Uppfostran???

Det där låter jobbigt. Jag och min sambo är överens i vår uppfostran och för oss är det viktigt att vi drar åt samma håll så vårt barn får veta vad som gäller och att det inte spelar någon roll vem av oss som säger ifrån. Skulle vi vara oense så får vi ta det med varandra, men vi ifrågasätter inte varandra framför sonen, då får det vara för stunden om någon av oss tycker att nån har fel och reda ut saken när vi är själva. Nu är lilleman snart 16 månader, men det är ändå viktigt för oss att vi har samma regler och principer och det kommer bli viktigare och viktigare ju äldre sonen blir. Hoppas ni hittar en bra lösning och balans mellan er, du och mannen.

Har det likadant. Såååå jobbigt. Jag är som du å ser hellre att dom stökar ner å har roligt än att dom har tråkigt å bråkar. Han tycker även att man (dom) ska plocka undan hela dagen då jag tycker det är bättre att ta ett röj när dom lagt sig. Han har även blivit sååå lat sedan vårat 4:e barn nu snart 10 mån kom. Behöver jag göra något så är det någon av dom andra barnen som ska ha honom. Kan aldrig ta honom själv. :( ständigt bråk då jag inte anser att dom ska ha pojken mer än honom. Naturligtvis så ska dom hjälpa till men är jag upptagen med att hänga tvätt så tycker jag inte att barnen ska kånka på lilleman som skriker å han sitter på soffan å glor på tv. Väntar nu en till å har börjat få lite panik. Ska jag å dom större barnen (11, 9, å 6 år) uppfostra dom små? Vet i alla fall hur det är. Inte en dag går utan att vi bråkar om detta. Ibland känner jag att jag hade lika gärna kunnat vara själv. Då hade jag ju sluppit allt tjafs i alla fall. Hoppas att det blir bättre för oss nåda när nästa krabat tittar ut. Kram

måste vara jobbigt =( jag och min sambo har också kommit överrens före dottern kom hur vi vill uppfostra henne och att vi alltid är på samma sida fast jag kanske inte håller med honom varje gång. tycker det är viktigt för vår dotter att veta att mamma å pappas regler är samma! men visst blir de komprimiss för oss också! men de får man prata med varandra sen! jag tycker en sak och sambon tycker de inte är något viktigt att fundera på men för att den principen är viktigt för mig håller han med dig och jag samma mot han!! hoppas det löser sig! kompromiss är kanske en liten lösning? du blir lite mera sträng och han lite mindre så mlts ni halvägs =) lycka till

Jag och min man har bråkat en hel del om barnuppfostran, han är mer sträng än mig. Men vi löste det på så sätt att jag och han fick gå ett tag och fundera på det som var viktigast för oss i barnuppfostran och sedan satte vi oss ned och diskuterade hur vi ville ha det. Vi fick kompromissa!! Jag blev nöjd med en del och mer missnöjd med andra men är ändå på det hela taget blev det ok. Vad jag tänker och jag är verkligen ingen expert! Barn mår inte bra av att inte veta vad som förväntas av dem. Så som det är nu står ni olika, du accepterar och din man gör det inte. Det förvirrar barnen och ger din man en position av att vara "the bad guy" och det är inte rättvist för varken barnen eller han. Jag kan känna att du kanske inte gör barnen en tjänst genom att bara göra dem lyckliga och nöjda eftersom hela samhället bygger på regler, både juridiska och sociala och att de på inget sätt blir en mjuk övergång för dem mellan hemmet och vuxenlivet. Sedan kan jag tycka att "föräldramakten" inte ska missbrukas! Ett barn måste ha plats att växa och hitta sin identitet och kunna bestämma över vissa saker (bäst är det om man som föräldrar(bio-eller styv) kan komma överrens om vad dessa saker är). Och det bästa är om man genom positiv förstärkan istället för negativ uppnår sitt mål för då får barnen samtidigt en positiv självbild. Jag ser det som en spargris. Man matar den med pengar (beröm) och tar ut pengar (negativa tillsägelser m.m.) Det bästa för barnet är när man matar mer än man tar ut. Kanske är det dags för en medelväg? Kanske är varken enbart ditt sätt eller enbart hans sätt det rätta? Vi löste våra meningsskiljaktigheter på detta vis och försöker lösa nya genom att hela tiden prata. Då blir det en enad front ;) Jag hoppas självklart att du inte tar illa vid dig över mitt svar för det var verkligen inte min mening! Kram på dig! :)

