Ni som haft/har panikångest/ångest

Jag ska prata med en barnmorska om hur jag har mått tidigare och att det är bäst för mig att skaffa hjälp. Gör det i förebyggande syfte :)

Jag har lidit av ångest och panikångest och hade kontakt med en psykolog redan innan jag blev gravid. Nu under graviditeten har det dock blivit tusen gånger bättre och har "bara" fått några enstaka ångestattacker. Men sen kan man ju må sämre under en graviditet också så det där är ju enormt olika och även om jag mår bättre nu så är jag ju såklart fortfarande lite känsligare med mera. Men jag berättade för min barnmorska hur det låg till redan från början och jag har inte fåt nån negativ kritik alls. Dock förstår jag vad du menar med din oro då jag också kollar på unga mödrar och även jag blir uppskrämd och rädd att dem ska ta mitt barn ifrån mig men det ska krävas väldigt mycket till att dem ska tvångsomhänderta ett barn. Och personligen anser jag att det är enormt viktigt att du får prata med någon om dina bekymmer och även upprätthåller din barnmorska om hur du mår då jag tror det kan bli värre i längden om du håller det för dig själv. Jag har fått tips av både min bm ocg psykolog om ett ställe som heter Hagadahl här i Linköping där man vänder sig till föräldrar som behöver lite extra stöd, absolut ingen övervakning eller nåt utan bara ett ställe man kan luta sig mot och träffa andra föräldrar och barn så det verkar toppen, vet inte vart du bor men det låter som något som kanske kan vara värt att kolla upp om ni har. :) Ledsen för ett långt inlägg men hoppas det kanske hjälpte lite och du är alltid välkommen att skriva till mig i gästboken eller pm om du undrar något eller bara vill prata. :) Massor av kramar till dig!

Låter som att du borde prata om detta med din barnmorska. Att du visar henne din oro över detta, är att visa ansvar i sig anser jag. Att stänga inne dina känslor underlättar inte för dig på något sätt och kommer inte att göra dina attacker färre. Så sträck på dig och prata med din barnmorska! All lycka och styrkekramar

Problemet är att min bm vet om det men jag tackar nej till hjälp..

Du ska ej tacka nej till hjälp, då ser det väldigt fel ut vännen, jag e född med panikångest pga min aspberger/adhd o tro mig du ska ej tacka nej, de antecknas o kan användas mot en sen. Om du skulle få ångesten under förlossningen m.m kan dom se att du tackat nej till hjälp o därför kan man utredas, inte att dom tar något från en men ta mitt råd, de e alltid bäst att prata med en utomstående som man ej känner t.ex en psykolog, kan man ju göra fast man ej har problem liksom, inget fel i de.

Okej catja, ska ta dina ord på allvar! Tack

TOPpen :) men allt går alltid bra sålänge man visar att man stöttar dem råden dom ger en :)

Hej hej! Jag tycker absolut att du ska tacka ja till hjälp! Inte minst för din egen skull, du kan må så mycket bättre & faktiskt till & med slippa den värsta ångesten/panikångesten om du har tur, en del hjälp är faktiskt mycket bra :) Jag har själv lidit av det, dock flera år sedan nu, åt medicin i 3 år just för ångest & panikångest. Mådde " bra " man var liksom jämn jämt, aldrig överglad eller överledsen, man var liksom okänslosam på nått vis, så jag ångrar att jag inte tog hjälp på annat vis innan jag tog beslutet att äta medicin. Under min första graviditet, mådde jag jätte dåligt både under graviditeten & även efter hon fötts, men pratade då med min BM & bara det hjälpte, att prata med henne på varje besök. blev lugnad & fick svar på ALLA frågor jag hade ( då min ångest ofta berodde på ovisshet, att jag inte visste i saker i förväg, vill gärna planera allt! ) I ditt fall kan det ju vara andra saker som ger dig ångest så börja med att ta kontakt med en psykolog, inte bra eller kul för dig som gravid att må dåligt & ha alla dessa hormoner, I KNOW! Nu med andra barnet, har jag mått mycket bättre psykiskt, trots en helvetes foglossning som tvingat mig att gå hemma sjukskriven från vecka 15, men det har inte dragit ner mig! Nu, i vecka 31, har jag börjat få lite ångest på kvällarna, när man har tid att tänka, orolig över hur min dotter ska reagera inför det kommande syskonet, hur allt ska planeras så vi har barnvakt oavsett tidpunkt det sätter igång osv. Men ska prata med min Bm den 6 mars när jag har kontroll där igen :) Blev ett långt inlägg, haha hoppas du orkar läsa ;) LYCKA TILL!

Självklart skall du be om hjälp, det har jag gjort. Har en historia av upprepad panikångest och även legat på psyket. Jag har alltid vetat hur jag hanterar jobbiga upplevelser, jag får panik. Nu när man är gravid skall man ju göra nått rikigt jobbigt (förlossningen) men samtidigt få en massa positiva känslor...jag har helt plötsligt ingen aning och hur jag kommer hantera detta och därför behöver jag prata med någon om det, jag har gått till mvc kurator en gång i månaden genom hela graviditeten och nu i slutet skall jag träffa dem på aurorakliniken här i GBG för samtal kring föörlossning och även få se hur det ser ut i lokaler osv. för att kunna förbereda mig för allt. Det är verligen inget konstigt att be om hjälp!