Helt förkrossad!

Det är så himla tråkit med missfall. Man känner sig.. Tom. Men vet du? Det händer av en anledning. Jag har två mf i bagaget, vi plussade och min man och jag var överlyckliga. Sen kom blodet några dagar senare. Vi har försökt i 2½ år (dock utan ÄL-test) Sorgen är enorm och det är kämpigt att ta sig igenom men det går! Som tur är så är du ung och har många månaders försök framför dig. Det är JÄTTE ovanligt att man får fler missfall efter varann och det va min tröst när i i juli förra året gjorde Äl-test och pippade som galningar. 2 v senare fick jag mitt plus och gick som på nålar. Bebis vilken dag som helst nu. Så på't igen om du vill ha barn, vissa saker kan man inte styra över. Moder Jord är så mycke större!

Jag vet vad du går igenom. Och det är fruktansvärt jobbigt. Jag klandrade mig själv mycket och undrae vad som var fel på mig som inte kunde behålla mitt barn... Men sanningen är ju den att kroppen säger ifrån om det är något som är fel... Och även om det inte är någon tröst alls för dig just nu så är det tur att kroppen kan "känna av" dessa fel och "säga till"... Men tomhets känslan som följer med ett missfall är så stor och svår att hantera. Ta tid på er. Vänta tills det känns rätt! Du är ung, ochd et kommer att bli bebis för dig med! Men jag förstår hur du känner dig... men låt det få ta tid, och famför allt - tillåt dig sjlv att vara ledsen! Krama

Hej stackars lilla dig:(( Bästa är kanske om man inte tänker på att försöka utan skita i det (som man kan säga). Ha sex och lev livet till slut kanske nån vill komma till världen... Kram på dig:)

Tack för alla svar, det värmer! Jag tänker att det är någon där uppe som säger att jag inte skulle ha barn just denna gång. Kanske nästa.. Så det är väl bara att vara stark och fortsätta kämpa.. Men just nu känns det inte som att man har någon lust eller ork till det..

Vet hur det känns, vi fick missfall för tre veckor sedan. Det var bara i sjunde veckan, men man har ändå hunnit ställa in sig på det, se fram emot det och framför allt, bli så enormt glada! Det känns ju verkligen som ett mirakel. Det är svårt att acceptera att det inte finns kvar ett litet liv inom en, särskilt som kroppen/huvudet fortsätter spela en spratt med illamående och andra symptom. Jag tror som Babalo att man ska tillåta sig att bli ledsen. Jag hade ingen aning om att jag hade så mycket tårar att fälla över det där lilla livet som inte blev! