Gravid i tidigt förhållande....

Vad jobbigt!:(
Jag är av den personen att jag måste ha stabilt förhållande, vra ekonomi och bra bostad innan jag skaffade barn.
Kan tyvärr inte säga vad du ska göra mer än att tänka igenom allt supernoga!
Kram

Ja de e ju bra att ha dom förutsättningarna.. Har fast jobb å mitt jobb finns även där så jag kan bara bli förflyttad. Han har eget så de e ju en start iaf..

Får både ros o ris från vänner, vill ju leva m han resten av mitt liv å han även så.. Kan ju aldrig förutspå framtiden men som de känns nu så känns vi stabila..

Hoppas på lite råd frn MVC ;)

Kram

Jag blev gravid i andra menscykeln med killen jag träffade i feb, är nu i v 23! Valde att behålla barnet! Som sagt kan ju inte påstå att jag riktigt känner karln än i dag, vet inte om jag kommer flytta ihop osv med honom , han bor i Enköping å jag i stockholm, 2 timmar med bil, men jag är redan ensamstående å vet att jag klarar mig själv å detta e ju inte bebisens fel så detta barn kommer bli lika älskat som de andra! Mitt yngsta barn har jag med min exman , vi var ett par i 14 år ,gifta , hus, 5 gemensamma barn, hund bil m,m men han valde att lämna oss när lillkillen var tre månader! Trots att vi fått läkarhjälp att bli med honom, hormoner osv! Så det finns ju inga garantier. Tänk efter , vad vill DU! Kommer du klara dig osv ! Då e det ju bara att köra. Jag valde det, skulle ångra mig om jag inte gjorde det! Lycka till i ditt beslut

Jag blev gravid tidigt! Efter tre månader med sambon.. men det har aldrig känts så rätt som det gör nu! Jag tycker att det allra viktigaste för mig är att ha stabilt boende och ekonomi, det spelar ingen roll om man varit tillsammans länge eller inte med partnern eftersom man kan ju aldrig säga om det kommer ta slut.. det kan det göra vilket fall som helst! Jag har iallafall inga som helst planer att lämna min sambo o inte han heller:-) Vi är kalaslyckliga och jag har inte ångrat mig en sekund!

Jag kan givetvis inte svara för dig och dina känslor men jag säger som föregående talare: Tänk igenom noga, och diskutera med din särbo, planera hur det blir efter så ni vet vart ni står:-)

Krambo lycka till!!

Man löser alltid sådan "problem" som jobb osv. Man vet aldrig vad framtiden har att utvisa man kan va ihop men en kille i 3 månader och bli gravid och det håller livet ut, lika som man kan va gift ned en man och man skiljer sig, man vet inte hur det blir. Vill du/ni behålla barnet så gör det för ett förhållande kan bli hur som hur man än lever det sambos/särbos/gifta etc. Det är barns du/ni som avgör hur ni vill ha det, lyssna inte på andra utan försöka att känna efter själv du vet bäst :) det jag skriver kanske inte gjorde dig så mycket klokare men jag tycker att det är ni sim själv avgör vad som känns bäst:) lycka till

Jag å min kille blev tillsammans i september förra året. just nu väntar vi vår dotter som var beräknad 27/8. Jag tycker inte det spelar någon roll hur länge man vart med en person bara det känns rätt! Prata med pappan, tänk efter pch gör vad du känner är bäst för dig. Lycka till hur ditt val än blir. Jag och min kille är iallafall lyckligast i världen trots att vi firar 1 års dag snart och då får vår dotter vara med. :)

Jag hade bara varit tsm med min sambo i 3 månader när jag fick ett plus. Vårt förhållande är inte bra men Gud vad jag är glad att jag har min dotter. Lycka till!:)

Vi hade bara varit tillsammans knappt 5 månader när vi fick reda på att jag var gravid. Trodde aldrig det men så vat det.. Är nu i vecka 32 idag och vi har precis flyttat ihop i en större lgh. Har aldrig haft det så bra son jag har det nu.. Han har en son som är 10 sen innan men det är mitt första barn. Han skulle inte ha fler sa han men nu är vi båda jätte förväntansfulla och längtar så efter den lilla.. :-) så gör det sin känns rätt för dig/er... Lycka till

Jag blev gravid när jag och sambon varit tillsammans i två månader, jag var 17 och han 20. Funderade ofta på abort för alla utom våra familjer tjatade om abort - för att jag tydligen levde "dåligt" och för att jag hade ett år kvar i skolan och för man kan tydligen inte skaffa barn så fort... Jag blev iaf starkare och säkrare ju mer jag fick höra att jag skulle göra abort. Vi fick en underbar liten tjej som vi nu försöker skaffa ett syskon till.

