Orkar inte mer. Vad ska jag göra?

Tack för din ärlighet! De e mycket såna känslor som vi mammor har men inte pratar om pga skam för dom... men de finns där.

Jag vet hur jobbigt det kan va! Man tror att ens unge är den jobbigaste som finns, att man har misslyckats med nån "uppfostran" och att ingen förstår. Så kan alla känna ibland. Finns det någon som kan vara barnvakt en stund? Så att du får vara själv en liten stund? Kan du prata med BVC? Barn märker när man själv är orolig eller ledsen och då blir det värre. Du måste få känna dina känslor, men det blir som en ond cirkel - ju sämre du mår, desto värre mår barnet och då mår du sämre.... kan du försöka göra nånting för att bryta just nu? Ta en promenad med henne så kanske hon somnar/blir tyst en stund. Gå ut och gunga i nån lekpark eller nåt?

Frågan är väl om något är fel eftersom hon skriker onormalt mycket. Hur har hon det med födoämnesallergier? (Kolik? Jag och min ene bror skrek konstant i 6 månader, mamma gav upp och började jobba igen efter 4 mån sedan fick pappa "ta hand om det"... ;-) ) Hoppas det finns en lösning!

Kontakta bvc, där kan du ösa över alla jobbiga och skamliga känslor på proffs..och få stöd och hjälp. Ju mer frustrerad du blir desto mer frustrerad blir ditt barn. Var modig och tala om hur hopplöst allt känns, de kommer förstå dig utan att döma! Beställ tid direkt!

Rådgivningen tar jag inte kontakt med, det är inte som i Sverige här. För det första har de tjatat om att vi gjort allting fel och de försöker bestämma åt oss och sedan gör de inte ett piss när vi ber om hjälp. Kolik hade hon när hon var liten. Hon är allergisk mot äpplen men läpparna sväller upp om hon äter det. Vi får hemhjälp men att "bara" få vara utan ungen en gång i veckan i ca 2 timmar är alldeles för lite. Hennes skrik beror nog mest på att hon inte får som hon vill, hon vägrar sova och det gör mig stressad vilket leder till att ungen bara skriker mer och tillsist börjar jag tjuta och då blir det ju bara värre. Herregud, jag är instängd på 60kvm med en unge som bara skriker :( måste bort. Spelar som ingen roll vart man går, man hör ungens förbaskade skrik ändå.

Vi har ju varit till olika läkare många gånger pga att ungen får ibland tungt att andas och vi vill även veta vad annat hon kan vara allergisk mot men de där förbaskade läkarna säger bara "hon är förkyld" "det KAN vara förkylning", "gör er av med katten", "det KAN vara pälsdjursallergi", "det KAN vara astma", "det kan inte vara astma, sådär små barn kan inte ha astma". Jag är jävligt trött på alla de där "kan vara" läkarna. Privatläkaren var inte mycket bättre, först av allt sa han "det KAN vara astma", sedan fick vi räkning på 70€ för att få höra "KAN VARA". Han skulle iaf fixa tid åt oss till barnpolikliniken där vi får vara tills vi får något svar. En läkare sa även att ungen skriker precis lika mycket som ett normalt barn, det var när hon var fyra månader och skrek 8 timmar i sträck. Har inte haft några längre lugna stunder med ungen. Hon har temperament som en äkta finne, envis som en åsna och hon tjuter åt allt och inget när hon är trött(vilket hon varit hela jävla dagen för att hon VÄGRAR SOVA!) Jag var ut och gå med henne och hon sov i 11 minuter. Då före det hade hon sovit i tre minuter. Efter det sov hon i fyra minuter. Hon vaknade 8 och har alltså sovit 18 minuter sedan 8 imorse, klockan är ju nu 15.43 och jag tjuter åt precis allting. Dumma sambon förstår inte hur jäkla jobbig dag det har varit och jag kan inte berätta för då tjuter jag bara mera.

Du skrev en fråga om misstänkt astma nyligen. Kanske hänger din dotters kinkighet ihop med hennes luftrörsbesvär? En liten tjej på 10 månader kan ju inte själv tala om om hon mår dåligt och det kan ju då uttrycka sig i att hon skriker........

