usch svårt beslut

Oj. Tycker du ska tänka till 15 år är man ännu barnet själv. Du hinner skaffa barn. Råder till en abort faktiskt. Inte kul att leva snålt helker

Jätte svårt beslut att fatta! Men när man sitter i din situation måste du tänka vuxet och ansvarsfullt! Man vill ge ett barn allt man kan och när man är så pass ung så är det svårt att uppfylla det! Jag tycker att du ska tänka igenom det hela, bostad, stabilt förhållande och ekonomi är något som är fruktansvärt avgörande idag om man väljer att skaffa barn! Blev själv gravid som ung, hade inte gått klart gymnasiet och jobbade jätte få timmar i en butik, jag intalade mig själv att förhållandet var bra men så var inte fallet, sen blev jag sjuk och hade andra komplikationer så jag gjorde abort! Något jag fortfarande lever med idag och alltid kommer att göra men det var rätt beslut för det hade inte fungerat för varken mig eller barnet! Så jag fattade ett ansvarsfullt beslut! Något jag är glad över idag men tänker ofta på om det va det jag ville egentligen och sånt kommer man alltid att grubbla på i efterhand! Kom ihåg att ett barn kräver mycket, det kostar och ett barn behöver jätte mycket tillfredsställelse och kärlek och jag tvivlar inte en sekund på att du kan ge barnet massor av kärlek men resten spelar jätte stor roll! Du kommer garanterat kunna bli gravid igen vännen men med bättre förutsättningar! Det är ditt och och din partners beslut att fatta men tänk noga igenom det! Det är svårt och jag vet det, men väljer du abort kommer du kanske sen när du blir gravid om några år inse att det va det bästa för ditt och barnets skull! Vet precis vad du går igenom så känner du att du vill ha någon extra person att bolla tankar med får du gärna höra av dig till mig om du känner att du vill och klarar det! Lycka till, kramar

Svår situation. Hur ser din familjesituation ut, får du stöd hemifrån, hur ser det ut med barnets pappa? Skola och ekonomi? Du får fundera ordentligt. Du har många år på dig att bli mamma, men en abort är både fysiskt och mentalt. Det är inte lätt att klara gymnasiet med bebis i famnen heller, vad har du för drömmar och planer om framtiden? Hoppas du kan komma fram till ett klokt beslut innan graviditeten kommit så långt att du inte längre har något val. Kram och lycka till!

Jag tycker att du ska bestämma helt själv! Ditt beslut.vill du ha barnet så ska du inte göra något annat så du ångrar det sen! Det går Att få bidrag osv. Jag tycker att jag själv är rätt ung (20 år) och jag har varken ekonomi eller egen bostad. Men allt går att fixa under alla månader och sen har man föräldrar som ställer upp! Lycka till tjejen! Finns om du vill prata med någon :)

Jag tycker du ska prata med någon vuxen om detta. Att skaffa barn är ett ENORMT ansvar och man kan tyvärr inte förlita sig på att \"det går att få bidrag\". Förlåt, men att säga så visar på att man har en väldigt naiv världsbild. Bidrag är något man lever på i nödfall och det handlar verkligen inte om mycket pengar. Att leva på existensminimum med ett barn när man inte behöver är fel mot barnet. Är man 15 år kan man heller inte påverka sin ekonomiska situation. Vad säger dina föräldrar och vad säger pappan till barnet? Jag tror inte att det är en jättebra idé när barn skaffar barn. Men ta kontakt med någon vuxen du litar på. Ungdomsmottagningen kanske. Och tänk igenom noga. Lycka till med vad du än väljer!

