Otrogen kille, nu abort?

Först och främst: KRAM!!! Vilken skit! Inte varit med om det du varit med om (lyckligt gift sedan många år) men eftersom du är så långt gången får du helt enkelt sätta dig ned och känna efter - vill du inte ha barnet för att ni inte längre är två om föräldraskapet (nå förälder på pappret är ju en sam, men att aktivt bo ihop menar jag) eller för att du faktiskt inte vill ha barn längre? Låter mer som det första och isf tror jag att din kärlek för ditt barn kommer tillbaka, när du landat i din sorg efter vad pappan till barnet gjort mot dig och din nya livssituation. Ingen dröm att bli ensamstående mamma, det förstår jag, men många härinne klarar det bra. Lite i senaste laget att försöka hinna med att ta bort bebisen men jag tror ändå du kommer älska ditt barn - att bli förälder är en hårfin balans mellan panik och lycka :-) Och dina gravidhormoner spelar formodligen stor roll i dina känslor just nu...

Men fyyyyy massa kärlek till dig!! Sorgen över ett sådant svek dödar allt, jag vet! Å jag kan förstå hur du bara tappar allt, blir rädd, känner avsmak och kanske inte önskar barnet på samma sätt längre. Svin till snubbe,,,,som utsätter dig för detta när ni nu ska bli föräldrar o allt....ursäkta mig men han e en fucker...

Tänkte faktiskt här om dagen på hur jag skulle reagera i olika situationer som otrohet, å de e ju jag det,,,, men Ingen eller Inget ska få ta mitt mirakel ifrån mig o vad som en händer fixar ja detta själv! Så gör inget förhastat utan tänk i lugn och ro,,,,ventilera med oss...din familj dina vänner och ta ett beslut!

När jag var gravid med mina två första blev jag bedragen hela tiden i flera år,,alla visste utom jag typ..Så när jag fick veta det var jag i 6 månaden med min dotter och vet inte hur ja palla eller va kraften kom ifrån meeeen jag kasta ut han och levde sen själv med min 4 åring o min bebis. För hur det en är...låt inte fuckern ta din energi och smutsa ner ditt liv.....de e han som är smuts!! Va inte rädd de löser sig och oavsett va du tänker göra...gör de inte för att straffa han!! Tänker på dig 1000 kramizar......

Du behöver prata med nån proffisionell för att reda ut hur du känner, om det är pappan eller barnet som skapar "bort" känslan, och det rätt fort! Börja med att ringa din barnmorska imorn, hon kan lotsa dig vidare till kurator. Till skillnad mot ovanstående tror jag inte att man ska lita på att kärleken till barnet infinner sig magiskt bara det är fött. Den känslan bygger till en del på förväntan och glädje inför mötet. Om du känner obehag nu, hur ska du då inte känna om ett par månader när graviditeten blir hindrande och smärtsam? De första veckorna med en liten kan vara direkt plågsam, med sömnbrist, avslag och kanske stygn både här och där. Det är uppförsbacke att klara det själv, förlossningsdepression är inte ovanligt. Om du verkligen känner att detta barn vill du inte ha tycker jag att abort är bättre, även om det blir sent. Det är aldrig ett lätt beslut, men det är ditt beslut.

Känn verkligen efter vad du vill med ditt liv! Du sitter i en jobbig sits! ( har själv varit i liknade situation) den man jag hade var psykiskt instabil och behandlade mig väldig illa(missbrukare)

när jag blev gravid var jag lyckligast i världen, och ingen kunde ta det ifrån mig (trodde jag) men veckorna gick och jag stod på en klippkant ( jag hade tre alternativ) 1. Leva med en idiot som förr eller senare kanske skulle ha ihjäl mig. 2. Ta mitt pick och pack och flytta till Skåne eller Kiruna alt Norge! Ensam med mitt barn? 3. Göra abort!