Usch vad jag lider med dig.... Min dotter hade skrikperioder de första månaderna p g a att hon inte fick tillräckligt med näring, men det låter det inte som i ert fall. Finns det inga vettiga allergispecialister där ni bor??? Ibland kan det ju vara väldigt svårt att hitta exakt vad en människa är allergisk mot, det har jag flera exempel på i min omgivning. Är det mer kolikbetonat så kanske akupunktur hjälper? Min kollega hade ett kolikbarn och de testade allt, verkligen allt...och det enda som till slut funkade var just akupunktur.

Hon är glad och nöjd även de gånger hon har tungt att andas och vi måste till sjukhus(när ventoline inte hjälper). Jag hoppas dock att vi får något svar på vad hon är allergisk mot så vi kanske får veta vad hon skriker åt. Visserligen har det suttit i sedan hon föddes och kvällen efter att hon föddes skrek hon från 22 - 04 då en barnmorska kom och erbjöd sig att sköta ungen så jag skulle få sova. Så ungen har nog alltid skrikit mycket, men det tar på krafterna och jag letar ju orsaker till hennes skrik, jag VILL att det ska gå över. Jag VILL kunna ha lite mer egentid och hinna göra något annat än att bara lugna ner mig. Nåja, min mamma är snart ledig från jobbet så då får hon sköta ungen någon natt/dag så jag slipper ut och se något annat än dehär hemska väggarna här. Ja, det jag skriver ska inte tas på fullaste allvar, det är bara idag och kanske två, tre dagar till som jag kommer ha såhär hemska tankar, kallas för mycket sömn, för lite kaffe och PMS ;) Annars klarar jag nog av allting rätt okej, med tanke på att ungen gör mig alldeles galen :) Skickade iväg sambon med ungen nyss så jag får slappna av, andas och lugna ner mig lite innan de kommer tillbaka.

Inte kolik nu mera, det slapp hon för ungefär 6 månader sedan. För lite sömn idag på dagen och så får hon inte som hon vill och jag känner mig hemsk och är på dåligt humör(vi smittar varandra med hemskt humör) så det är orsaken till dagens extra mycket skrik. Finns inga allergispecialister här, tyvärr. När vi skulle till privatläkare fick jag välja mellan öronläkare och allmänläkare... Men läkaren skulle fixa remiss till barnpolikliniken och där ska vi då vara tills alla tester är gjorda.

Går det inte att söka mer hjälp? Nån öppen förskola så hon har barn att leka med? Kanske är hon trött på era väggar med? ;) skämt å sido.. Du behöver ju mer avlastning! Det lär inte bli lättare med tiden om ingen hittar vad som är fel! Har ni fått göra prick test? Blodprov? Andningsprov och allt det?

Jag vet inte vad du går igenom, men førstår att du har det extremt jobbigt.. Men att skriva \"jag ångrar så jævla mycket att jag inte gjorde abort\" ær enligt mig sjukt.. Och orættvist. Men kanske det ær så att din dotter kænner av din stress och olycka och beter sig som hon gør pga det?

Finns ingen öppen förskola här. De har inte gjort något test alls. Ingenting. Bara kommit med sina "det KAN vara" :/ det är ju lite sjukt. Och jag får hemska tankar när jag är slutkörd. Det är normalt att man får hemska tankar då, tankar man inte egentligen menar men som dyker upp när man inte orkar. Tankar är bara tankar och jag ber så jävla mycket om ursäkt för att jag tänker och att jag skrev hur jobbigt jag tycker denhär dagen har varit. FÖRLÅT så mycket för att jag inte är så jäkla perfekt och jämt går runt och tänker "åh, min unge är världens bästa, jag ÄÄÄÄLSKAR när hon skriker 8 fucking timmar i sträck, det är så UUUUUNDERBART att jämt måste springa till sjukhuset med henne..."

