Vill inte vara en joy killer. Men jag råder dig till att verkligen läsa på om ALLT du kan hitta om tonårs graviditeter och prata med en barnmorska. Få deras råd och ta till dig det. Kan hålla med ovanstående du har hela livet på dig. Och tro mig jag är egentligen emot aborter men om du bestämmer att det är bäst för dig så tycker jag du ska göra det.
Men tänk verkligen igenom det. Prata med din mamma först hon kanske kan hjälpa dig gå igenom det känslomässiga och om du behåller gå igenom det psykiska. För det är INGET din pojkvän någonsin kommer förstå sig på.
Och tänk på att han kan dra när han vill. Min gjorde det. Jag är tre år äldre än dig. Jag har min mamma, pappa, mormor och morfars stöd. De kommer hjälpa mig igenom det här.
Men om han bestämmer sig för att dra är det ända du kan kräva av honom är pengar för barnet en gång i månaden. Om du väljer att behålla, som jag gjorde, så är det du och det här barnet i arton år framöver MINST. Du kommer inte kunna gå ut och festa och roa dig med kompisarna utan att ha någon som passar ditt barn.
Du kan också välja adoption. Det finns ju både öppna och stängda. Läs på om det alternativet också om du känner för det.
Hoppas det går bra för dig! Kramar från Rebecka och Skrutt.
Men tänk verkligen igenom det. Prata med din mamma först hon kanske kan hjälpa dig gå igenom det känslomässiga och om du behåller gå igenom det psykiska. För det är INGET din pojkvän någonsin kommer förstå sig på.
Och tänk på att han kan dra när han vill. Min gjorde det. Jag är tre år äldre än dig. Jag har min mamma, pappa, mormor och morfars stöd. De kommer hjälpa mig igenom det här.
Men om han bestämmer sig för att dra är det ända du kan kräva av honom är pengar för barnet en gång i månaden. Om du väljer att behålla, som jag gjorde, så är det du och det här barnet i arton år framöver MINST. Du kommer inte kunna gå ut och festa och roa dig med kompisarna utan att ha någon som passar ditt barn.
Du kan också välja adoption. Det finns ju både öppna och stängda. Läs på om det alternativet också om du känner för det.
Hoppas det går bra för dig! Kramar från Rebecka och Skrutt.
2012-08-09 12:56
Hej på er. Jo, det visade sig att jag var i vecka 14+3, helt otroligt när jag i stort sett inte haft några symptom alls då det smälte ihop med magkatarren. Det innebär iaf att jag måste föda ut barnet då jag är så långt gången. Det var min största rädsla.
Min pojkvän blev i alla fall helt knäckt men mamma och pappa och resten av nära och kära ställer upp till tusen. Hur som helst så är jag nu så långt gången som 15+6, just för att jag åkte utomlands samma dag som jag fick reda på vilken vecka jag var i. Sedan har jag varit dålig i magen vilket gjorde att sjukhuset inte släppte in mig. Jag har i alla fall valt att göra en abort. Det är inte pga min pojkvän för han är helt underbar och lovar att ställa upp även om han inte skulle känna sig redo för att bli pappa nu, utan det beror helt enkelt på att jag vill vänta tills jag har flyttat hemifrån, skaffat mig ett jobb osv. När jag har en helt annan livssituation helt enkelt. Men detta är något som jag tycker är fruktansvärt jobbigt. Det skär i hjärtat på mig att jag ska göra det här och det går inte en dag utan att jag gråter. Vill inte skada någonting som jag själv tillsammans med min kärlek skapat, men jag vet att det samtidigt är det bästa för barnet.
Jag tycker själv inte om aborter, men i det här fallet så är det det bästa i längden, tyvärr. Skillnad om man varit oansvarig och därefter använder aborter som ett preventivmedel.
Imorgon ska jag ta tablett 1 som avbryter graviditeten och på söndag får jag tablett 2 som sätter igång värkarna. Jag är livrädd och känner mig fruktansvärd, avskyvärd. Men detta måste bli mitt beslut.
Min pojkvän blev i alla fall helt knäckt men mamma och pappa och resten av nära och kära ställer upp till tusen. Hur som helst så är jag nu så långt gången som 15+6, just för att jag åkte utomlands samma dag som jag fick reda på vilken vecka jag var i. Sedan har jag varit dålig i magen vilket gjorde att sjukhuset inte släppte in mig. Jag har i alla fall valt att göra en abort. Det är inte pga min pojkvän för han är helt underbar och lovar att ställa upp även om han inte skulle känna sig redo för att bli pappa nu, utan det beror helt enkelt på att jag vill vänta tills jag har flyttat hemifrån, skaffat mig ett jobb osv. När jag har en helt annan livssituation helt enkelt. Men detta är något som jag tycker är fruktansvärt jobbigt. Det skär i hjärtat på mig att jag ska göra det här och det går inte en dag utan att jag gråter. Vill inte skada någonting som jag själv tillsammans med min kärlek skapat, men jag vet att det samtidigt är det bästa för barnet.
Jag tycker själv inte om aborter, men i det här fallet så är det det bästa i längden, tyvärr. Skillnad om man varit oansvarig och därefter använder aborter som ett preventivmedel.
Imorgon ska jag ta tablett 1 som avbryter graviditeten och på söndag får jag tablett 2 som sätter igång värkarna. Jag är livrädd och känner mig fruktansvärd, avskyvärd. Men detta måste bli mitt beslut.
2012-08-09 13:32
14+3 är inte för sent för kirurgisk abort, men det blir ju då mycket svårare mentalt. Skönt att din familj ställer upp, det kommer du behöva! Inte lätt när man skyddat sig och skött sig, mediciner kan ju påverka p-piller och kådisar har ju en liten liten felmarginal... Kram o lycka till! :-)
2012-08-09 15:19
Jag väntar nu mitt första barn och är i vecka 23. Gjorde abort när jag var sjutton och kände inga direkta samvetskval över det. Dock har jag börjat reflektera över vad en abort verkligen innebär, och kan idag må jätte dåligt över att jag valde att ta bort något som faktiskt var mitt barn. Det är ju individuellt hur man känner men antar att mina graviditetshormoner gör mig extra mottaglig för sådana här tankar. Det är ditt beslut och du skall leva med det. Oavsett ålder så klarar man sig alltid, vi har ett system i Sverige som skiljer sig så olikt många andra länder. Det handlar snarare om mogenhet och ren instinkt. Och dem som hävdar att livet tar slut vet faktiskt inte vad dem pratar om. Livet börjar den dagen du sätter ett liv till världen, så ser jag på det. Förr var det inte konstigt att skaffa familj och barn vid din ålder, allt handlar om samhällets konstruktion och normer.
Som jag har blivit införstådd i handlar "hela livet framför dig" om att man skall leva fördomsfullt, festa och uppleva ungdomen. Men för mig var det aldrig något alternativ, inget som lockade. Allt handlar om mentalitet och ansvar. Du bestämer hur du vill leva ditt liv.
Kram
Som jag har blivit införstådd i handlar "hela livet framför dig" om att man skall leva fördomsfullt, festa och uppleva ungdomen. Men för mig var det aldrig något alternativ, inget som lockade. Allt handlar om mentalitet och ansvar. Du bestämer hur du vill leva ditt liv.
Kram
Svara
Forumet är medlemmarnas egna erfarenheter, inte medicinsk rådgivning. Vid oro – kontakta barnmorska eller ring 1177.