Panikartad ångest gällande abort

Åhh svår situation. Är upp till var o en hur man vill göra. Mitt råd är följ ditt hjärta! För det är du själv som ska leva med aborten inte din sambo. Här får du vara lite egoistisk , får tänka på dig själv. Om du verkligen vill ha barnet och vill flytta upp till Stockholm, då ska du följa ditt hjärta. Barnets pappa kan komma o hälsa på, sen när barnet är äldre så kan barnet åka ner till sin pappa o hälsa på. Mina egna erfarenheter så är det mycket svårare sen när barnet är fött att dela på sig. Att vara ensamstående förälder är en av dom tuffast o svåraste saker man kan göra. Hi hi vet inte om du blev något klokare med mitt inlägg. Önskar dig stort lycka till oavsett hur du gör!

Nja jag tycker att man måste ta hänsyn till vad båda föräldrarna vill, det kan ju vara så att barnet vill bo hos sin pappa sedan också och då måste man tänka sig in i känslan att man själv blir den som bara har barnet på helg/lov. Jag skulle ju inte vilja att pappan till mina barn flyttade iväg med dem och jag har också problemet att jag kan inte flytta hur som helst. Mina barn vill ha sin pappa lika mycket som mig.

Du kommer inte kunna flytta tillbaka efter barnet är fött utan pappans tillstånd, men så länge du är gravid kan du göra vad du vill. Det är din kropp, ditt liv. Så vill du behålla barnet flytta då tillbaka innan barnet är fött. Ni kan sen reda ut hur ni vill ha det. Om du får barnet när du bor kvar, så är du troligtvis fast. Lycka till!!

Riktigt skönt att ni alla kommer med råd! Det ska ni ha stort tack för :) Jag vill självklart ha barnet och jaa, det känns som en lösning att flytta upp till Stockholm innan barnet är fött. Dock känns det fruktansvärt elakt mot både barnet och pappan.. Att vara ensamstående hade jag klarat av, det vet jag, och dessutom har jag så pass mycket stöd och hjälp i Stockholm. Det har jag inte i Skåne. Vet inte alls hur jag ska kunna lösa det här, för om jag följer mitt hjärta så vill jag behålla barnet och flytta upp igen. Det känns bara så väldigt väldigt egoistiskt..

Visst håller jag med föregående, att man måste ta hänsyn till båda föräldrarna. Jag menar, hur kul hade det varit om det var pappan som flyttade iväg 50 mil med barnet? Dock tycker jag, som alltid när det handlar om barn, att man i absolut första hand måste ta hänsyn till BARNET!! Man får ju lägga bort allt \"jag vill\" hit och dit! Behåller du barnet och pappan är låst i Stockholm så får du ju stanna kvar givetvis. Du kan inte beröva barnet att växa upp med sin pappa om ni skulle separera. Det är det föräldraskap handlar om - att göra uppoffringar och sätta barnet först, att i varje beslut som tas om och kring barnet tänka \"vad är bäst för barnet\" och agera därefter. Och i just det här fallet så skulle det innanära att du blir låst i Stockholm så att barnet får obegränsad tillgång till båda sina föräldrar, och pappan får se sitt barn växa upp. Det är i alla fall hur jag ser på saken. Hoppas det är till någon hjälp! Kram!

Såg nu att det är Skåne du skulle bli låst i, och inte Stockholm, men sak samma. Du förstår vad jag vill säga ändå ;)

Jag vet att du e 18 men han ska ju vara ditt största stöd, o stanna vid hans sida i Skåne o ha barnet kanske gör de as bra för er, de e ju ni som ska ta hand om den nya lilla som kommer, sen i framtiden kan du semestrar i sthlm när du kan o vill med bebis? för om nu din sambo skulle bli en as bra pappa så e de synd att du inte ska få ha de vid din sida, de betyder ju skita mycket o e viktigast i förhållandet. Alla har ju ej turen med en bra kille.

Läste en sak ja reagera på här, de e in e bara tjejen som lever med aborten, skulle jag välja ta bort mitt barn skulle ja krossa min sambos hjärta som så gärna vill ha barn. Barn ämnen e stort o killar får stå ut med väldigt mycket tråkigt när de håller en gravid tjej o rättigheter, killar har oxå känslor honom detta.

