Ledsen på min man.. nån som känner igen sig?

Hej! Jag väntar vårat andra barn. I alla fall känns det som om et bara är jag som väntar barnet ibland. Jag är bara i vecka 4+5 ungefär men jag börjar redan tänka på namn, syskonvagn m.m.... Min man tycker att det är alldeles för tidigt (och egentlign kan jag hålla med honom intellektuellt) men känslomässigt så kan jag ite annat än att glädjas, längta och förbereda. Det är ännu starkare "mammakänslor" och "förberedelsekänslor" än förra gången. Min man säger att vi inte behöver ha så bråttom, vi kan vänta med att kolla å vagn, prata om namn (han vill se bebisen innan han börjar resonera om namn, men jag vill hanågra alternativ innan bebisen kommer). Känner mig så ensam i det här just nu. Min man vill inte att vi berättar förrän v 12 förvår familj och vänner, men eftersom jag (nästan inte) kan dela gjädjen med honom så har jag jättestor lust att berätta för någon (mamma) so kan dela glädjen med mig...! Är jag normal? Är det dumt att regarea såhär?