Vill bli eremit. Är jag onormal?

Vi går alla igenom sådana perioder i livet och en grav. är väl ett sådant läge man drar sig lätt undan för att fokusera på det som komma skall. det är en helomvändning för alla familjer när det kommer ett tillskott. gruppen omfördelas och får nya possitioner även vi får annat att ta hänsyn till och detta förbereder vi oss på när vi väntar inte så konstigt det du känner. följ naturens vågor bara så vänder det sedan.

Det är helt normalt. Oroa dig inte. Det är nu känslorna kommer att man vill börja boa och ta hand om sin familj. Brukar vända nån månad efter förlossningen senast

Haha sån va Ja halva grav o e sån med bebis nu oxå, känner bara låt oss va o göra va vi vill o känner e bäst. Ja nöjer mig till tusentals procent med att mig, hunden o sambon :)

Inte onormalt! Jag var likadan och är fortfarande trots att lillan nu är 7 veckor men å andra sidan har jag alltid varit sån mer eller mindre också och under graviditeten och nu så är det mer. ;p

jag var likadan i mitten och delvis i slutet av förra graviditeten. alla skulle komma med goda råd och undra hela tiden hur jag mådde. jag svarade bara att det var bra, trots att det inte var det. men orkade inte svara ärligt. ville stänga in mig och gjorde det ocklså så gott det gick förutom då jag jobbade. Du är inte konstig, det är en stor omställning som väntar och man vill själv få ställa in sig på det utan att alla andra "stör". lycka till! du har ju "bara" två månader kvar innan du får träffa den lilla. Själv är jag alldeles i början

Just idag och just nu hade jag inte kunnat läsa något mer tröstande än denna tråd. TACK! Känner mig själv rätt nere pga att alla lägger sig i vad jag gör och vilka jag umgås med. Rent fysiskt är jag nu i vecka 41+0, har haft foglossning sen vecka 24. Jag har inte kunnat vara ute och röra mig som vanligt. Men har heller inte haft någon lust att göra det. Jag är fullkomligt nöjd med att mysa hemma med min 1-åring och sambo, lära mig baka, lära mig laga mat, blogga, måla när jag får tid, inreda hemmet, sköta hemmet osv. Har sett fram emot min föräldraledighet som en period i livet fri från stress och krav, enbart kärlek, fina minnen och ny kunskap. Kan dock tillägga att vi reste till Gran Canaria i våras med lilleman, vi har hälsat på släkt och vänner runt om i Sverige, gått på middagar, bjudit på middagar, provat öppna förskolan, provat mammagrupp, provat hänga på kafeer, umgåtts med andra familjer, tränat med barnpassning, vart på lantställen, hängt i lekparker, gått promenader, jag har tagit körkort, o allt annat som att anpassa babyrummet vart efter han vuxit, köpt nya kläder och skor, för att inte tala om all städning och tvätt som blir när man går hemma. Trots detta får jag gång på gång höra att jag måste komma ut och göra något! Vad mer ska jag göra? Jag känner redan att tiden inte räcker till och att den inte används till det enda jag vill att den ska användas till MIN SON. Jag har VALT att bilda familj, jag lider inte utav att inte vara ute och festa! Tyvärr känner jag denna press även från min sambo! Så jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till! Har undrat hela dagen varför ingen förstår mig, men efter att ha sett den här tråden känns allt lite bättre.. Det har pågått så länge att jag t.o.m funderat på att flytta till en annan del av Sverige innan de får mig att leva en till föräldraledighet i ångest.. Vill ni skriva av er så skriv gärna till mig!