Njae, jag förstår vad du menar när du säger att du känner dig egoistisk men jag tycker att du verkar tänka över detta på ett väldigt moget sätt. Jag växte upp med föräldrar som verkligen inte hade något strålande förhållande och sen skilde de sig när jag var 10. Jag tycker alla gånger att det hade varit bättre om mamma varit ensamstående med oss tidigare. Bättre att barnen får en trygg uppväxt med föräldrar som mår bra, även om de bor på varsitt håll. Självklart bör man jobba på att försöka få en fungerande relation med exet när man flyttat ifrån varandra eftersom det är bäst för barnet. Men jag tycker inte Stockholm ska vara något hinder i frågan. Det är enkelt att åka till Sthlm för pappan att hälsa på och för dig att komma ner med barnet ibland, och sådär vansinnigt dyrt är det inte heller. Sen finns det många sätt föräldrar kan ha konakt med sina barn mellan de ses, skype t.ex. Jag säger inte att du bör låta bli abort, det får du gå efter magkänslan med. Men jag menar att det är klart att du måste få flytta om du inte känner att relationen funkar och du har din familj i Sthlm. När barnet blir äldre kommer det att förstå när du förklarar situationen och att det var viktigt att hon/han har föräldrar som mår bra och är bra föräldrar, även om de bor på varsitt håll.

Känner en pappa som har sitt barn 120 mil ifrån sig. Det är verkligen inte optimalt men de har ett jättefint förhållande, ses så ofta de kan och håller kontakt hela tiden. Det blir vad man gör det till och med en positiv inställning så blir det bra. Att stanna "för barnets skull" blir aldrig bra. Barn är smarta och förstår när förhållandet mellan föräldrarna inte är riktigt bra, då blir det otryggt.

Sjävklart ska inte föräldrar som inte kommer överens bo ihop. Det tycker jag absolut inte! Men de bör bo nära varandra. Jag anser inte att mamman har större rätt till barnet, att hennes kärlek automatiskt är starkare eller att hon är den bästa föräldern bara för att hon är mamma. En nära vän (kille) vann just vårdnaden om sina två flickor, 2 och 4 år gamla. Mamman flyttade upp med dem till Sundsvall när de separerade för 1 1/2 år sedan. Men nu får de äntligen komma hem igen. Så man får ju vara beredd på att det kan bli så också - att det är man själv som har en massa mil mellan sig själv och sina barn. Jag hade inte klarat det och jag hade aldrig utsatt min sambo för det. Han skulle gå under utan sin dotter och hans känslor är lika viktiga som mina. Jag menar inte att du ska göra abort, jag menar bara att det bästa kanske inte är att flytta tillbaka vid en separtation.

Prata med din kille ordentligt om detta. Jag har två barn, 18 månader o 8 månader gamla, o deras pappa har precis lämnat oss. Precis som du kommer jag från sthlm o bor nu på annan ort där barnens pappa bor oxå. Nu vill inte pappan till mina barn träffa sina barn utan tycker jag o barnen ska flytta tillbaka till sthlm. Men det är inte så lätt när man har barn att bara flytta heller

Jag håller med er allihopa gällande eran syn på detta. Det handlar inte om nogån liten skitsak utan ett barn och det är viktigt att ta hänsyn till vad barnet behöver och mår bra av. Så ja, efter många om och men, och en jädra massa salta tårar så tror jag nog att det blir bäst med en abort. Jag vill kunna ha ett 100 procentigt stabilt förhållande med min sambo, och dessutom veta vad jag vill i livet innan jag ger liv till ett barn. Det är inte rätt mot barnet om jag inte känner att jag kan ge det den tid och allt det behöver. Och att flytta upp med barnet och ha pappan 50 mil bort känns inge vidare. Han hade gått under och jag hade aldrig gjort så mot mitt barn. Jag vet själv hur det är att växa upp utan sin pappa och det smärtan vill jag inte orsaka barnet. Blir till att boka tid för abort och sen får vi se när jag är redo. Känns dock jättejobbigt :(

Någon*

Om du ska göra abort e tipset från mig att göra de så fort som möjligt, de blir jobbigare o svårare desto längre tiden går, sen kan man ej göra abort hur man vill om man går mycket längre in i graviditeten :/

Pratade nyss med SESAM mottagningen och fått en tid för UL idag för att se exakt hur långt gången jag är. Är det så att jag är v 12+3 som beräknat så får jag inga valmöjligheter utan måste göra en 2-stegs-abort.. Känns inte kul alls.

