Min vän kan inte glädjas

aaah detta var verkligen jätte tråkigt att läsa.. Jag vill gratulerar dig med din graviditet och önskar dig all lyckan i världen.. Klart att man förstår att det är väldigt tråkigt, och jobbig för henne. att hon ska gå igenom detta att efter 3 års försök.. och sen bästa vän blir gravid.. men hon borde vara glad för din skull också och inta hålla på så här som hon gör nu efter allt du gjort för henne.. stå på dig och njut av din graviditet.. kramar xandra p.s är själv 19 år, gravid i 28e vecka.. och väntar en liten grabb mellan jul och nyår.. 29e december är det beräknad enligt storleken på bebisen som dom tog när vi var på ul i vecka 18,

Jag kan nog förstå både dig och henne, men samtidigt så borde hon vara glad för din skull med kan det tyckas. Låter väldigt tragiskt. Men det är kanske svårt för henne att glädjas då det har lyckats för dig något som är hennes stora dröm. Svårt det där, får hoppas att det blir bättre snart. Lycka till!

vet hur det känns. Är i samma sits själv. Jag är 6 och en halv månad o när jag berätta det för min sk vän ( sedan 22 år tillbaka !!!! ) så mötes jag me av iskyla. Inte en glad min eller knappt ett grattis. Självklart har jag varit ledsen o undrat över detta. ( jag tror att andledningen till hennes iskyla är att hon aldrig har haft en riktig pojkvän osv, så hon ser väl det hela som ett misslyckande kanske, att jag har lyckas både skaffa sambo o nu ska ha barn, o hon inte har gjort det ) Men jag har kommit fram till det att en riktig vän inte beter sig på detta sätt som hon gör. Jag har massa me glada o posetiva människor runt omkring mig. O det är dem jag koncenterar mig på. Allt det där bittra lämnar jag åt sidan. Hon kan komma tillbaks om nu blir redo nån gång. Men som sagt tills dess så klara jag mig bra utan henne. Tycker att du ska göra samma sak. Hon din vän kommer förmodligen inte ändra sin inställning emot dig o ditt barn, så vad ska du då me en sån " vän " till ? vänskap ska ju komma från bägge håll o inte bara när det passar. Så stå på dig o lycka till me allt !!!

Tack för era svar, känns bra att få lite åsikter och stöd. Lycka till alla era bebbor

Ge henne tid, inte konstigt om hon regaerar som hon gör. Men som sagt ge henne tid....

Hej! Känner igen din situation. Min absolut bästa vännina (har inte särskilt många kvinnliga nära vänner) har försökt bli gravid under det senaste halvåret, alltså längre tid än jag och min fästman försökte (vi blev gravida på andra försöket). Dock har hon inte blivit gravid, vilket jag mer tror beror på att hennes kropp inte mår bra (hon har under denna tid både fått bekräftad glutenintolerans samt varit nära att få en stroke). Ens kropp vet ju om den inte klarar av en graviditet pga tillfälliga skador eller brister, hon är ju lika ung som jag så jag tror inte att hon behöver oroa sig. Jag har sagt till henne att när hennes kropp läkt efter dessa ansträngningar, kommer hon alldeles säkert att bli gravid. Men jag har under tiden som gått sett att detta blivit en hård stress för henne, och slutligen en väldigt stark fixering. Jag är inte förvånad över att hon inte blivit gravid, man har ju hört en del historier om kvinnor som stressar upp sig och inte blir gravida förrän de accepterat att de inte blir med barn och därmed "slappnar av". Som sagt, hon har varit väldigt fixerad och barnlöshet och bebisar har varit samtalsämnet de senaste månaderna. Hon har pratat mycket med folk i hennes närhet som fått barn eller väntar barn. Jag har verkligen försökt så gott jag kan att vara ett stöd för henne, sagt vad jag verkligen trott är problemet (som jag tidigare nämnt här) och försökt lugna hennes stress och oro. Men så blev jag gravid... Självklart har hon varit på mig mycket och frågat flera gånger i veckan om jag är sen osv. Jag hade lovat henne att berätta när jag plussat, men när jag väl gjorde det kunde jag inte med för att jag kände på mig att det skulle vara en jobbig situation. Jag lät därför henne komma till mig och fråga (vilket jag visste att hon gjorde med jämna mellanrum) och svarade då helt ärligt. Hon blev glad för min skull, men jag har definitivt märkt en skillnad mellan oss efter det. Hennes stress har nog ökat, jag pratar inte om min graviditet med henne, nämner den inte ens och hon gör detsamma. Jag märker att hon tar distans, men samtidigt känner jag att hon anklagar mig för att ta avstånd från henne. Jag har så svårt för sådana här situationer och känner mig väldigt olustig när mitt tillstånd som jag annars är så lycklig över, väcker sån frustration hos en människa som betyder så mycket för mig. Så reaktionen har väl i sanningen namn blivit att vi tagit lite avstånd från varandra, medan vi också anklagar varandra för det... Och vi pratar inte om mitt tillstånd. Detta är ett dagligt problem för mig, det går inte en dag utan att jag önskar att det var annorlunda. Jag känner mig så dubbel. Samtidigt som jag tycker så synd om henne och verkligen vill vara stöttande, blir jag arg för att hon inte kan glädjas för min skull. Och ibland tror jag att jag är det sämsta stödet, i min situation... Så vi sitter på varsin kant och låtsas som om det regnar. Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Min fästman tycker jag ska upp det med henne, min psykolog tycker att jag i första hand ska ta hand om mig själv och låta henne komma till mig när hon känner att hon orkar det och jag själv kan inte förmå att göra något annat än det jag gör nu, någon slags medelväg emellan de två råden... Som sagt, det är en svår situation och det är inte lätt att veta vad som är bäst här. Jag tror att du ska låta din väninna bearbeta sin sorg över barnlösheten först. Man kan inte tvinga någon att känna en känsla som de inte står i kontakt med för tillfället... Hur jobbigt det än låter, det kanske kommer att ta tid, men vi alla måste verkligen hålla hoppet uppe för att det ska lösa sig för oss! Är man vänner, så klarar man sig igenom sånt här! Du har varit ett stöd för henne, hon vet det och hon kommer få ett annat perspektiv på saker och ting, bara det få gå en tid. Lycka till med din graviditet! Kramar//Karro