Och jag skrev även att det jag skrev ska inte tas på allvar. Självklart får jag hemska tankar, men inget jag ångrar med att vara mamma. Skulle visserligen inte ha varit fel att åtminstone ha fått klart skolan innan jag fick ungen men det blev inte så. Självklart älskar jag ungen min mest av allt i hela världen, jag tycker hon är världens finaste och hon är bäst men jag är ingen robot. Jag orkar inte hur mycket som helst. Jag orkar inte med 8 timmar av bara skrik. Och när ungen är otröstlig och bara skriker och sliter i mig så jag inte hinner äta så blir jag svag, svimfärdig och slut och då börjar jag gråta, vilket leder till att ungen skriker ännu mer. Det är som en ond cirkel, sover inte ungen på dagen så blir det en riktigt hemsk dag. Nu hade jag turen att sambon hade morgonskiftet, han kom hem när det var som värst och åkte iväg med ungen en stund så jag fick äta och vila och efter det blev både jag och ungen på bättre humör. Så - det löste sig alltså. Några dagar kommer vara åt röven medan några kommer kännas som att sväva på moln. Men jag är bara en människa så jag orkar inte hur mycket som helst. Ingen orkar hur mycket som helst.

Det är tillåtet att tänka hemska tankar...det är ju trots allt bara tankar! Man blir personlighetsförändrad när man inte får sova och man känner sig helt maktlös när ungen bara skriker. Jag hade det inte alls så jobbigt som du, men det var så det räckte. Jag började själv skrika som en galning för jag var så förtvivlad. Jag hade dock turen att min man var hemma när detta hände så han kom kvickt och norpade henne innan det blev för illa...sen fick jag gå ut och lugna ner mig. Skämdes som en hund efteråt och mådde jättedåligt och kände mig som världens mest usla mamma för att jag inte kunde tåla skriket...jag menar, alla andra klarar ju av det så vad är det för fel på mig???

Ja, min mamma och sambons mamma berättade att de oxå hade hemska tankar. Allt från att ta livet av sig till att slänga ut ungarna genom fönstret så jag har inte förstått att det tydligen är väldigt fel att ha hemska tankar. Men vadå? Har inte de flesta haft hemska tankar? Tankar är ju bara tankar, inget man gör. Jovisst har jag tänkt att allt skulle vara skönare ifall jag inte träffat sambon och vi inte skulle ha fått ungen men jag vet att mitt liv skulle vara mycket värre om vi inte skulle ha lilla tösen. Jag behöver bara titta på henne för att mitt hjärta ska smälta, jag skulle kunna göra allt för henne och inga ord i hela världen kan beskriva min kärlek till henne. Jag älskar henne, men det gör inte att jag orkar hur mycket som helst ändå - och eftersom jag är ung(det är därför, mammorna över 20år som går till samma rådgivningsbyrå har aldrig hört något liknande) har jag fått mycket skit kastat på mig, både från läkare och rådgivarna. Vi får hemhjälp men det krävdes öroninflammation, allergi och tungt att andas för att vi skulle få hjälp. Hemhjälparen blev chockad när jag berättade om hur det var förr när ungen var riktigt liten "Men herregud, ni skulle ha behövt hjälp DÅ!" sa hon, hon var tårögd och jag fick en massa beröm, första gången jag fick beröm från en person som inte var min mamma eller pappa.

Men vafan, seriøst.. Ska du få sæga dina tankar om att du ønskar att du tog bort ditt barn, men nær jag berættar mina tankar så ær jag den størsta idioten i værlden?! Jag fattar væl vad du menar, jag ær inte dum! Men nær du skrev så så fick jag sjælv skuldkænslor mot min dotter. Min mamma sa till mig en gång på juldagen, att jag var hennes livs størsta misstag, och att hon ångrade allt. Du får sæga vad du vill, men jag reagerade på det. Jag tycker inte det ær schysst. Det var en mamma hær inne som hade samma problem som du, hon skrev att hon ville kasta sitt barn till vargarna. Det var också en tanke, men nær man skriver på en øppen community får man rænka med både negativ och positiv respons. Jag hoppas verkligen det løser sig før er!