Att leva med idioten och ett barn var en absurd tanke!! Hemskt att låta barnet bo med en sådan pappa..

att flytta och känns sig förevigat jagad och gömd kändes inte heller rätt.

att göra abort var det enda valet som just då var aktuellt, hur skulle jag kunna låta ett barn komma till världen med en pappa som förr eller senare kommer göra våra liv till ett helvete. Aldrig skulle jag ge mitt barn sånna dåliga förutsättningar! Att möjligheten att hans mamma förr eller senare skulle bli mördad och mitt barn skulle bli morslös! Aldrig!!

Tänk till, tiden är knapp och betänketiden otroligt liten för dig.. Men. Hur vill du leva ditt liv? Kommer du klara av att vara ensamstående i den livssituation du lever i nu? Vill du klara av det?

(Jag ångrar att jag tog bort det jag hade men jag vet att det var det enda vettiga alternativ världen gav mig just då! )

Nu lever jag med en ny partner och vi väntar vår första som är beräknad i aug! Turen vänder, vilket val man än gör!

Styrkekramar till dig! Så otroligt ledsamt!

Jag förstår att du då och då får panik, och bara vill lägga din kille och allt som har med honom att göra bakom dig (också barnet). Men du undrar samtidigt om du skulle ångra dig resten av livet, om du valde att göra abort. Just nu är du kanske så ledsen och chockad att det är svårt att fatta ett sådant beslut.

En annan möjlighet, som inte många väljer, men som skulle ge dig mer tid, är att gå in för att föda barnet och ge upp det för adoption efter förlossningen. Jag såg en dokumentär om en sån adoption på TV häromdan.

Jag håller med Teilani, det kan vara klokt att prata igenom din situation med någon utomstående och professionell. Vilket beslut du än fattar kommer det att vara det klokaste du kunde fatta i din situation. Har du någon nära, som kan stöda dig? Mamma? Syskon? Vänner? Önskar dig kraft och vishet!

Teilani skriver: "Du behöver prata med nån proffisionell för att reda ut hur du känner, om det är pappan eller barnet som skapar "bort" känslan, och det rätt fort! Börja med att ringa din barnmorska imorn, hon kan lotsa dig vidare till kurator. Till skillnad mot ovanstående tror jag inte att man ska lita på att kärleken till barnet infinner sig magiskt bara det är fött. Den känslan bygger till en del på förväntan och glädje inför mötet. Om du känner obehag nu, hur ska du då inte känna om ett par månader när graviditeten blir hindrande och smärtsam? De första veckorna med en liten kan vara direkt plågsam, med sömnbrist, avslag och kanske stygn både här och där. Det är uppförsbacke att klara det själv, förlossningsdepression är inte ovanligt. Om du verkligen känner att detta barn vill du inte ha tycker jag att abort är bättre, även om det blir sent. Det är aldrig ett lätt beslut, men det är ditt beslut."

Otroligt vad en del kan svartmåla och skrämmas. Budskapet anade man tämligen direkt; att få ts att tänka på abort. Få henne att tro att hon inte ska älska sin lilla baby när hon väl håller henne (honom) i sina armar!!!

Få henne att tänka på alla hemska saker som kan tänkas inträffa, Budskapet är enkelt; om det är dåligt nu så vänta bara så ska du få se att allt blir värre; graviditeten blir alltmer hindrande och smärtsam (LÖGN: varenda barnmorska vet att magen visserligen blir tyngre men att hormonrusningar lägger sig och man blir mer harmonisk, barnet sparkar och blir allt mer verkligt och man känner sig aldrig ensam för man är ju två personer i samma kroppshydda, man blir mer och mer nyfiken på vem den nya är osv) och veckorna efter att barnet fötts riskerar att bli "direkt plågsamma med sömnbrist, avslag och kaske stygn både här och där" och till sist kommer ett konstaterande om att det är "uppförsbacke" att klara att få barn själv och ett hot om förlossningsdepression !!!!!!!!!!!

Ursäkta men det är bedrövligt att se hur en del kvinnor drar ner varannn istället för att stötta. Ingen har rätt att agera aborthäxa åt andra för att skrämma dem till abort!

