Min kille är osäker om han vill ha vårt barn

Japp! Karlar i alla åldrar är lite knepiga!! När jag ich mitt ex väntade vårat gemensamma barn nr 2 så kläckte han ur sig det vid flera tillfällen men då var jag längre gånget än du!! Han kammade till sig i slutet, var med under förlossningen, men sen när Emil var 6 mån tog det slut. Vi separerade i 9 mån hittade tillbaka till varandra gifte oss och skaffade 3 barn till! Tyvärr gick vi ifrån varandra förra året:-( nu väntar jag barn med en ny karl som påstår sig vilja ha barn men är ändå helt oangagerar!!! Jag är 37 år och känner nog att jag hellre klarar av detta själv! Så jag tar just nu sats att be honom gå. Min exman vill dessutom ha tillbaka mig, men det vill inte jag. Det e som du skriver att det kan ju vara sista chansen för dig! Har du tänkt påom du klarar dig själv, ifall han drar? Det tror jag att du gör:-)jag personligen skulle behållit det å hoppats på att karln kvicknar till, annars tyckt att han inte är värld dig å bebben! Känner som sagt ingen som ångrar sina barn , men däremot folk som ångrar aborterna! Lycka till!!

Jag tror att dom flesta mænnen kænner så nær deras kvinnor blir gravida, rædslan och ovetskapen. Men om du så gærna vill ha barn får ni ta en alvarlig prat. Nær bebisen først ær ute ær jag sæker på att han inte ångrar sig :) lycka till!

Alla killar i alla åldrar verkar få kalla fötter, dom kan liksom ej känna de vi känner. Min sambo va som vanlig under vår grav, de va precis som att ja ej va grav, rörde ej magen, fråga ej om bebisen m.m, men lyssnade om Ja sa nått, han tar väldigt nervös o rädd, de såg ja på honom. Dagen hon kom blev han en helt annan person, nu kan han ej tänka sig ett liv utan Ella, ja har frågat honom nu hur han kände när ja va grav, då sa han att De ej kändes på riktigt, för konstigt, overkligt, att De va för svårt att förstå De ja berätta, han kände ju ej de liksom så han levde vidare som vanligt. Ja va lite ledsen över de då men innerst inne förstår ja. Ja tror de e få killar som blir överlyckliga, men ja vet ej. Vill bara säga att vi gjorde en abort i början av vårt förhållande o den kändes rätt, saknar ej de alls även om Ja älskade honom så, denna grav visste ja att om Ja gjorde abort skulle ja bli förstörd resten av mitt liv, detta berättade ja för min kille då ja blev grav igen o att ja ville behålla vad som än hände. Som sagt, en ängel kom utav de. Lyssna på ditt hjärta, du bär på en stor gåva som kommer bli älskad med eller utan honom. De lät hemskt men du förstår va ja menar. Lycka till.

Vissa män har svårt för det där.. men jag tycker nog du måste vara lite egoistisk och känna vad du vill. Vad vill du helst, leva vidare med honom eller få bli mamma? (Är han "pappamaterial" så kanske han ändrar sig?) Som du säger, 35 kan vara sista chansen. Måste inte vara det, men kan vara. Kan du tänka dig att hellre vara ensam mamma än leva vidare med en man som inte vill ha ditt barn trots att ni levt ihop i tre år? Svåra tankar och känslor men i slutändan är det bara du som kan bestämma, din kropp som bebis växer i. Lycka till!

Tusen tack alla för era berättelser ord och stöd..Hoppas allt ska lösa sej..Vi ska ha ett samtal om detta i veckan då han vart borta jobbat en vecka.Hoppas han tänkt igenom och kommit fram till samma beslut som mej. :)