URSÄKTA då så mycket för att jag reagerade som jag gjorde. Testa du att ha en unge som skriker 8 timmar i sträck och ändå kunna tänka "normalt" så att säga. Jag var arg, jag var slut och jag ville inte höra något negativt alls. Men jovisst, jag GLÖMDE visst att alla har rätt till en åsikt. Skulle jag bara ha kommit på att jag kan få skit för det jag skriver så skulle jag ha hållit det för mig själv. Det var, som sagt, bara en hemsk tanke som försvann nästan lika snabbt som den kom. Sambon kom iaf hem och tog ungen under armen och var borta en stund så jag kunde lugna ner mig. Allt löste sig för denhär dagen.

Och jag ber redan nu om ursäkt för det jag nyss skrev. Fy, borde ha läst genom det innan. Menade inte så som jag skrev. Jag är en sån som alltid vill ha rätt och ofta verkar vara elak och knäpp. Tar åt mig för mycket av allt och tror alltid det värsta. Förlåt.

Fokusera dig på att væxa upp du så blir det nog bættre ska du se. Kanske du ska børja skriva dagbok med papper och penna i framtiden då. Igen, kycka till.

Sök akut hjälp inom psyk, det verkar som att du behöver hjälpen mest. Och det där med att det bara är några hemska dagar ibland..tror inte riktigt det funkar så. Ditt barn behöver din hjälp genom att du tar ansvar för din egen hälsa! Som förra skribent skrev...att vara oönskad (även om det "bara" är i din fantasi de där hemska dagarna) sätter djupa spår. Även ett litet barn känner av dina känslor. Så lägg all din aggression och energi på att få hjälp åt dig själv, istället för att få utlopp för det här. Och sluta benämna ditt barn med ungen! Och ja, jag vet vad jag pratar om efter att ha jobbat med just barn/föräldrar inom psyk under 13 år!

Såg nu vad du skrev, men man kan ju inte ta bort kommentarer.. No hard feelings!

Jag tänker inte söka någon psykisk hjälp. Det var helt enkelt en dålig dag igår. Jag kallar jämt ungen för ungen och det är inget fel med det. Jag tror inte alla föräldrar går runt med flinet på och är lugna och glada exakt hela tiden. Många föräldrar har ibland någon hemsk tanke.

Ber om ursäkt för att jag trodde jag kunde skriva av mig lite här, vet nu att det är bättre att hålla saker för sig själv. Inget jag skrev var menat att göra någon arg, så ber om ursäkt ifall någon tog illa upp. Jag hade bara en dålig dag igår, jag kände mig dålig, hemsk och som att jag var en riktigt hemsk mamma som inte kan få tyst på sin unge. Jag behöver inte psykisk hjälp för en dålig dag ;) och jag har alltid kallat ungen för ungen så det tänker jag inte heller sluta med. Menar inget dumt när jag kallar henne för "ungen" jag tycker bara det låter sötare än "mitt barn". Tack för era kommentarer och jag ber igen mycket stort om ursäkt. Borde ha tänkt ordentligt innan jag satte mig här och började skriva, menmen, jag börjar väl lära mig snart att man inte ska sitta vid datan när man är arg och allting bara verkar bli fel :)

Jag tror att jag kan tala för alla när jag skriver att vi har svarat dig för att vi bryr oss , inte mucka bråk eller ge dig ännu mer dåligt samvete. Dina kommentarer och rader har nog för de flesta varit väldigt hårda och skrämmande. Jag tycker fortfarande att du ska försöka få hjälp med att reda ut dina tankar, man behöver absolut inte vara psykiskt sjuk för att vara i behov av stöd. Det var inte det jag menade, blev bara sjukt frustrerad över din jargong. Du är inte ensam om att ha jobbiga dagar, ditt barn har det också men kan inte göra något åt det själv. Som du själv skrev, du är ung, men det kvittar för du kan vara en precis lika bra mamma ändå. Som sagt, alla ville dig nog bara väl.

