Någon med bonusbarn?

Det är jätte svårt det där. Inte för att jag har något bonusbarn eller barn över huvutaget. Men jag har växt upp i en sån värld där jag varit bonusbarn. Det först felet man bruka göra är att göra skillnad mellan barnen. Även om den vuxna inte själv märker det, men det är för att man älskar sina barn över allt annat, men man älskar ju det andra barnet också fast på ett annat sett.. Sen så det andra är att bonusbarnet få leva i två olika miljöer, och det är svårt för ett barn att anpassa sig och förstå, men det där bruka jag få göra hos mamma/pappa. Varje familj lever olika, och det där barnet "måste anpassa sig efter er! " det är svårt, spec då man är liten. Men försök att prata med mamman och kom överens om saker ni tycker är jobbigt. Och prata med bonusbarnet om det.. Försök dig att tänka in dig i barnets situation. Jag lovar dig det är inte kul, även om det kan vara jätte bra under en lång tid.. Regler är nog det bästa som finns om man kommit översens med varandra i hela familjen =) Hoppas allt löser sig! Kram

ja har en bonusdotter på 5år och är inte helt överrens me henne vissa helger, hon är väldigt mammig och pappa duger inte alltid så då kommer hon till mej men ja o min man har även en gemensam pojk på 2 år och väntar nu nästa.. men man älskar båda lika mycket även om man inte tror de och för ja vet inte vad min man skulle göra utan sin dotter och man får komma fram till lösningar när barnen är på dagis eller hos kompisar o leker. men de ja tycker är viktigt är att man har klara regler och att dom vet vad som gäller hos vem. hoppas de löser sig för dej

Hej! Jag har själv två bonusbarn. De är sju och åtta. Känner igen det där med att de ibland försöker bossa över en, men det är en period. De hålle rpå att växa till sig. de är ju inte små längre. De försöker bli "små vuxna" . ibland är det SKITJOBBIGT rent ut sagt. O ja tyvärr får de ta mycket tillsägelser just nu. Det har funnits vissa veckor då jag har tyckt att det är jobbigt att de ska komma till oss, just för att de är så intensiva. Jag älskar mina bonusbarn, de är jättehärliga, även om vi inte alltid kommer överens. Men de är uppfostrade på två ställen. hos mamma gäller vissa regler o hos pappa gäller andra. Det är nog inte så lätt för dem heller att "ställa om sig" varje vecka. Här är det jag som har uppmuntrat min sambo till att han måste ha en bra relation till barnens mor. Visst messar o ringer hon sent ibland oxå, men man får se det till att det faktiskt handlar om barnen, O det där med att du säger att du inte älskar ditt bonusbarn lika mycket som ditt egna barn ska du nog inte tänka så mycket på. Jag älskar mina bonusbarn som familjemedlemmar, jag vill att de ska få allt gott, MEN jag tror att få egna barn kommer att vara en helt annan sak. Det är DITT barn. DU uppfostrar. DU är med från början. Inte den här andra människan (bonusbarnets mamma) som du kanske inte alls har något gemensamt med. Jag är inte orolig i alla fall. Jag kommer att älska hela min familj.

Tack för lugnande svar. Det är en svår situation för alla inblandade tror jag säkert. Men bonusdotterns mamma gillar mej och vill hellre att jag ska ha dottern när hon är på långjobb än att mormorn har henne tex. så det går jättebra på alla sätt där mellan, hon uppskattar att jag gör så himla mycket för dottern. men jag stör mig på småsaker just nu. jag hoppas det också går över. tyvärr ser jag inte fram emot semestern heller så mycket som jag borde. vi försöke rju bli gravida som sagt och detta är förhoppningsvis sista semestern "i frihet" för mig då jag faktiskt kan göra lite som jag vill. sen kommer några underbara år, fast med mer rutiner. bonusdottern skulle vara med oss på semester i 2 veckor var det tänkt men nu vill mamman att hon är med oss 3 veckor. sambon tyckte också att det lät mycket så inte bara jag. med barn på semestern krävs ju otroligt mer ansvar och hålla koll. vill inte gå in för privat vem jag är och vad vi ska göra än men havet ligger nära och olyckor kan gå fort. så vi kan inte direkt ligga och slappa. och hon kommer gråta efter sin mamma varje kväll efter 2 veckor. för hennes bästa bör hon komma hem till mamma efter 2 veckor. då är det inte fel av oss att säga det väl? att jag var upprörd igår var för att bonusdottern har pollenallergi och är snorig och hostig just nu. men vi har haft en jättekul helg och när mamman ringde dottern igår så var det första hon fråga om allergin hade varit jobbig och om hon var mycket förkyld. inget om ifall vi hade haft kul på minisemestern eller om det var kul att bada osv. det gör att bonusdottern börjar tänka negativt och vi får en jobbig kväll då hon är sur. hon är väldigt lättpåverkad. svar till jessica89: jag hoppas inte vi kommer göra skillnad på barnen. det kommer nog falla naturligt för det kommer ju skilja 9 år på barnen. så dem är i helt olika åldrar och kan ej jämföra. MEN, lika noga som jag kommer vara att hon ej blir utstött, lika noga kommer jag vara att hon inte är helgens största ljus varje gång hon kommer heller. för det kommer våra barn märka av. det ska vara lika lika då. men när våra barn kommer upp i 3-4 års ålder och märker sånt så är hon redan tonåring. då är det svårt att jämföra barn. nu har bonusdottern badat klart så jag ska sätta upp hennes hår och smörja in solkräm. äggen är färdigkokta så nu väntar frukost! ha en bra dag

