ledsen :\'(

Att få panik eller oroa sig är ganska normalt skulle jag tro. Dessutom gör ju hormonomställningen att man inte riktigt är sig själv :-) Själv har jag mest oro och panik inför förlossningen men annars sitter jag här med stort flin och bara... väntar. :-)

ring bm eller gyn och säg hur du mår! de kan skriva ut lergigan eller något för ångesten. har själv ångest och är i v 11 nu :/

Har varit så glad fram tills nu och så har de vänts på noll sekunder. Funderar att ringa bm mottagningens psykolog. Men vad ska jag säga när jag inte vet varför jag gråter otröstligt till och från

Hormoner vill jag gissa på ;)

låter som hormoner. Jag var sådär stundtals oxå i graviditeten :/

Säg precis hur du känner och att du mår dåligt över det. Sen vet ju inte jag helt hur du känner, om det bara är måttligt eller om du mår superdåligt som jag gör. Berätta precis hur du känner och fråga vad som finns att göra. Antingen kommer du få tid hos bm för vidare utredning eller tid hos psykologen om det är måttliga besvär. Man kan trösta sig med att det är hormoner, men ingen vill ju må dåligt i ett sånt här läge och jag tycker verkligen inte att "tänka possitivt" hjälper överhuvudtaget. Det finns saker att göra! :)

Jag förstår att de är mycket hormoner och så. Men de känns så jobbigt att inte kunna styra gråten och inte kunna svara på varför jag inte är glad :-/

Heeeeeeelt normalt, för mig gick det som en berg o dalbana när jag var gravid, från att vara världens lyckligaste som ville skrika ut till hela världen att jag ska få en liten diamant till att nej herregud jag kommer inte klara det mitt liv e slut men hahhah d kommer bli bättre oroa dig inte, och gråt ut när du känner att du behöver gråta, lätta på de istället för att hålla inne.. d bästa e att ha någon att prata med o kom ihåg att psykologer kan vända o vrida på grejer av det man säger, har hört att många fått mycke otur(barnet tagits ifrån) pga det dom sagt till sina psykologer/bm/bvctant så kanske ska du vara lite försiktig med det, provat att skriva av dig? kanske här i dagboken eller något.. kan funka. Jag fick panikångest t.o.m när min dotter var ca 2-3v men jag tror att det berodde mest på att jag satt i rullstol hennes första månad o kunde inte gå alls o trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå. Det blir bättre o alla tårar o smärta e värt d i slutändan tro mig :D :D Lycka till

Det är garanterat hormoner! Man kan bli sådär. Dra dig inte för att ringa Bm. Hon kan hjälpa dig med tider hos en psykolog. Det kan hjälpa dig enormt att prata med någon professionell. Va inte rädd för det. Kom ihåg att det är så mkt hormoner i omlopp. Jag kommer ihåg hur jag kunde känna mig. Huu.. Ville bara gråta, va aggressiv.. Ibland kände jag mig instängd och fick känslan av att inte kunna andas. Jag funderade flera ggr på om jag verkligen ville.. Ände mig så hemsk! N är min son 7 månader och jag är så lycklig med honom. Det är superkul med ett litet barn! Längtar redan efter en till;). Ta vara på dig, andas djupa andetag..o glöm inte att be om hjälp om du behöver! Lycka till!

Känner igen det där jag var lika dan under min graviditet. Det blir bättre. Tänk possitiva tankar så kommer det nog bli bättre men tillåt dig att känna som du gör det gorde inte jag och det blev värre efter graviditeten. hade i och för sig en jobbig förlossning.. styrka till dig!