Men som sagt, jag anser att det här blir bäst så då finns det inte mycket till val än att genomföra aborten ..

precis, de e upp till dig, ja har sj gjort abort o vet hur svårt de e, men jag ville ej ha barn då o var bestämd o hade inga tankar på att ja skulle vilja den ens heller o därför visste ja att ja ej skulle ångra mig eller må dåligt efter, o ja mådde pra fysiskt o psykiskt efter sborten o va glad o lättad.

Ja jag lär ju inte må speciellt bra i och med att jag egentligen vill ha barnet, men eftersom att jag har ett sunt förnuft så blir det nog bättre efter ett tag. Det är ju fortfarande jag som har valt det här, inte att jag på något sätt blivit övertalad.

Det låter som att du sitter i en besvärlig situation. Men mitt råd till dig är att du inte ska göra abort. Jag är övertygad om att du får en livslång sorg.Jag tror inte att du ska oroa digfördettamedpappan. Krångligheterilivet ärtil för att lösas.Min erfarenhet, (också ung mamma från början),är att med tiden ordnar det sig. Jag har levt ensam med 4 barn under ettantal år,och jag vet att det går. Varje barn är unikt och kommer aldrig igen. Du har bara att vinna på att föda ditt barn. Du kommer att få uppleva en kärlek du aldrig mött förut. Ta chansen och föd ditt barn! Du kommer inte att bli ensam, man får tvärtom mer vänner när man fått barn, alla mammor som också fått barn. Jag önskar dig och ditt barn all lycka!!!

Jag tvekar inte på att jag hade klarat av att vara ensamstående, det vet jag att jag hade klarat av galant. Men det är just det att jag vill flytta upp till Stockholm igen och det kan inte pappan göra, vilket innebär att jag tar barnet ifrån honom. Det känns inte rätt eftersom att han är en exceptionell pappa. :/

Men vad vill pappan då?

Pappan vill att jag gör det som känns rätt för mig, som han själv säger det.

får ja fråga varför du MÅÅÅSTE flytta till sthlm igen?

Gör inte abort!

Det handlar inte att jag MÅÅÅSTE utan att jag VIIILL. Varför är du emot abort? Bara undrar. Var nyss hos gynekologen och gjorde UL och fick fram att jag är vecka 12+5, inte 12+3 så jag hade fel om två dagar. Bebisens hjärta slår starkt och jag fick med mig bild hem. Känns tungt men jag kände att jag ville ha det. Den lilla kommer alltid vara en del av mig oavsett vad.

Jag läse om din situation och blev berörd. Du skriver att ni båda var glada över barnet i magen och att du absolut vill ha barnet. Sedan skriver om tvivel och oro för framtiden men låt inte det förstöra för er. Det du oroar dig för kommer kanske inte ens att inträffa. Jag vet att panikartad ångest är hemskt att ha, men låt inte det få hindra ett liv! Du skriver om en bild på barnet och hur hjärtat slår - fantastiskt! Ett liv! Jag är kristen och jag ber till Gud att ni ska få det bra, både du barnet och pappan!