Du ska f*n inte be om ursäkt för NÅGOT däremot kan dom som tycker du ska be om ursäkt själv be om ursäkt att dom ens yttrade sig.visst alla har rätt att yttra sig o säga sin åsikt men lika mycke som dom tror sig ha rätt att komma med sin negativitet till dig lika mycke rätt har du o skriva VAD DU VILL!!!! så förbannad man blir, att sånt folk orkar med sig själv ens e svårt o förstå. Tycker du gör rätt som sätter dig framför datorn o skriver av dig, oftast får man veta att d finns fler som sitter i samma båt o oftast e d posivitet o stöd man får här, plötsligt, konstigt nog, känner man sig starkare igen. Ska man söka psykhjälp för såna tillfälliga grejer är det lätt att bli beroende av d o jag tycker man istället kan ventilera av sig lite här istället för att slösa massa tid hos en främling/psykolog, hellre lära känna sitt barn mer o lägga tiden på sitt barn eller t.o.m bara vila den tiden, livet e för kort. Dom växer så snabbt dessutom så gå absolut inte till någon psykolog och skriv PRECIS VAD DU KÄNNER FÖR VART DU VILL, negativa åsikter hade jag rakt av ignorerat, såg att du direkt fick dåligt samvete o försökt förklara dig men d e fel, ingen kan säga att du e en dålig mamma för du e den enda världens bästa mamma för din bebis o ingen kan ta den platsen. Dom som inte förstår dig har helt enkelt inte upplevt d du upplevt och d e upp till dig själv hur du tar hand om ditt barn så länge hon växer som hon ska, kan sova äta ba*sa osv.. du borde få bättre självförtroende o vara säkrare. Mitt eget trix när jag mått som värst o andra velat hjälpa/ta över så har jag tackat nej o tänkt att nej detta e mitt barn, jag visste att jag kunde bli gravid, jag gjorde valet o nu e d bara ti att acceptera för när man får för mycke hjälp o passar vidare när d blir för jobbigt kan man vänja sig o därför kommer osäkerheten finnas kvar hela tiden. D som gör mig starkast e att jag alltid tänker d finns dom har d VÄRRE. Du e stark som fixat d till nu, bit ihop, bara ca 17 år kvar hahah LYCKA TILL styrka o glädje till dig :D

Min tjej e en gaphals oxå varje dag, o vissa dagar tvekar ja på mig själv o undrar va ja gett mig in på, men när hon ler läker de mångas dagars elände. Ja har fått kämpa o lärt mig själv att titta på henne o tänka, de e bara en bebis, de e bara en bebis, de e ja som e omogen som dampar o stressar upp mig, hon förstår ej men ja gör så desto värre ja blir desto jobbigare får hon de o självklart resulterar de i att ja oxå får de jobbigt. Så nu sitter ja lugnt ner när hon börjar o bara låter henne skrika klart o ja de fungerar för mig iaf, kan se ut som att ja sitter o ej bryr mig men de fungerar för oss o ja slipper bli knäpp. Du kanske ej behöver psykologisk hjälp men för varje människa e de viktigt att få skrika av sig, då hellre hos en okänd som ej kan döma dig fel som tyvärr nära o kära kan göra. Dåliga dagar har vi många, mina e väldigt många :) men min dotter e min varje ändå. Vi e inga robbotar tänk på de :)

Jag trodde frågan var; Orkar inte mer. Vad ska jag göra? Jaja..suck och punkt.

Stå på dig Maddox och kämpa på! Jag känner bara att jag måste skriva att jag tycker att du fått oförtjänt mycket skit för din fråga. Orkar inte mera. Vad ska jag göra. Jag tycker du är modig som skriver hur du känner här även de dåliga dagarna för sådana finns det genom hela livet. Tankar är en sak men att "göra" är något helt annat. Du behöver inte be om ursäkt för det du skrivit eller tänkt men ibland kan det kanske vara bra att tänka efter före, för sin egen skull för att slippa all skit. Din fråga har väckt känslor hos många här!

Jag tror att många haft liknande tankar, men inte lika \"klara\". Jag tror inte du behöver psykologhjälp för tankarna, däremot kan det vara skönt att prata med någon och få hjälp med tålamodet och bara prata ut om hur jobbigt det känns. Jag pratade med en kurator under graviditeten pga olika problem. Så det kanske skulle hjälpa att få lite mer \"tålamod\" och lära sig lite om vad du kan göra för dig själv :) mindfullness kanske kan vara användbart :) lycka till och stå på dig, jag är övertygad om att du kommer klara av allt, med eller utan psykologhjälp! :)