Jag blev gravid när jag var 15år och har idag 2 barn och är 20år MEN jag råder INGEN att behålla i den åldern! Jag fick sonen med heelt fel människa och ångrar det så idag och att bli lämnad för en annan tjej han låg med när grabben var ca 4 veckor var riktigt tufft och jobbig. Ville gå under då och hatade mig själv för att jag hamnat i den sitsen men när jag blev gravid såg jag inte hur dåligt vårt förhållande egentligen var & jag ville inte lyssna på någon heller.. Hade ju ingen inkomst, inget eget boende & pluggade, hade inte ens gått ut 9an och \"förlorade\" såå mycket även om jag har vunnit så otroligt mycket ändå. Jag hade turen att få bo hemma gratis så länge jag såg till att ta studenten med bra betyg och det gjorde jag. Men det var en tuff väg och hade jag fortfarande varit ensam hade jag haft de tufft att hitta ett jobb som funkar med dagis tider då jag är utbildad lastbilschaufför. Nu hade JAG tur med ALLT men alla har inte det.. Jag behövde inte köpa kläder för min mor hade sparat alla min & syrrans bebiskläder, jag fick flera kassar av mammas kollegas dotter, jag behövde inte köpa spjälsäng, det fanns leksaker, cyklar, pulkor etc sparade så det enda jag var tvungen att köpa var barnvagn & bilbarnstol vilket gjorde att jag sparat minst 10.000 under första året, Nu är jag förlovad med min sambo som jag träffade när donen var 2år och vi har det bra men nu är jag ju 20år & han är 25år & vi lever så som jag borde gjort med sonen. Stor fin lägenhet, ny bil, har bra ekonomi för att vara hemmafru & har ju en bransch att gå tillbaka till sen och få väntar en bra lön & vi kan unna oss små saker när vi känner för det. Känner efter vad DU vill och hur DIN situation ser ut men jag råder dig ändå till abort, du har flera år på dig att bli en ung mamma om det är det du vill. Du hittar mig även på http://anamariaj.blogg.se om du vill prata med någon som varit i typ samma sits :) Lycka till!

Jag har gjort en sen abort när jag var 16 och har inte ångrat det en sekund. Pappan till det barnet har efter det fått barn med en annan tjej men bryr sig ingenting om sin son, så där hade jag alltså inte fått hjälp. Jag fick först veta att jag var gravid i v11-12 någonstans men visste direkt att jag inte kunde ge barnet ett värdigt liv, insåg direkt också att adoption inte var ett alternativ för mig. Hade dock otroligt mkt stöd från min mamma och min bror vilket var skönt. Idag är jag 23 och är sambo med en otrolig kille, vi ska ha vårt första gemensamma barn i maj och jag är bara ännu gladare idag att jag inte skaffat barn förrän nu när jag kan ge barnet allt den behöver och ännu mer! Så mitt råd är att du gör en abort och får en ordentlig utbildning innan du skaffar barn.

Jag var 17 när jag blev gravid. Verkligen inte det minsta redo att skaffa barn. Hade bara varit tillsammans med sambon i tre månader. Mitt psykiska mående var inte på topp och när jag blev gravid fick jag både slänga tobak och stänga flaskan, det var mycket jobbigt för mig då. Jag har inte någon utbildning, vet inte om jag ens har kvar några vänner. Jag har fått så mycket skit kastat på mig för precis alla beslut angående min tös. Allt gör jag fel, allting är fel, inget jag gör är bra. Till en början knäckte det mig men nu har jag lärt mig att stänga öronen. Jag fick nog höra av många att jag MÅSTE göra abort. Jag är dum i skallen om jag behåller och jag kommer aldrig att klara av det. En person sa något som jag alltid kommer att minnas "ta inte livet av ungen din". Så mycket trodde folk på mig. Nå, jag behöll ju. Tösen föddes och jisses. Vi fick nog en bebis som är långt ifrån en "bra förstagångsbebis" så att säga. Tre veckor skrek hon hela nätterna, de veckorna sov vi fyra timmar per vecka. Efter det gav vi ersättning, vilket jag fick lära mig är helt fel och man är världens sämsta mamma, stackars bebis, man förstör sin unge och är man ung och inte ammar borde man aldrig ha skaffat barn. Tackar ännu rådgivaren för det "underbara" stödet jag fick... Jo, det är underbart att vara mamma - IBLAND. Däremellan är det sjukdomar, ingen egentid, en unge som hänger på en och skriker "MAMMA" och tjuter när hon inte får som hon vill, kan inte sova om hon inte får sova på mig. Ja, hur det är att hinna kissa med en bebis? Glöm det. Äta då? Svårt att hinna fixa riktig mat åt sig själv när man har fullt upp med en bebis. Sägs ju att de sover mest i början. Det stämmer verkligen inte för alla. Sägs att man orkar mer när man är ung men det tvivlar jag på. Körde slut på mig själv så när tösen var 7 - 8 månader somnade jag överallt hela tiden. Att ha barn är ingen dans på rosor, verkligen inte. Långt ifrån. När man är tonåring behöver man ju även mycket sömn och det får man inte med en bebis. Jag är 19 år nu, tösen är 1 år och det har nyss börjat gå bättre att vara mamma. Min största tröst har nog varit "det blir lättare när hon blir 25". Nu är jag inte den som klagar för minsta lilla, men att ha barn är något stort. Det är jobbigt, hemskt, tungt och underbart på samma gång. Ungen älskar man mest av allt men det är ändå ungen som kör slut på en och som man ibland bara skulle ha lust att låna ut till grannen eller något, jag skrev nu detta på ett lite snällare sätt så inte folk ska ta riktigt illa upp. Menar inte heller något dumt med det jag skrivit utan tyckte bara det är bra att förklara det som ingen berättade åt mig. Att ha barn ÄR jobbigt. Jag hoppas du tänker igenom ditt beslut, svårt att leva med barn, svårt att leva med en abort ifall man inte varit helt säker på vad man vill. Lycka till :)

