VARFÖR INTE BERÄTTA?????

Jag tror inte att det handlar om att man skäms, utan snarare vilket behov av integritet man har. Jag berättade tidigt för dem jag kände att jag skulle berätta för att om jag fått missfall, och senare för dem som jag känner att jag inte vill dela hur jag mår. Man har ju både nära och avlägsna bekanta och för mig är det väldigt stor skillnad på hur mycket av mitt privatliv jag delar med mig.

Jag berättade med en gång vid min första graviditet som slutade med mf. Det jobbiga då var att behöva berätta för alla att det inte skulle bli någon bebis. Visst är det skönt att prata av sig men för min del hade det verkligen räckt med min make och närmsta vän. Att behöva upprepa sin besvikelse till alla var jobbigare än att få själva missfallet. Speciellt när andra uppenbarligen inte sörjer lika mycket som en själv över ett ett mf. Det är en väldigt personlig sorg eftersom det bara är du själv som känt detta lilla liv. Så nästa gång berättade vi inte förräns efter KUBtestet o ul i vecka 12 då vi själva sett bebisens hjärta slå. Vi gjorde likadant denna gången. Berättade enbart för min lillasyster båda gångerna, även om man vill dela med hela världen.

Hej igen!Jag uttryckte mig nog lite fel,jag menar så klart för dom närmaste,såklart ingen utomstående har med det att göra om man inte vill.Vissa håller det ju hemligt för dom allra närmaste..Inget är rätt eller fel såklart.. Bara undrande

Tror de e jobbigare att få missfall i v28 en i v8. Ja valde att berätta i månad tre för om ja skulle förlora de hade ja klarat av att sörja med min sambo själv, vi har olika familjer, min familj om dom vetat det för tidigt hade gjort dom illa oxå, nu syns min graviditet o jag fick som sagt berätta, dom kommer bli lika ledsna om något händer nu, men i vissa fall kan man spara på i livet, finns mycket ens familj klarar av om dom ej vet om de.

berättade nog åt familjen ganska direkt men orsaken till varför jag inte gick ut med de för alla förrän vecka 12-15 var för att jag inte ville förklara för såna som inte betyder nått för mig på de sättet och bli påmind om ett mf av var och varannan person!!! absolut inte för att man skulle skämmas för mf..

Med "alla" menade jag min närmsta familj. Föräldrar till oss båda och syskon med familjer samt närmsta vännerna. Var fruktansvärt jobbigt ändå och min sorg (samt makens) var ändå bara våran på något sätt. Även om andra var ledsna för oss så kändes det som om man är ensam om sorgen eftersom det bara var jag/vi som känt detta nya liv genom ett plus på sticka och diverse symptom. Inte skämdes jag men jag skulle aldrig berätta för familjen igen innan jag sett att allt är bra på ul igen.

Jag har haft 3 missfall och jag hade olika behov av att berätta om min graviditet varje gång. Första gången var min sambo tveksam till att berätta för NÅGON innan v 12, medans jag ville säga tll ALLA på studs. Andra gången ville jag fortfarande berätta men bara till några av de närmsta, medans min sambo var lite mer öppen. Tredje gången gick så snabbt att vi inte rikigt hann tänka på det, men jag var glad över att inte ha berättat för så många. MF är så jobbigt att gå igenom att om man berättar för "vem som helst" är det oerhört påfrestande att springa på bekanta på stan som frågar "Oj! Hur går det med magen då?" Vid MF tycker jag det är skönt att kunna välja att berätta det istället för att vara tvungen att säga "Nej, det blev tyvärr inget". Men alla är olika! :-) Jag har alltid berättat för familjen samt mina NÄRMSTA vänner. De är människor jag behöver och vill hastöd från oavsett hur det går.

Jag tror att det är ngt individuellt. Men jag tror att det kanske är jobbigt att om man skulle få missfall att det kommer folk o frågar jämt o ständigt \"hur är det med magen?\" vissa kanske vill sörja i fred och inte påmminas om det hela tiden... Om man nu skulle få missfall...

För oss handlar det mer om att vi inte vill skylta till hela världen att vi försöker få barn. Hur länge vi försöker och hur det går varje månad är våran ensak. Nu blev vi gravida och fick missfall och det var skönt att ingen visste för då behövder jag inte se andra människors medlidande miner när det inte tagit sig den här månaden heller. Slipper känna deras blickar på min mage, är hon gravid nu eller är hon bara svullen idag. De behöver inte spekulera i vad som kan vara fel, eller komma med käcka tips på hur vi ska bli gravida fortare och hur jag ska göra för att slippa missfall igen. Kort sagt, jag vill bli bemött som vem som helst, inte som hon som så gärna vill ha barn och fick missfall.

Själv väntade jag med att berätta för att det var så svårt att tro på det. Vågade inte lita på att jag var gravid innan jag var på Ul

Jag berätta sama dag som jag +. Och det gjorde jag enbart för att slippa alla fråga OM det hade lyckats denna gång iom att det var mitt 7de försök med IVF. Och inprincip ALLA visste att jag hade gjort ett nytt försök. Den enda som blev lite uppröd över att vi berätta så tidigt var svärmor men det var nog bara för att hon hoppades så på att få ett barnbarn ngn gång..... MEN jag tyckr det är helt upp till var o en för samtidigt som man kanske vill hålla det lite hemligt pga missfall så kan det ju vara en liten tröst OM det skulle bli ett missfall......

Sambon och jag berättade för min far när jag var i v.6 men vi berättade inte för kennys mor förän v.15 på julafton, av två enkla andledningar 1. vi tyckte att de skulle vara den bästa julklappen och 2. vi visste att hon inte skulle kunna vara tyst. För vi vill ju ändå berätta själva de är ju ändå "VÅR" nyhet, men sen har man själv haft mf eller känner nån som haft det vill man ju inte känna dom där blickarna som säger "stackare de blir bättre ni klarar det nästa gång" kram jojo