Om du har stått vid henne sida när hon behövt dig och stöttat henne så borde hon glädjas över din lycka. Eller anser hon att bara för att hon inte lyckas så ska inte du det heller? Jag må¨ste säga att jag tycker att det är väldigt egoistiskt av henne att bete sig så här mot dig. Hoppas du mår bra annars! lycka till med allt

Hej hej, här är en till som är i samma situation, men här handlar det inte om min vännina utan om min bror och hans sambo. Jag är i vecka 24 nu och dem har aldrig frågat hur jag mår... När vi skulle berätta för dem att vi är med barn, bjöd vi in dem på lunch och vilken komentar vi fick: Ni kunde skicka ett sms!?!½ Och 5 dagar efter det fick min brors sambo värsta utbrott (vi är inte bästa vänner men vi har aldrig bråkat heller). Hon har anklagat mig för allt möjligt, jag fattade inte vad som händer. Min man blev jättesur på dem, han kände att det var attack mot hans familj, det var precis i början av graviditeten, då är man som känsligast för missfall och sånt...Jag försår att dem är lite äldre och känner nog panik, dem har försök till och med IVC i 2 omgångar utan resultat men ändå... Jag har bara min bror här i Sverige och jag vill att han och hans sambo ska dela min glädje... Vad skönt det var att dela med sig...Detta är nog första gång att jag säger det här högt

Jag vet hur det känns men lite lunda för mig endå...Min sk bästa väninna har 2 barn sj och jag har funnits där för henne i 10 år.Och nu har hon lämnat sin man och jag stöttade henne och barnen till 100 procent...Och jag gifte mig något senare och blev gravid direkt som jag har försökt innan men tänkte inte alls på det nu utan ville vänta ett tag och studera vidare och få något bra..Men i allafall så är jag gravid nu och jag vill så gärna ha barnet och min man med...Men när jag berättade för min kompis blev hon inte glad utan sa att jag skulle kolla med barnsköterska först innan jag glädje mig..Och det gjorde jag för jag kunde ha haft fel på min 8 stickor o 1 digital sa jag fick tid och jag var gravid..Jag sa till henne det men hon har fortfarande inte sagt grattis till mig...Är det jag som e barnslig eller hon som e nonchalant???Bara för hon skilde sig och jag gifte mig och blev gravid kan hon bara inte glädjas för min skull???Min familj säger att jag ska skita i henne och leva mitt liv nu...Men vi har varit vänner i över 10 år och vi har faktiskt något som kanske ingen annan har...För vi har hållt i hopa fast hennes familj och min familj vill skilja på oss i 10 år men vi har hållt ihopa...Och vi har kännts som en familj hon jag och hennes 2 barn...För det e vi som har gjort allt i hopa åkt på semester varit med barnen på olika äventyr gjort allt tsm.. Eftersom hennes dåvarande man inte brydde sig om vilket och jag tyckte synd om barnen så vi gjorde mycket i hopa...MEn nu finns hon inte där för mig när jag behöver henne att prata...För att göra andra saker e väl roligare än att prata med någon som inte kan göra något endå som att festa och åka ut på olika ställen...Men vem f*n har sagt att jag inte kan göra saker fast jag e gravid?????Jag e ingen grönsak som inte kan göra något...Aja jag skulle kunna förstätta i evigheter men men haha...Fick skrivet lite i allafall...Tack för mig...