När slutar det göra ont? (Psykisk smärta efter Missfall)

Question

Jag blev oplanerat gravid i höstas och förlorade sedan barnet den 10/10. Det känns som att det är ett datum som för alltid kommer att vara intatuerat i bröstet på mig. Vissa kanske tycker att "Det är väl lika bra" (som t ex den BM som vi mötte på akuten) i och med att vi är unga (Han är 18, jag är 17). Men det handlar inte om det. Det handlar inte om att vi är barnsliga och ville ha ett barn att leka med. Det var inte meningen att jag skulle bli gravid, men nu blev det så och vi bestämde oss nästan direkt för att behålla det. Inte för att vi är emot abort men för att vi ville. Men så blev det som det blev, och till min fråga - Nu är det tre månader sedan och jag kan fortfarande inte gå förbi en barnvagn eller en gravid mage utan att bli gråtfärdig. Jag trodde att det var hormoner som gjorde mig så längtansfylld efter ett barn (i och med att jag faktiskt aldrig varit en av de där brudarna som vill ha barn från 12-årsåldern och framåt) men det har ju fortfarande inte försvunnit. När tar det slut? Vi har sagt att vi ska skaffa barn tillsammans om fem år (klara med högskolestudierna och förhoppningsvis med jobb sedan ett tag, plus att vi fortfarande kommer att vara unga) och ska det kännas så här under hela den tiden - då blir jag galen! Är det någon som har ett svar? När kan man räkna med att saker och ting blir normala igen efter ett missfall? Kommer jag att få känna så här i fem år till? Hade jag aldrig blivit gravid hade nog aldrig de här tankarna slagit mig, men nu kan jag inte komma över att vi kunde ha fått en liten pojke/flicka. Snälla kom inte med "Det var lika bra att du fick missfall nu". Jag har hört det allt för många gånger och jag ber er därför att inte döma mig, utan försöka förstå mig.

vilja20 · Answer

jag förstår. jag fick missfall i oktober.. jag känner exakt samma sak när jag ser barnvagnar eller gravida. Innan missfallet satt jag och höll händerna på magen hela tiden, tänkte på min son hela tiden.. sen helt plötsligt tog det slut och jag var tvungen att börja leva som förut igen.. Det är inte lätt, speciellt inte när man har fattat det redan, att man ska ha barn. Men låt inte folk trycka ner dig och säga att det var lika bra, för det kan ingen annan än du veta. Och det var ju inte lika bra eftersom att som jag förstår det så hade ni accepterat och börjat planera och var glada? Men tro mig, du kommer överleva, det kommer bli bra. men det kommer självklart sitta kvar i hjärtat, fast det kommer minska med tiden, och tillslut är det knappt märkbart. Stå på dig och lycka till!!

INDIAH · Answer

Va jobbigt! tyvärr är nog ingen som kan svara på hur lång tid psykiska smärtan sitter. Det är så olika från person till person. Med det där "att det var lika bra att det hände nu" så skulle jag nog säga samma sak, men INTE för att ni är unga. Utan för att det händer ju av en anledning, bebisen kanske inte mådde så bra. Och tänk om du skulle ha fått missfall längre fram i graviditeten... Missfall sker oftast för att kroppen stöter bort bebisen som inte skulle klara sig. Skulle också säga försök igen, det är bästa sättet att gå vidare kanske. Men ni vill ju bli klara med studierna. Jätte jobbigt det du går igenom. Jag gick igenom 2 missfall. Den sista var jobbigast eftersom vi bestämt att behålla bebisen. Jag försökte se det på det sättet, att bebisen inte mådde brs och att det var bäst så. Men det är jag det, alla tänker på olika sätt. Och för en del är det svårare. Hoppas du får mycket kramar och stöd... Lycka till i framtiden.

gravid igen... · Answer

Jag har haft två missfall på raken under 2009 (mars+juli) och har mått väldigt dåligt över det (har inga barn sedan tidigare). Är nu gravid för tredje gången och är i vecka 16 och oroar mig fortfarande varje dag för missfall.

Andromedae · Answer

Tack för era svar! Du har ju rätt i det här med att missfall händer av en anledning, och det försöker jag väl intala mig. Det är bara så lätt att skuldbelägga sig själv. Var det för att jag gjorde si, var det för att jag gjorde så, och så vidare. Det som jag blir irriterad på är en mentalitet när folk tycker att det var lika bra att det hände "för då slipper du ju göra abort". Jag skulle aldrig säga så till en människa (förstår de inte hur det känns?) men okej, jag kan ändå förstå vad de menar. Det är bara svårt. Vi har pratat om att försöka igen, rent ekonomiskt skulle vi klara det, men samtidigt är rädslan för att bli ett "white trash" (jag vet, det låter hemskt, men det är så som jag tänker på det) allt för stor. Jag vill inte att mitt barn ska behöva hamna i kläm bara för att vi inte stod ut med att vänta utan skaffade det när vi var så unga. Det känns så... själviskt. Men jag vet inte, vi ska prata om det idag igen. Min pojk är egentligen den det hänger på - skulle han säga att vi ska försöka igen, då skulle jag verkligen släppa allt för att försöka. Men när han velar och inte vet vad han vill så är det inte rätt tid.

När slutar det göra ont? (Psykisk smärta efter Missfall)

4 svar

Svara på frågan

Relaterade frågor