Tappat humör=unge sover dåligt?

Ja, tyvärr tror jag att det absolut kan spela in. En ettåring kan man inte fräsa och vara \"hård\" och arg mot. Bestämd kan man vara, men absolut inte mer än så. Du blir ju bara stor och hotfull och då blir hon ju säkert väldigt osäker på dig, och vet inte var hon har dig när du växlar mellan älskande/ömsint och arg/hotfull. Med tanke på att hon bara är 1 år och \"gnället\" bara kommer bli värre och sen övergå i trots så bör du för både din och hennes skull hitta verkyg att tygla ditt humör. Att skälla, svära och fräsa är aldrig rätt mot ett barn, och speciellt inte när de är så små :/ En stabil sinnestämning är det bästa, så att hon kan lita på dig.

Om du mår så och tappar humöret kanske du skulle vara i behov av lite egentid? Kanske vila ut på spa en natt med vänner och låta partnern ta hand om dottern? Kanske kan vara skönt att bara samla krafter och rå om sig själv?

Det kan dels va att hon inte vet vart hon har dig... Men kan även vara som för vår son. Han har haft drygt 2 veckor då han sovit oroligt och ätit dåligt. Förmodligen någon fas. Min pojk blir ett nästa vecka. Bara en fråga, äter du ordentligt och regelbundet? Kan själv känna om jag hoppar över ett mål mat så blir jag lättare irriterad.. Men någonstans måste vi mammor bita oss i tungan och inse vi inte får skälla på så små barn..

Ja skäller gör jag väl inte utan fräser \"bara\" till en kort stund, men det är inte heller okej! Jag tror jag börjar bli trött på att inte få sova ordentligt och kanske är det så att jag slarvar med maten de dagar jag är grinig. Ska försöka tänka på det! Tack för tips! Jag hoppas inte att ni nu tror att jag går runt och skäller och skriker på min flicka. Det är bara humöret som får sig en törn ibland. Allt som oftast har vi jätteskoj! Missförstå mig inte :(

Nej herregud. Även vi mammor är bara människor :-) hoppas maten hjälper.. För mig gör det under :-)

Ja, sömnen är ju superviktig! Jag menadr inte att vara anklagande - jag vet ju själv hur det är. Ibland är nog vi mammor mer fokuserade på våra barns rutiner och glömmer bort att vi själva behöver lite sånt. Som sömn, mat och egentid. Får man inte detta så är det väl klart stt man tappar humöret ibland! Menade mer på att, ja, jag tror att små barn kan få en otrygghet av att de närmsta vuxna man har blir så skiftande. Att den som ska skydda en helt plötsligt blir den \"läskiga\". Barn ska ju få känna sig älskade och respekterade fastän de är arga, gnälliga, jobbiga, \"dumma\" osv. Sen är man ju inte mer än människa. Den perfekta mamman existerar inte, och det är ok! Man behöver inte vara perfekt. Men märker man att man gör någonting som påverkar barnen negativt även långt efter situationen så bör man kanske försöka få till en ändring, oavsett vad det gäller. Du kanske behöver lägga lite fokus på vad DU behöver för att kunna behålla lugnet och istället för att fräsa bekräfta ditt barn? Jag brukar sätta mig i dotterns nivå och försöka prata lugnt men beståmt, typ \"Jag förstår att du vill detta nu, men just nu går det inte. Du får vänta lite och det är ok att bli arg. Jag älskar dig ändå.\" Något sånt... Det blir lite som att förnuftet pratar till oss båda på något sätt :)

Är nog ganska viktigt att man väljer sina strider också speciellt när man inte har fullt tålamod. Att ta några djupa andetag och förbise vissa saker hjälper mig mycket när humöret och tålamodet sviker. Sedan är det ju så som tidigare skrev att barnen går igenom faser som påverkar både dem och vi föräldrar olika. Att bli skrattad rakt upp i ansiktet av sin 1,5 åring när man säger ifrån på skarpen hör ju liksom till och hur frustrerande det än må vara när det sker så skrattar man gott åt det lite senare :) Alla vi mammor är människor och ingen är perfekt. Jag tror du är en toppen mamma! :)

Jag känner igen det där! Men om jag ser till mig själv så tror jag att jag ibland känner mig och tror att jag är mer irriterad än vad jag egentligen visar. Och ibland får man faktiskt visa att man blir irriterad och \"fräsa\" ifrån (missförstå mig rätt!). Jag har ofta dåligt samvete, men försöker tänka att om inte jag kan visa alla typer av känslor, hur ska jag då kunna lära min son att alla känslor är okej? :) däremot är jag noga med att vi alltid ska bli sams efteråt, och ber om ursäkt över mitt agerande om det behövs :)

Tack för era peppande svar! Jag känner också lite att man måste kunna visa alla känslor, men på rätt sätt. Och som sagt, bli sams efteråt! Det har gått lite bättre de senaste dagarna, börjat vara mer noggrann med maten och även tänka på \"älska mig mest när jag förtjänar det minst ty då behöver jag det bäst\". Lilltjejen förtjänar det alltid men ni förstår vad jag menar. Det har hjälpt lite, men jag blir tokig ibland, kanske som alla andra! Tack även för att ni inte misstror mig i min mammaroll! Jag har själv gjort det många gånger och gör det väl mest hela tiden egentligen. Jag älskar henne över allt, såklart, men jag känner mig aldrig tillräcklig eller bra. Detta trots att min sambo försöker få mig att förstå det flera gånger i veckan. Jag behöver nog lite egentid också. Det ska jag fixa, inga problem där. Tack vänner! Tack!