Man måste inte älska sina bonusbarn. Du är inte dålig för det. Det du däremot måste göra är att respektera henne och behandla henne väl. Min sambo har en dotter sedan tidigare. jag kan inte säga att jag älskar henne. Men jag tycker om henne och jag vill henne väl. Just nu kan jag inte göra mer än så. Kanske kommer större känslor att växa fram med tiden om vi får ha henne lite oftare? Det får tiden utvisa... Så grubbla inte för mycket på det där med känslorna... Jag förstår att det känns jobbigt att du inte kan se fram emot att ni ska henne. Så har jag också kännt tidigare. Men då var det oftast för att jag visste att det innebar bråk. Varj gång vi hade sambons dotter så kom hennes mamma med anklagelser eller bråkade på annat vis... Så för mig var det bara förknippat med något dåligt och jobbigt. Jag hade ont i magen varenda gång det var dags att ha hans dotter - för jag visste att det skulle bli bråk från mammans sida. Det var psykiskt påfrestande. Nu går det lite bättre. mamman tjafsar en del fortfarande men jag tror att jag har lärt mig att "stänga av" och inte bry mig om henne... Jag tror att ni måste försöka hitta tillbaka till glädjen med att ha din sambos dotter. Sätt dig ner och prata med din sambo och se om ni kan komma fram till vad det är som gör att det blir tjafs och bråk när ni har dottern - och se om ni tillsammns kan komma på en lösning så att ni ka undvika att gräla. Lycka till!!!

Hej! Jag har ett bonusbarn på 5 år, lärde känna henne när hon var 3. Jag och sambon har nu en egen liten på gång. Jag tycker inte heller det är konstigt att man inte alla de känslorna som en mamma har för henne. Jag tycker däremot väldigt mycket om henne och vill henne väl. Ibörjan var det jättejobbigt med hennes mamma, inte så mycket angående att jag skulle finnas i hennes dotters liv utan i hennes fd killes liv. Det fanns ju nu inte lika mycket tid åt henne. Hon ringde jämt och ständigt, ibland sjukt tidigt eller sent. Så det där med att få ont i magen när telefonen ringer kan jag hålla med om. Vi försökte säga till henne att hon inte kunde hålla på så, men det gick inte in. Det slutade med att jag och min sambo gick till familjerådgivningen och när hon fick höra det blev hon först sur, men det hjälpte ett tag tills hon hittade på något nytt. Men det hela lugnade ner sig när hon fick reda på att jag var gravid. Har du pratat med din sambo så han kan ta upp det med henne, för krasst sagt så har hon ju inget att göra med vad ni gör på era veckor. Man kan ju däremot höras när det är dags för överlämning och berätta om det varit något speciellt. Klart bonustjejen försöker bossa här, men man får vara ihärdig, tjatig och allt det där. Barn mår bra av att veta vad som gäller även om de glömmer fort . Att få se lyckan hos henne och ömheten när hon klappar på Lillbebis hem är stort. Det är stort för henne med, hon ska ju få bli storasyster. Kram och lycka till

Så himla skönt att få kontakt med fler med bonusbarn. Jag är ju ynka 22 år så inga av mina vänner är i närheten av barn och familjelivet. Det som gör det jobbigt med bonusbarn är ju att dem kommer in i ens liv när dem är några år. Man är ej med från början. Jag jobbar med barn sedan många år tillbaka så jag har stor barnvana dock. Men det är skillnad att jobba med barn och bo med barn. Hon nämnde igår att hennes mamma hade många dumma regler. vi frågade då vem som var strängast av oss och hennes mamma (vi tycker att vi är ganska hårda) men hon sa att alla var lika snälla. Kändes skönt. Regler är ett måste för att barn ska veta sin roll liksom. Som vissa av er som har problem med exet så har jag nog bara problem med att jag tycker att hon gör fel i vissa situationer. men jag kan ej ändra henne. det får vara så. det är 5 år sen dem skiljdes åt så tillsammans blir dem verkligen inte igen. Jag tror nog i grund och botten att problemet ligger i att när bonusdottern kommer så får jag ta allt ansvar. så egentligen är det sambon jag nog har mest problem av. det är ju inte bonusdotterns fel att jag får ta allt med läggtider, godisätande på lördagar, duscha, städa rummet osv. Kanske är sambon som ska ta mer ansvar (han är en jättebra pappa, missförstå inte). Men för att allt ska flyta på kanske han skulle ta sin roll mer och också vara den som säger till henne om hon går över gränserna. Vi ska bara ha henne 2 veckor i sommar bestämdes idag. För hennes bästa, för hon ska ha barnkalas och så och det får man ju inte missa gärna :) Kanske bara är dumma troll i hjärnan som spökar när jag tror jag är dålig bonusmorsa till henne. Det är jag som köper hennes favoritgodis, det är jag som gör roliga mönster med hennes middagar, det är jag som sätter upp hennes hår fint osv. man är kanske inte så dålig som man känner sig...