Ts har redan en sorg att gå genom med att komma över att drömmen om att killen skulle vara trogen sprack, ska man då övertala henne att i denna sorg göra abort så att hon för evigt mister det lilla barn hon bär på och som hon glatt sig så åt?

TS - en förlossnigsdepression är inte så jättevanligt och dessutom lättare att åtgärda än de svåra, otröstliga tider som många får pga abortdepression. Du ska se att du klarar utmärkt av att vara mamma oavsett sveket hos barnets far. (Han mår ju nånstans inte bra när han beter sig så, kanske älskar han dig mycket ändå men har en massa obearbetade känslor som han örsöker "fly" ifrån genom att spela oansvarig tonårskille med lösa ligg istället.) Sanningen är att tyvärr är många män så här nuförtiden, kolla bara på tv-serier vilka typer som lyfts fram. Men som tur är har vi kvinnor lättare numer att klara oss själva, det finns mycket hjälp att få, ekonomiskt och man kan också få stödsamtal plus att det finns mycket stöd på nätet som här och att man kan gå med i nätverk med andra tjejer som har lika situation.

Du är stark och kompetent, TS, och du kommer över det här även om det gör ont att bli sviken i en känslig situation. Men du har något jättespännande att se fram emot i det att du ska få ett eget barn, där börjar din nya livsresa med en människa som kanske kommer att bli ditt allt här på jorden. Du kommer att klara det jättebra och du kommer visst att glädja dig över din son eller dotter, och du kommer aldrig nånsin att ångra att du valde att låta honom/henne leva. Det kommer att bli din stolthet att vara mamma till det här barnet, det är jag ganska övertygad om. Och du kommer nog att litegrann kunna förlåta din omogne partner, för trots allt har han ju varit med och möjliggjort för dig att få ta emot livets stora gåva; ett eget barn. (Även om du väljer bort honom som livskamrat, vilket man ju förstår, jag menar inte att du ska gå tillbaka till någon som behandlar dig dåligt). Lycka till!

Maevi: jag vill bara passa på att påpeka att inte alla blir harmoniska och gulliga till sinnet ju längre graviditeten går! Jag älskar bebisen i magen MEN avskyr själva graviditeten och vad den gör med mig och detta har inte förändrats, är 40+5 idag!

Jag blir tyvärr lite provocerad av ditt inlägg hur välment det än är!

Första tiden med en liten kan vara jättejobbig, så teilani har rätt till viss del. Men du kommer fixa detta och även om det kommer jobbiga dagar så är det inget du kommer ångra. Är de finaste du kan göra! Men det är ditt beslut och det är ingen som kan säga hur du ska göra. Men jag tycker nog du ska prata med någon. Lycka till!

maevi, jag kände ingen harmoni, ingen tvåsamhet och jag älskade inte mitt barn så fort det kom ut. Att berätta detta är så tabu att du kallar mig häxa, tack så mycket för att du klargör hur dålig jag är som avviker från normen "alla älskar sitt barn så fort de ser det". Jag ville ändå ha mitt barn, det var planerat och önskat på alla sätt. med ett jättestöd av pappan.

Om ts känner att hon inte vill ha barnet, utan vill rycka bort det när hon vaknar i panik på natten tycker jag att hon bör ha mer än solskenshistorier och glada tillrop om att "hon klarar det" för att fatta ett beslut som blir rätt för henne.

Jag står fast vid att hon behöver tala med någon proffisionell om detta för att reda ut vad hon egentligen känner.

Graviditeten, förlossning och den första tiden är ingen tid med rosa skimmer runt. Visst många tycker de är en fröjd att vara gravid, men de tillkommer oftast mycket krämpor. Jag hade svårt att ta till mig mitt barn första tiden. Visste inte hur jag skulle hantera honom, trösta honom ( kolik i 4 mån) bevistades är inget jag längtar till igen, sen är de klart att alla har se olika. Men konstant trött. Hormoner som går upp och ner och kan gråta för allt. Jag har själv gjort abort men set berodde på att det var fel på mina tvillingar som jag väntade. Var jättetuff beslut och att gå igenom men helt rätt beslut. Jag tycker också hon ska prata ned någon

Bebistiden ska det stå, får jag välja vill jag ha en ettårig direkt ;)

Styrkekramar till dig!