Tänk igenom allting flera gånger, du har ju några veckor på dig ännu att bestämma. Valet är ändå ditt :)

Lycka till! :)

Jag o min blivande sambo (jag bor i karlstad, han i skövde), hade baa träffats några månader när jag blev gravid. Det var kaos först, visste inte hur vi skulle göra. Dessutom alla praktiska saker eftersom vi inte bodde i samma stad. Däremot har båda fast jobb. Tillslut bestämde vi oss för att försöka ändå. Jag flyttar snart till skövde, eftersom han har sitt jobb där och jag ändå kommer vara ledig. Jag har rätt till havandeskapspenning, vilket gör att jag jobbar tiden ut här, o sen flyttar jag. Ingen av oss har vart sambo förut. Ingen av oss har några barn förut. Ingen av oss vet vad som kommer hända, likaväl som man inte vet det när man vart tillsammans tio år. Jag vet massa som gjort slut när de vart tillsammans länge, o massa som hållt ihop även om de bara hade träffats ett par månader innan. Tror det t om kan vara bra ibland! Bara man ändå vet lite om killen, kanske träffats han familj nåt o ändå vet att han inte är kriminell osv. SKIT i vad andra säger, fick ris från några vänner jag med, men det är erat beslut! Gör det som känns bäst för er:) jag ska inte ljuga o säga att allt vart rn dans på rosor, när man mått illa, o känt sig sjukt ensam med alla hormoner o sparkar som han inte kunnat känt för han vart 14 mil bort.. O dessutom ryckas upp från sin trygghet o staden man känner bäst när man nu verkligen kanske vill ha sin familj o så nära. Men allt löser sig, o snart är bebis här, o jag är mer kär än någonsin

Tänkte berätta lite om mig och min sambo. När vi fick reda på vår dotter var jag i vecka 20. Så bara det var en chock. så hon hade blivit till under tiden vi precis börjat träffas. 3 månader innan vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar hade vi officiellt kommit ut med att vi var tillsammans, eller hur man ska säga.

Det var kaos i början, mest för jag kände mig inte redo att bli mamman, min sambo tog de bättre än mig. Vilket var ju skönt. Men det var mycket tankar och funderingar. Det är ju inte bara barnet, utan vi två med, flytta ihop eller inte? osv.

Nu sitter vi här, drygt 2 år sedan vi började träffas ( träffas inte ihop) Och har vår 13 månader gamla under bara dotter, gravid i vecka 24 med vår son och ska gifta oss nästa år. Och jag har aldrig varit lyckligare.

Hej. Jag och min sambo har varit ihop lika länge som jag har varit gravid ungefär, jag blev gravid med han första gången vi hade sex.

Kändes så hiiimla skumt och jag va jätte rädd, men nu känns allt så himla rätt. Kan la tycka lite att jobb och bostad hade kunnat vara bättre, då jag sa upp mig och skulle börja läsa precis innan jag blev gravid men så blev det inte riktigt så nu. Men vi försöker göra det bästa utav sitvationen och det löser sig alltid :)

Och min sambo är ifrån Lund och jag från Ullared "Halland" så nu har han fått flytta upp och börja söka jobb här..

Men som sagt allt löser sig alltid, det har vi kommit fram till nu :)

Tack sååå himla mycket för alla svar.. Ni gör mig lite starkare..

Va hos mvc idag & vi gjorde en för/emot lista, de blev massor på för å bara en sak på emot. De ända va att vi inte känner varandra tillräkligt..

Jag har träffat alla i hans familj å dom e såååå underbara, dom tyckte likadant om mig (har jag fått höra) Nu ska han få träffa min familj nästa vecka.. Har inte sagt nått till dom än om graviditeten..

De ända som kan vara ett problem e ju att jag vill inte "tvinga" han till nått han igentligen inte vill, vill ju inte gå runt å vara lycklig över nått som han inte lycklig för 100%, han blen mer el mindre tvingad första gången han blev pappa å jag vill verkligen inte göra samma sak.. MÅSTE få ett ja el nej av han så jag vet..

Har bokat abort tid nästa onsdag, kan ju boka av om de skulle vara så att vi bestämmer att vi kör..

KRAM ALLA!!

