nervös inför förlossning...

Jag var oxå livrädd innan jag blev gravid med första. Men i slutet så kände jag bara \"ut måste hon ju\" o mer eller mindre fick jag bara acceptera att det var jag som skulle göra jobbet. Men visst var jag nästan panikslagen emellanåt. Men man får intala sig att kvinnokroppen är ju faktiskt gjord för o föda barn. Det jag ville vara förberedd på var vilka olika typer av smärtlindring det fanns. Gick på föreläsning om det o bestämde då att lustgas o tens var det jag ville prova på i första hand, o bad. I nödfall EDA... Men när det väl var dags så klarar man mer än vad man tror. Min förlossning började med vattenavgång utan värkar. I mitt huvud hade jag föreställt mig panikslagen, men i stället blev jag lugnet själv. O sen när värkarna började komma smygande fick jag ju inte bada, men jag stod hemma i duschen ett tag, o sen låg jag i soffan med min sambo som kliade mig på ryggen o pillade mig i håret. Men när jag hade 5-6 minuter mellan värkarna åkte vi in för då tyckte jag att det blev jobbigt. Väl inne hade jag 3-4 minter mellan värkarna o var öppen 4 cm. Jag använde mig av lustgasen. En timma senare kollade de mig igen o jag var då öppen 5cm. Då hade jag så ont att jag tog EDAn som jag egentligen är/var livrädd för. Det var det bästa just då! Men jag kan säga att nu är jag gravid igen, o visst är jag rädd och nervös. Men samtidigt vet jag ju IGEN att barnet måste ut, o ganska mycket hur det går beror på mig själv...

Jag kan inte säga att jag varit livrädd men har varit nervös och trott att jag inte ska klara av det under hela graviditeten, dock har jag skjutit fram det och tänkt att de är ju ändå så länge kvar. Dock för några veckor sen började jag få hemska förvärkar och bestämde mig då ist för att jag ska vara så påläst jag kan vara och inte ha några förväntningar, för då borde ju inget kunna bli \"fel\".:) efter jag läst på så har min nervositet nästan försvunnit helt och nu ät jag mer förväntansfull och vill bara att bebisen ska komma ut, det har iaf funkat för mig men tycker de låter som en bra idé att prata med en Amanda sjuksköterska om du är jätterädd.:) lycka till!

Jag tror att det är bra att vara rädd inför förlossningen (till viss del såklart), jag var inte ett dugg rädd för förlossningen, jag var helt övertygad om att jag var världsbäst på att föda barn. Detta ledde till att jag fick en, enligt mig, helvetesförlossning med panikångest. Jag tror att om man är rädd och inbillar sig det värsta så kommer förlossningen inte vara lika \"farlig\" och jobbigt som om man inte varit ett dugg lugn :) det kanske inte hjälper så mycket, men jag önskar att jag hade varit mer rädd än vad jag var!! :)

Jag tror alla är rädda för förlossningen, vi blir ju lovade den värsta smärta vi kan tänka oss, så det är nog normalt. Jag började nog vänja mig vid tanken i vecka 35 för då var det så jobbigt att vara gravid att jag bara ville ha ut ungen så det var färdigt någon gång. Fick ändå vänta en månad till och då vart jag nästan glad när det började göra ont på allvar. För mig gick det så fort att de inte kunde ge mig någon EDA, men lustgasen hjälpte faktiskt jättebra under krystvärkarna. Den tog bort toppen på smärtan så att det kändes mer som när man själv anstränger en muskel till bristningsgränsen. Jag sprack en hel del, men det kändes inte alls! Och barnmorskan bedövade ordentligt innan hon sydde ihop. Direkt bebisen är ute så slutar värkarna att göra skitont och man kan ta bort lustgasen och titta på sitt underverk!

Var påläst, träna andning och försök vända smärtan till något positivt. Varje värk är.ett steg närmare bebis! Man vet ju att värken håller i sig ca 1 min åt gången. Den tiden försökte jag fokusera på att öppna mitt bäcken och tänka att det är bra att det gör ont, tänka \"ner\" bebisen om du fattar vad jag menar ;-). Det gör ju inte mindre ont men man får en annan kontroll över smärtan. I kombination med den smärtlindring du önskar blir det lite lättare. Men som sagt, ont gör det men när bebisen är ute försvinner plötsligt allt! Sen är det bra att vara förberedd på att de grejar \"där nere\" efteråt, vilket inte enligt mig är särskilt behagligt. För mig var det jobbigare än själva förlossningen men de flesta upplever det inte så :-).

jag kände precis lika dant. och jag tyckte att värkarna var mer obehagliga än vad dom gjorde ont, klart det kändes men jag trodde det skulle vara värre. men det beror helt på vilken smärttröskel man har från början. men jag fick göra ett urakut snitt så jag kan bara prata om det tyvärr. och det var itne så farligt som alla målat uppför en. klart det var obehagligt när dom springer iväg med sängen där du ligger och så, men dom är så duktiga. personalen på förlossningen är superduktiga ( i alla fall i skövde) och ska jag föda barn igen ska jag definitivt dit igen =) dom är så snälla och förstående. och har du frågor så får du ringa dom :) domfinns till för det. men du har absolut inget att oroa dig för, smärtan är så jäkla värt det=) andas bara igenom din oro och tänk positivt och peppa dig själv, prata med dig själv och peppa dig=) lycka till