Det värmer att höra! Situationen är fruktansvärt jobbig men jag måste tänka på barnet. Jag har tvivel på att jag kommer kunna ge ett barn all den tid och energi som den behöver för att må bra och jag vill inte chansa och hålla tummarna för att barnet ska få en bra uppväxt. Det är något som ska vara garanterat :/

Vet du,ingen kan garantera en bra uppväxt för ett barn. Den situation du befinner dig i är inte helt idealisk, men vilken situation är det? Det finns alltid orosmoment! Och finns de inte så kommer de. Har ditt eget liv varit förskonat från problem? Helt troligt inte.Men dulever, och jagtroratt du är glad för det. Liv är något att tacka för! Din situation är inte heller desperat. Du blir en bra mamma, och pappan är en bra pappa, det vet du redan. Allt blir bra,våga lita på det! Allt måste inte vara perfekt. Det perfekta finns inte, det kommer du förstå när du blir lite äldre. Man får ta de chanser man får i livet, och göra det bästa av det. Och det duger bra! Om du söker det perfekta kommer du att bli olycklig. Jag vet flera som gjort abort, och deras liv har blivit en enda plåga och ånger efter det. Jag är helt övetygad om att du kommer ångra dig, och att du förstör inte bara barnets liv, utan också ditt eget, och faktiskt berövar du också pappan på hans barn. Barnet finns ju redan!!! Det lever och är friskt! Du är ju också ganska långt gången redan. Barnet kommer att kämpa för sitt liv när du tar bort det. Är du medveten om det? Sluta tänka på abort. Låt barnet leva! Unna dig själv att bli mamma till detta fantastiska lilla barn! Ditt liv kommer att bli så mycket bättre om du behåller det än om du tar bort barnet! Det finns alltid lösningar på praktiska problem, men ditt hjärta kommer ingen laga, och barnet får aldrig tillbaka livet. Och om du får barn senare kommer det inte att vara detta barn. Gör er alla en tjänst och behåll ditt barn! Jag önskar er all lycka!

ja alla sitter vi i dåliga situationer, min sist e inte den bästa nu, o många hade sntagligen sagt till oss att vi skulle väntat med barnet. just nu bor ja o sambon hemma hos hansm amma i ett litet rum med vår hund pga vårt hur måste totalrenoveras, ja e arbetslös o sambos blir av med sitt jobb om två veckor fick han reda på igår, vi har nästan inga pengar alls de räcker till mat, o bebis grejerna för de e viktigast just nu. ja e gravid i 29veckan, men jag visste ej att detta skulle hända o de kan bara bli ljusare i framtiden, man kan liksom aldrig veta att de ska bli i framtiden, ja vet bara att de kommer bli bättre, som ja sa inna ja har gjort abort men ja visste o va säker på ett ja ej skulle ångram ig o de har ja ej gjort heller. men a vet folk som velat ha barnet o gjort abort o dom e ej sig själva idag fortfarande för dom tänker på de konstant. vi alla här inne vill bara ditt bästa på våra sätt :D

Frågan är... Älskar du din sambo? Gör du det så ska du inte tvivla... Ibland vill vi planera för mycket i våra liv. Älskar du din sambo och vill leva med honom så borde du inte ha den funderingen.. Vad som sker senare i livet av olika anledningar ska vi inte försöka planera innan... Lev livet :) Han är glad och du är glad... Det blir nog jättebra ska du se!

Tänk noga igenom vad du vill du har tiden framför dig men får aldrig tillbaka åren somung. Ingen ska säga åt dig Att Gör inte abort eller gör abort du väljer själv. Jag gick igenom en abort när jag var 20 och har inte ångrat mig alls, tänker någon tanke om året på det och undrar hur det hade varet, men livet var inte på barn nivån för mig då. Gör som du själv vill och låt ingen annan påverka ditt beslut.

Jag är oxå 18, har en liten tös på fyra månader och jag och sambon bodde inte ens tsm när jag blev gravid, vi hade bara varit tsm i fyra månader när vi fick veta att jag var gravid. Funderade till och från på abort då både jag och sambon förr drack lite "för mycket" så folk tjatade på mig att jag skulle göra abort. Fick höra att jag inte var redo, jag skulle bli en dålig mamma och jag skulle inte klara av det. Men jag är nu en bra mamma, har hittills klarat av allting(utom att bära på skrikande bebis hela dagarna) och jag och sambon bor tsm och hittills har nog allting varit helt okej. Framtiden vet ingen hur kommer bli, jag tror inte att jag och sambon kommer vara tillsammans föralltid men såna saker kan man aldrig vara säker på. Jag tror även att saker händer av en mening, min dotter kom nämnligen som en räddning för hela familjen.