Nyförlöst och sambon arg när jag gråter, gråter ännu mer då.

Åhh fyy Inget av det låter kul, Att få barn är ett jätte stort prov, mycket störe än man tror!. Jag skulle rekomendera dig att prata med förlossningen, tror flickan kan gråta av olika orsaker hon kan ha kolik,och hon kanske även inte bli mätt när du har ammat?. Och sen tror jag du är ledsen för diu har fått en förlossnings depretion vilket är jätte vanligt!. Prata antningen med förlossningen eller Så kan du även tala med bvc när du ska dit nästa gång. Sen ta även med din sambo så han förstår, och sen får han en chans att säga vad han känner med. Lycka till gumman, är säker på att ni är världens bästa föräldrar :). kram

Det är så lätt att känna sig maktlös med en liten som skriker otröstligt. Förstår dig sååå väl. Varför använder ni inte de tio dagar som pappan får vara hemma? Jag hade overkliga förlossningsdepritioner med mina första tre barn å sambon fick vara hemma de första tre mån. Jag sjukskrevs å han gick på föräldrapenning. Det hjälpte sååå när det va jobbigt. Ni kanske kn göra så oxå? Det e ju inget som säger att det kommer att vara så länge för din del men det finns hjälp å få. Nu senast mådde jag mycket bättre å sambon va hemma de första 10 dagarna sedan gick han å jobba. Men dom dagarna behövs. Det är så mycket i början å hormonerna å sömnlösheten kan ju göra vem som helst mer eller mindre tokig. Tycker det e synd att din sambo inte förstår dig. Stackare. Synd att man inte kan få dela lite på hormoner å liknande. Känner så igen mig. Min lille kommer bara vara 1år å 3 mån när nästa kommer å jag är livrädd för att känna samma igen. Det är så jobbigt att känna sig hjälplös. Önska jag kunde hjälpa dig. Hoppas att det löser sig för dig. Behöver du prata mer el något så skicka ett meddelande till min inkorg. Har varit där du är. Män kan vara så ofantligt ego ibland. Å känner man sig inte nere så det räcker så känns det ju definitivt inte bättre av att man inte får stöd när man gråter. Min gubbe gör likadant ibland. Kämpa vidare vännen. Kram

Men urs vad jobbigt!! :( Till att börja med tycker jag du ska låta honom läsa de svar du kommer få här, för att få lite perspektiv. Inte för att "läxa upp honom", utan bara för att ni båda ska kunna få lite överblick. Det är så svårt när båda är frustrerade och känner sig maktlösa. I ditt fall blir det nästan än mer jobbigt bara för att du faktiskt inte kan styra dig p.g.a. alla hormoner. Samtidigt förstår jag att din partner tycker det är jobbigt för "allt" han gör blir fel. Han kan inte trösta dig, han kan inte hjälpa dig. Och när han hjälper genom att jobba och tjäna pengar så blir det också fel. Så jag tvivlar starkt på att han egentligen blir arg . Det är snarare så att han är vilsen och frustrerad. Precis som du! Därför är det inte konstigt att ni säger elaka saker till varandra :/ Kan inte ge så mycket tips utom att försök tala med varandra. Du kan ge honom mer konkreta saker att göra. T.ex. när du gråter, säg åt honom att du behöver en kram eller be honom ta barnet till ett annat rum för att trösta det där. När han blir "arg", säg åt honom att "du låter arg och det gör mig ledsen så låt mig vara". Att han kommer tillbaka efter ungefär 1 timme visar ju bara att han faktiskt försöker försonas och hitta något sätt att hjälpa dig på. Det är så svårt att se när man är i er situation, speciellt när man säger elakar ord som gör fruktansvärt ont. Men jag kan se i din text att ni trots allt bryr er om varandra :) Och det blir bättre. Tro mig! Styrke kramar till er alla 3!

Jag hade lite av samma problem som dig men efter stått ut 1 vecka med att vara vaken hela nätterna och dagarna eftersom det var jag som tog våran tjej för han skulle jobba, så sa jag ifrån. Han fick vackert gå upp på nätterna och hjälpa till för jag håll på att gå in i väggen. Det blev bättre då faktiskt! Jag orkade mer men som du sa, det är naturligt bara. Men jag var ju också ledsen över att bli lämnad själv men för att undvika bråk m.m så sa jag bara när han frågade varför jag grät; -Bara för att.' Och det hjälpte med för då la han sig vid mig och bara va. Det blir bättre!

Jag skulle inte vilja byta med dig och önskar dig och resten av familjen allt gott. De där hormonerna är helt galna! Men om jag förstått det egentliga problemet rätt här så oroar du dig för att vara ensam med liten? Till det vill jag bara säga: du kan! Oroa dig inte för att hon gråter eller verkar otröstlig. Se till å göra allt du kan å mer kan du inte göra. Behöver du en paus så lägg henne på ett tryggt ställe å sätt dig bara å vänta tills känslan av maktlöshet gott över. Klarar du första dagen själv så klarar du alla:) man känner sig som världens bästa när dagen är slut o sambon kommer hem. Första dagen ensam är inte rolig för någon. Men du är en superkvinna och världens bästa mamma. Sen glömmer man lätt att det är chockartat att bli pappa också. Men det ger honom ingen rätt att skälla på dig. Men sätt dig ner o fråga hur han mår. Tror han behöver känna o vädra sina känslor. Lycka till:)

Tack för era svar! Det är skönt att få lite andra tankar i huvudet än bara ens egna. Jo de här hormonerna gör en knäpp... tack än en gång, det är skönt att läsa andra tankar och ideer som sagt :)

Man ska ju kunna bråka med varandra,bara man löser det och kommer överrens,vilket jag gör med min kille rätt ofta,så vi kan bråka,vilken käns bra men det käns ju aldrig bra när man väl får upp en argumentation som det visar sig bli högljutt kring, vad är värt att kanske starta ett bråk över också dvs?om du vill att han ska vara hemma med er förstår man såklart =) tror han vill det själv, men jobbar han inte får ni inga pengar. Ibland kan man bli upprörd av att få lite panik och inte veta vad man ska göra,även fast det kan stå uppenbart framför näsan på dig som att "bara du går fram o tröstar din tjej blir det lite lättare" hoppas ni slipper det fler ggr.spec när ni har en liten bebis brevid er som behöver eran trygghet =)