Hej 2baarn. Jag är mer än 20 år äldre än dig och väntar mitt första barn... Sen jag var 15 år har jag hunnit gå ut grundskolan, gått ut gymnasiet, hunnit byta pojkvän... måååånga gånger. Tagit körkort, skaffat ett jobb, flyttat hemifrån och börjat pensions-spara. Gjort karriär på jobbet efter ytterligare utbildning. Träffat min underbara sambo, flyttat ihop och rest runt i världen tillsammans. Nu först är vi redo att skaffa barn tillsammans. Vi älskar varandra, har ett riktigt bra boende och en hygglig buffert på banken. Vi vet med all säkerhet att vårt barn kommer att få den bästa tänkbara starten i livet. Tänk efter nu... Vad kan du erbjuda ditt barn... kärlek räcker långt men resten då? Stort lycka till med att komma fram till ditt beslut, kram på dig.

Hej. Jag har suttit och läst vad folk har skrivit och jag håller med om att när man är 15 år och gravid ska man absolut tänka igenom sitt beslut riktigt ordentligt för ett barn som kommer till världen ska få det absolut bästa och otroligt mycket kärlek och omtanke. Jag tänkte inte skriva något mer om det eftersom det redan står men där emot tänkte jag skriva att trots ålder och beslut osv så kan allt gå hur bra som helst även fast man är ung beroende på sin livssituation dvs. Jag vill bara ge lite positiv feedback på att vara ung mamma. Jag blev gravid som 16åring och min underbara flicka kom när jag var 17 år. Jag fick hoppa av gymnasiet och jag bodde hemma och hade egentligen ingen aning om hur mitt liv skulle se ut i framtiden men jag hade otroligt stöd av familj, vänner och släkt. Jag har aldrig varit med om att vänner eller andra förskjutit mig eller tatt distans inte utifrån heller, jag vet inte kanske jag haft tur bara? skitsamma, gravid 16åring, mamma som 17åring ingen utbildning, inget jobb, och ingen inkomst och dessutom ensamstående mamma. Idag 23 år väntar mitt andra barn med min underbara fästman sedan 5 år tillbaka, har jobb, inkomst samt pluggar och bor i en fin villa och har hund. Det är aldrig försent att ta tag i sitt liv och plugga kan man alltid göra oavsett. Jag är otroligt lycklig och jag själv tyckte inte alls att det var jobbigt att få barn som 17åring. Jag bodde hemma men jag skötte precis allt själv så det var inte alls så att mina föräldrar tog hand om barnet utan det gjorde jag och dem fanns där som stöd. Med detta ville jag ge positiv feedback och om man har rätt förutsättningar så går det fint oavsett ålder, det behöver inte vara så att vänner säger upp kontakt opch folk snackar skit och man är trött hela tiden och man får aldrig tid till sig själv och att man inte ens kan gå på toaletten utan att bebeisen skriker och ska sitta fast i dig för i så fall kanske man inte har stöd av familj coh vänner men om man har det kan det gå bra som sagt vilket jag säkert nämnt flera ggr :) stort beslut som ska fattas med rätt förutsättningar. Lycka till hur du än gör!