Kan tillägga att ja kände precis som dig; ville inte tvinga honom till nåt alls. Så jag försökte gå igenom alla för o emot med honom, mest för (han var gandka emot). Vi hade lite tjaffs om allt, men kände att jag absolut inte skulle göra detta om inte han ville. Tror han fick lite panik, o kände att han ändå inte hade så mykt att säga till om (så är det ju faktiskt i en del situationer..). Jag bokade in en abort o sa till honom att okej, vi tar en abort, o så diskuterar vi det inte nåt mer. Det tog ett par dagar, då han sa att han nog hade ångrat sig, o att han ville att vi skulle behålla det. Jag va såklart chockad, o visste egentligen inte själv knappt vad jag verkligen ville. Men aborttiden passerade, tiden gick o nu är ja helt plötsligt i v.26.. Har nog fort inte riktigt fattat eller vant mig, medan min blivande sambo är totalt omvänd, blivit jätteengagerad osv. Kändes som att han verkligen behövde känna att han oxå hade nåt att säga till om o att de behövde sjunka in lite..

Det är inget lätt beslut, o verkligen livsavgörande. Men ja tror o hoppas att när den lille e ute så kommer det bara vara det självklaraste som finns.o när man hör alla omkring en som försöker o försöker att bli gravida o d kanske inte funkar så får man vara tacksam att d funkade denna gången för en själv iaf..:) lycka till nu!

De är du som för leve med beslutet aldra mest. Så tänk noga igenom hur ni vill göra! :)
Jag är Också av åsikten att de spelar ingensom helst roll om man vatt tillsammans några månader eller flera år. Man vet ändå aldrig vad händer framtiden , inget som kan förutspås!

Kör på om de känns rätt o gör inget som du kommer ångra. Vilket beslut du än tar så önskar jag er lycka till!! :)

Jag & min sambo hade bara vart tillsammans 1månad. Känt varandra i 2månader och vi var i samma sits som du. Livräda för vad folk skulle säga dessutom..

Men vi valde att strunta i "vad som låter rätt" och följde våra hjärtan. Även om man vart tillsammans 10år vet man inte om man håller ihop livet ut. Man får gå lite på magkänslan. :) Det viktigaste för oss var att vi hade stadig ekonomi och trodde på oss som par.

Idag är vår son 10mån. Vi bor i hus, har det bra ekonomiskt och är hur kära som helst. <3 Vi hade inte kunna få det bättre. Vi planerar redan för barn nr.2. :)

Så känns det rätt, go for it!

Lycka till. Kram!

Jag och min sambo hade bara varit tillsammans i 2 månader, eller snarare 1 månad och dejtat 1 månad när jag blev gravid.

Igår blev sonen 11 månader och vi har det hur bra som helst. Som de andra säger vet man ju inte när eller om det tar slut. Snart har vi varit tillsammans i 2 år, och det känns som att sonen har funnits längre än vårat förhållande. Haha =)

Gå inte på vad andra tycker. Vad säger killen? Det är erat beslut, ingen annans =)

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite mer än 8 månader. Och nu väntar vi vårat första barn tillsammans. Det känns rätt och bra. Inte fel på något sätt. Jag tror inte på att man "måste" ha varit tillsammans en viss tid för att bli bra föräldrar.

Lycka till! :-)

Hej! Jag blev tillsammans med min kille juli förra året (2011). Blev graid efter ca 1½ månad. Jag gjorde abort pga av att jag tyckte det var förtidigt i förhållandet + att jag inte hade ett fast jobb då. Men det känndes surt att göra abort eftersom jag ville behålla det.

Nu är jag gravid igen (fick veta att jag var gravid i maj). Och ska nu behålla barnet och jag har nu ett fast jobb så jag behöver inte oro mig för ekonomin. Är idag i vecka 20+1 :-)

Känn efter vad det känns bäst för dig/er.

Jag blev gravid efter att jag och min pojkvän varit tillsammans i tre månader, vi bor 70 mil ifrån varandra. Vi har ett bra förhållande i stort och valde att behålla barnet. Vad som dyker upp nu är ju hur det kommer att bli när vi flyttar ihop, det blir i samma veva som födsel i stort sett. Jag är orolig för han har två barn sedan innan, och han räknar med att jag ska flytta dit och han/de ska ha samma vanor som innan, att jag måste anpassa mig till allt, det är mycket skrämmande och har tyvärr blivit lite stridigheter nu om detta. Hur gör ni???

Jag och min sambo fick ett positivt gravtest exakt en och en halv månad efter att vi träffats för första gången (träffades 1 Maj 2009 och fick ett plus den 14 juni 2009). Vi var självklart osäkra, allt kändes så bra, men det brukar ju kännas så när man precis har träffat varandra. Vi visste att det var en stor risk vi tog när vi valde att behålla eftersom förhållandet kunde ha gått åt pipan...
Idag har vi varit tillsamman i 3 år och 4 månader, har en son på 2,6 år och en till som är i magen...
Lycka till!!!!

