Ifrågasätter

Lite släng av ångest har jag också fått nångång, men är nog inget ovanligt i sin första graviditet! Det är ju en stor grej, men jag tänker alltid på hur redo jag är! Jag är liksom färdig med kapitlet i mitt liv som innebar festande och så. Jag är liksom nöjd med min uppväxt! Nu vill jag/vi ta nästa steg och ha ett barn att dela livet med! Nu kan jag inte avgöra om du är redo, men känn efter. Du kommer finna svaret :). Kram

Jag får emellanåt dåligt samvete för att jag inte är sprudlande glad och tacksam. Flera gånger har jag funderat på om det verkligen är en bra idé med barn nu, det är så mycket annat skoj på gång i livet...ett barn förändrar så mycket och jag vet inte om jag är beredd på det, vi hade det ju så bra bara vi två! Jag vet att det låter egoistiskt och taskigt, det kommer säkert bli jättebra men det hade ju underlättat om det fanns fler som tänker som jag; eller är det jag som är onormal?

Nog helt normalt. Jag har velat ha barn länge och jag ör så redo jag kan bli. Men får oxå ångest ibland, pank och undrar hur allt ska bli och om vi gör rätt..hahaha..men det vet jag att vi görr. Jag e oxå klar med allt annat så detta e en helt naturlig väg att ta....

Jag har det likadant.. Har varit kämpigt framför allt nu i slutet.. Varit sjukskriven hela graviditeten så gått mycket själv å funderat.. men tydligen är dessa känslor och funderingar väldigt vanliga.. Ta kontakt med din bm och säg som det är.. De kan hjälpa dig.. Jag får gå till psykolog på specialistmödrsvården.. Det är riktigt skönt.. Någon som lyssnar och som är någon annan än sambo/man.. De hjälper mycket tycker jag.. Om man inte tar tag i det tidigt är det lättare att få förlossnings depression.. Lycka till!

Jag tänker och känner precis likadant. Sen får jag skuldkänslor över att jag mår dåligt och har såna tankar om att jag typ ångrar mig. så då mår jag dåligt över att jag mår dåligt... Tror det är helt normalt, spec med första som nån skrev. Livet blir ju så anorlunda, så förändrat, man ska ha ansvar 24/7 över en annan människa så länge man lever. DET är ingen liten grej!! Men visstär det jobbigt att känna så! Väldigt skrämmande! spec om man som jag är en trygghets narkoman! vilket vi människor oftast är...

Gud.. du är långt från ensam tror jag.. Jag känner exakt likadant... Har massa ångest o har haft hela tiden, och var jättenära på att göra en abort.. Från att ha tyckt att alla barn är så söta, till att typ undvika dom o få ångest runtomkring dom.. Man vet ju inte vad som kommas skall! Jag har alltid vart så fri o kunnat gjort va ja vill, o alltid haft mykt ångest över det mesta. Trodde dock inte ja skulle känna såhär över en graviditet, jätteknepigt.. Men det börjar faktiskt iaf kännas bättre nu. Är i v. 26+3 idag.. Men ska ta tag o faktiskt prata med min bm, är livrädd för att få förlossningsdepression oxå.. Det är ju ett ansvar som räcker sig livet ut, och man har ingen chans att ångra sig. Så det är ju egentligen inte konstigt att man får ångest över det hela. Har dock ett par rätt nära kompisar som kännt likadant under hela graviditeten, men när bebis väl kom så var alla känslor som bortblåsta.

Du skall veta att du INTE är ensam, och undvik att läsa om alla lyckliga "jag svävar på små rosa moln" historier.. Alla känner olika , och det betyder inte att man blir en sämre förälder för det. Man kan likaväl få förlossninsdepression om man vart superlycklig hela graviditeten. Tänker bara på hur mykt ja älskar mina djur (visst, det går inte att gämföra), men älskar ja ungen hälfta så mykt så kommer man ju älska ungen tills man går åt..Hoppas att det löser sig för dig!

Tacksam att ni svarat! Visst ligger det mycket i det att det är mitt första barn. Ångesten bottnar nog helt enkelt i att man inte vet hur det kommer att se ut i ens liv när bebisen kommit. Jag är lycklig men orolig samtidigt. Jag önskar ingen annan ångest, men det var ändå bra att höra att man inte är ensam. Det är ju alltid de fina historierna man får höra. Lycka till allihopa!

De flesta är nog både lyckliga men samtidigt väldigt nervösa och tveksamma i början. Jag tror inte alls att det är konstigt. Jag längtar efter bebben , det jag mest varit rädd för är att förlora mitt sociala liv. Alla tycker olika, men jag vill inte bli en mamma som ger upp allt annat just för att jag blivit mamma. jag vill fortfarande resa, träffa mina vänner, gå på fest , träna osv. Självklart är jag medveten om att hela livet förändras och en del saker inte går att göra i samma utsträckning, men jag tänker definitivt inte ge upp det totalt!!Tror att man måste finna ett samband vilket jag hoppas är möjligt, har pratat mycket med min sambo och vi är väldigt överens om hur vi tänker.Tycker inte att du skall ha dåligt samvete för att du känner såhär, det är svårt jag vet, men i mina ögon/öron är detta helt normalt tänk.