Jag tycker redan att du är stark och klok, du har gett killen ett försök till, eller fler, med förhoppningen att det inte skulle hända igen. Men när historien upprepar sig lär du av dina misstag och lämmnar honom. Det är långt ifrån alla som klarar det du redan gjort. Jag tror att du blir en mamma som är både älskande och klok!

MEN

Det viktiga är vad din magkänsla säger, ingen annan i hela världen kan tala om för dig vad du ska göra. Försök se dig själv i framtiden, hur vill du att det ska se ut?

Du har svaret, även om sveket, ilskan och sorgen gör att det är svårare att hitta.

Du är klok och stark!!

Tack for alla svar o kramar:) jo, jag har forsokt att prata med en kurator pa abort

Tack for alla svar o kramar:) jo, jag har forsokt att prata med en kurator pa abortradgivningen, men hon va inget vidare. Bara lyssnade pa min historia och fragade vad jag hade forvantat mig med samtalet. Sen sa hon att jag skulle ga hrm o akriva en for och emot lista. Kanske borde forsoka hitta en annan kurator o testa igen.

Det kanns fortfarande valdigt jobbigt. Jag tror inte jag klarar gora abort, men jag tror inte heller jag klarar vara gravid. Om jag va i vecka 5nu skulle jag inte tvecka,jag skulle gjort abort. Fast nu skulle jag inte klara det. Va $##$ ska jag gora?!?

Hoppas du hittar någon klok och snäll människa att prata med! Jag gjorde själv min abort i v 15, och eftersom man gått så långt så räcker det inte med att ta piller utan du måste föda fram det. Som en miniförlossning. Du får först en tablett dagen innan som gör att hjärtat slutar slå. Sen på dagen de ska ske så för de upp en tablett i underliv som ska göra så det vidgar sig och att barnet ska komma ut. Varannan timme får du sedan en en tablett. Detta kommer gå bra, men ville bara du skulle veta hur det går till, hur du än väljer så är det du som måste välja, du kommer klara det hur du än gör. Hoppas du hittar det svar du söker snart och hittar en bra kurator. Tänker på dig "styrkekram"

singelmama:

förstår att detta är jätte jobbigt för dig. men det du måste tänka på är att det är bara du som kan ta detta beslut. barnet har ju inget val, han/hon lever innuti idag och har inte önskat att bli till.

ta och tänk igenom dessa frågor:

gå på dina känslor och inte andras. fundera på framtiden. kommer du klara av detta ensam? har du stöd från omgivningen innan och efter förlossningen?kommer du klara det ekonomiskt? med jobb? dagis? tänkt också på att pappan kommer ha rätt till att träffa barnet och ha halva vårdnaden. pappan kommer du oavsett om du vill eller inte behöva ha kontakt med resten av livet. ni kommer alltid att träffas vid jul, födelsedagar, skolavslutningar, konfirmation, dop ALLT. oavsett om du får en ny man, eller han en ny kvinna. så kommer ni för alltid vara i varandras liv.

välj det som DU tycker känns bäst. det är DIN kropp. det slutgiltiga beslutet kommer ALLTID vara DITT. din pojkvän har faktiskt enligt svensk lag ingen talan när det gäller detta! om du tror att andra kommer kritisera dig eller misstro dig. skyll på missfall om det känns bättre.

hoppas du tar ett beslut som DU kan leva med.

många kramar Ida

Såå ledsamt att höra om vilka idioter till män det finns! Tror att du sist och slutligen vet bäst själv vad du skall göra. Det är klart att människor kan ge dig råd osv, men tror att din magkänsla är den säkraste känslan. Detta måste vara tufft för dig, hoppas du vet att ingen kan tala om för dig vad som är rätt eller fel val, och hur du än väljer att göra så vet du antagligen själv ditt bästa! Hoppas att allting löser sig, kramar!