Jag träffade min sambo i december i februari blev jag gravid, vi bodde 2h från varandra, men vi valde att behålla det. I augusti flyttade vi ihop o sonen föddes den 27 november. Nu är vi gravida igen och väntar bebis i maj.

Har aldrig känts så bra som det gör nu, och jag tror verkligen att han är den rätta! VI ska gifta oss så fort vi kommer på plats med hus osv.

Jag tror inte man ska gå efter hur länge man varit ihop utan vad som känns rätt i hjärtat. :) Lycka till!

I april skrev den 2012-09-08 18:38:08
Jag blev gravid efter att jag och min pojkvän varit tillsammans i tre månader, vi bor 70 mil ifrån varandra. Vi har ett bra förhållande i stort och valde att behålla barnet. Vad som dyker upp nu är ju hur det kommer att bli när vi flyttar ihop, det blir i samma veva som födsel i stort sett. Jag är orolig för han har två barn sedan innan, och han räknar med att jag ska flytta dit och han/de ska ha samma vanor som innan, att jag måste anpassa mig till allt, det är mycket skrämmande och har tyvärr blivit lite stridigheter nu om detta. Hur gör ni???

Jag ska oxå flytta till killen.. Förstår känslan, inte nog med att man ska bli mamma, man ska dessutom rycka upp all ens trygghet man ändå har i sin stad.. Men min kille har vart väldigt go och försöker anpassa sig och göra mig så hemmastadd som möjligt. Jag har dock gjort tydligt o klart att jag inte kan garantera att ja kommer vilja bo där, men ja ska göra mitt bästa o försöka o det är han med på.. Det krånglar ju till det lite när han har barn sen innan.. Då är han ju inte så flyttbar om du inte trivs kanske.. Men det löser sig säkert när bebis kommit, man får ge de en chans:) lycka till!

Min historia:

Jag 28

Han 27

Jag Stockholm

Han Skövde

Jag Egenföretagare

Han högskola ( 2 år kvar )

Vi = ?

Vi har varit vänner i många år och visst fanns de stunder vi ville bli ett par, men då avståndet olika mål i livet mm gjorde de svårt va våra "hemliga" möten en skön tillflykt för oss och sen blev det ett + i mars...

Vi pratade ... Jag gav han möjlighet att avstå från sitt ansvar om han ville för att jag ville behålla.

Han ville såklart bli en del av barnets liv och vi fick då hitta en lösning.

Jag erbjöd att jag kunde flytta ner till skövde så vi kunde " lära känna varandra" och se om vi vill bo ihop / ha ett liv ihop eller om vi kunde lösa vårt föräldraskap på ett vänskapligt sätt?

Under vår graviditet växte vi mer ihop och gav "oss" en chans med att flytta ihop.

Vi är fullt medvetna att vi inte har någon garanti för att vi kommer förbli ett klockrent svenssonpar, men vi båda vill ha vår lilla dotter som kommer i nov ...

Så om du vill se glaset halvfullt eller halvtomt är individuellt ...

Tack ssååå himla mycket för alla svar...

Jag vet att jag vill behålla detta barn å jag har pratat lite mer m pappan nu å han vill inte tvinga mig till nått jag inte vill. Så då säger han ju ja igentligen..

Ska till en kurator imon för att diskutera lite, kan ju vara bra att få höra lite från annat håll oxå.

Va i vecka 8+6 i måndags sa läkaren men denna sida visar att jag e i 10+1 förstår ingenting... Nån som e duktig på att förklara...

KRAM på er alla...

Är lite sent å skriva nu, men jag å min nuvarande sambo som är 20 å jag är 18, blev gravid samma dag vi blev tsm enligt räknaren.
Han var som inte orolig va han visade, men var de om nätterna. Han låg å kliade sig för att han tänkte på allt me att berätta för mamma å pappa å närstående. Sen i vecka 14 tog han en öl å sa som de var åt mamman, hon blev glad å rörd på nåt sätt fastän hon grät.
Alla i min närhet blev oxå förvånansvärt positiv till vårt beslut att behålla.
Trodde på oss 2 å än har de funkat mellan jag å sambon iaf.
Ville inte göra abort, såg de som att döda en människa som är tänkt å leva å bli som vi. Att jag bestämde över den å sa "du ska inte leva" å den inte hade nån talan. Nu är jag i vecka 25/26 å gu så jag längtar! Jag ska bli mamma :D å vi -en familj!!! :D