ja det är ju sånt som uppstår nån gång hos alla. Visst har jag tyckt att min sambo har varit för sträng på något ''onödigt'' men inte sagt något för när det sker så får man stå på samma sida så att inte barnet ser en förälder som en utväg. Vi har inga dagliga bråk om uppfostran direkt. Vi vill att våra barn är självständiga och våran dotter ska lräa sig gränser men ändå få utforska. Hon är väldigt nyfiken och vill göra nya saker men hon är väldigt försiktig (trappor, klättra upp och ner). Om barnet inte lyssnar så måste dom ändå få lära sig att det finns konsekvenser. man kan inte säga nej till ALLT för barnet måste få vinna också ibland. Så våran dotter vet att när vi säger nej så är det av speciell anledning. Det uppkommer en konsekvens. om hon inte låter hunden vara ifred trots att vi säger åt henne och hunden gör det och hon inte lyssnar så nafsar han henne på handen och hon blir ledsen. Det är en konsekvens för att hon inte lyssnar. det är svårt och det bästa är att prata med varandra och se långsiktigt hur ni vill att era barn ska formas som individer för det är föräldrarnas jobb. Om pappa är sträng och mamma inte så kommer du bli snälla och pappa dumma. Så var konsekventa tillsammans. Pappan kanske är mer sträng för att du inte är det och ni måste verkligen prata om det. säg att du tycker att det är OK att dom hoppar i sängarna för det är en del av barndomen. (vem gjorde inte det?!) det är svårt.. riktigt svårt men PRATA MED VARANDRA.. vissa saker kan pappa säga nej till och du vissa om du upplever att vissa saker är svåra för dig.

Jag håller med Bumbi. Barn behöver gränser, och barn behöver lära sig rätt och fel och hur man uppför sig. De mår inte dåligt av det alls - tvärtom! Klart att de kan bli protester, men det är bara naturligt. Annars kommer världen komma som en chock för dem. Du kan ju inte vara med dem jämt och plocka och greja :) Att plocka undan är en del av leken, och det är ju bättre att ha ett barn som inte börjar gråta för att det inte får hoppa i sängen, eller för att det förväntas att plocka undan leksakerna när det är färdiglekt. Du och din man skulle nog må ba av att mötas halvvägs, också så att även han får vara med och bestämma hur uppfostran ska gå till. Då blir han säkert också mer engageragd i barnen :) Det finns inget universalsätt, men att sätta upp en enad front mot barnen är tryggt för dem. Att veta vad som gäller och att mamma och pappa gör likadant. Rent genrellt tycker jag att barn ska få vara barn. Dock är barndomen en förberedelse på vuxenlivet och därför spelar föräldrarna en viktig roll. Curlingföräldrar lär inte sina barn någonting och gör dem bara en björntjänst. En för strikt förälder uppmuntrar till revolt och trots. Någonstans mittemellan är bättre - där barnet kan göra som det blir tillsagt, men ändå har möjlighet att argumentera för sin sak utan att skrika, och ibland även vinna ;)

Tack snälla ni för alla era svar!Ja det är troligen jag som gör fel,men jag har så svårt att se mina barn ledsna och jag blir så nervös när han gnäller på barnen och när barnen kan sitta och skrika i en halv timme för att dom inte får efterätten fören dom ätit upp maten.Hatar bråk för sådanna saker..Men visst dom måste lära sig..Vi får väl sätta oss ner och prata och komma på någon lösning, för det barnen mår sämst av är väl när föräldrarna bråkar.. Kram och tack alla goa

Mina föräldrar hade rätt så olika syn på uppfostran. Pappa var sträng och straffade och mamma var lite snällare men straffade ändå. Vi lärde oss vem som tillät oss vissa saker så mina föräldrar bråkade ofta, de var oxå ofta arga på oss för att vi inte lydde den ena föräldern. Gjorde vi fel fick vi veta det ordentligt(instängda på rum eller utslängda ur huset några minuter). Gjorde vi som de sa fick vi belöning, när vi var små var det klistermärken eller någon sak, när vi blev äldre kunde det vara en liten peng. De lät oss bråka fast de blev knäppa på oss och på det sättet kom jag och mina syskon varandra nära. De ställde alltid upp och hjälpte oss, vad det än gällde och det tycker jag är riktigt bra. Vi var tvungna att städa upp efter oss oavsett hur mycket vi grät och skrek och vi fick inte mycket saker, det har nog lärt oss att spara, tänka och försöka hålla ordning. Jag och sambon kommer vara ganska stränga, straffa, berömma, hjälpa och stötta. Ungen måste ju lära sig vad som är rätt och fel och vi är ju föräldrarna så vi ska ju hjälpa och visa rätt och fel. Ungen ska lära sig att plocka upp efter sig och hjälpa till hemma, ungen ska få lära sig vad man får och inte får göra. Jag hade tänkt köra med skamvrå-metoden, tycker det är lite bättre än att låsa in eller slänga ut, så ska vi oxå berömma mycket, hjälpa och ungen ska våga prata med oss om allt(det kommer hon ändå inte att göra, men iaf ska vi försöka). Tar ju nog något år ännu innan ungen kan hjälpa till, hon är ju bara 7 månader ännu och säkert lär vi fundera på mycket andra saker ännu.

hemma så är det tvärt om..de är jag som kan vara för sträng..mest att man skall uppföra sig specielt när barnen inte är hemma... men ger väldigt mycket posetift med..försöker göra en balans..min kar han tycker att ja tar i lite mycket ibland..då försöker ja tänka på ett annat sätt än innan...men pratar väldigt mycket om varför jag säger o så till barnet..det funkar bra på dotter då hon är väldigt snäll o rar liten tös...så det har blivit så att ja håller koll på lill tjejen då min kar jobbar väldigt mycket..få se hur de går när bebis kommer..skall bli underbart att se