så nervöös

Min unge var oplanerad, men mycket, mycket älskad. Först tänkte jag göra abort och aldrig, aldrig prata om det för jag ville inte att mina föräldrar skulle få veta att jag var gravid. Jag var nämligen 17 år. Var borta över helgen och när jag kom hem och såg mina föräldrar kände jag att jag aldrig skulle klara av att göra abort och inte säga något åt mamma och pappa. De satt där i soffan och kollade TV, mamma visste att jag var gravid men sa inget och pappa visste ingenting. Det gjorde så ont i hjärtat. Efter det visste jag att jag inte skulle göra abort. När jag trodde jag fick missfall(när jag var i vecka 8) förstod jag att jag verkligen ville ha ungen, mer än någonting. Idag är tösen 9 månader och jag ångrar inte mitt beslut, älskar henne mest av allt :) I början av mammalivet ångrade jag mig rätt ofta men det var bara för korta stunder och när ungen skrek hela nätterna eller så hela kvällarna(ca klockan 15 - 23) ingen sömn, ingen mat och ingen tid att ens kissa körde slut på mig trots mycket hjälp och avlastning.

Oväntad graviditet, ska jag väl säga att det var. Men jag blev lycklig - dock nertagen pà jorden igen av min dàvarande pojkväns föräldrar. De ville att jag skulle göra en abort, för deras sons skull praktiskt taget. Vi var 19 àr och jag hade inte förutsättningarna att uppfostra ett barn. Sà jag gjorde det. Jag àngrar mig inte i efterhand, för nu sitter jag och väntar pà ett efterlängtat plus, ska testa nästa vecka tänkte jag. Hur ställer du dig till en eventuell graviditet? Vilka är fördelarna och nackdelarna för dig i din situation? :)

Här var det också helt oplanerat. Tre år av oskyddat sex, mkt ciggaretter, alkohol och jobb. Men så va mensen sen, tänkte inte mer på det. Personalfest, bakis och gravtest. Plussade i vecka 7. Tvungna att ta ett snabbt beslut. Jag tycker inte om barn. Vi har inte gjort allt vi vill. Men det kommer aldrig att bli rätt tid. Nu är pyret två månader. Kan inte påstå att jag har ngn babylycka. Ångrade mig med i början, men det var nog mer tröttheten som talade. Nu börjar man komma in i det och få lite respons. Nu kan jag tänka mig fler om jag slipper va gravid:-)

Min graviditet var oplanerad, och blev chockad o rädd,det var som att nån tog mig från huvudet och skakade mig och sa att nu är det slut på det roliga omogna livet och beteende..jag är gift och är 25 år gammal,min man blev också chockad men sen blev han glad :) .... efter några dagar jag fått plus kände jag mer o mer att jag började älska den lilla ängel som växte inuti mig.. Och att jag och min man skulle klara av det :) så tanken på att avsluta graviditeten försvann! Vi hade mk o fixa i vårt liv men som nu med tiden set håller på att bli bättre o bättre,och nu är jag i vecka 27 och är gladare än någonsin över mitt beslut om att behålla barnet,.. Varenda rörelse och sparkar som jag känner av barnet fyller mig med så mk lycka! Är kär i mitt barn och längtar tills vi får ha henne i våran armar i november,min man längtar så mk och jag me :) Var inte rädd o ge barnet en chans, du kommer att se att du kommer inte ångra dig.

Båda mina graviditetet var oplanerade och kom som en chock. Första graviditetet då var jag hundra på att behålla eftersom både jag och min sambo ville ha barn. Men andra graviditeten var jag inte alls lika glad över, mådde rättare sagt illa över att vara gravid spc då min son bara var 3månader då jag plussade. Så ända fram till v18 så funderade jag på abort och skulle nog ha gjort det också om inte min sambo övertalade mig att behålla och det är jag nu lycklig över att han gjorde då jag nu har en frisk son och dotter med 11månader mellan dom...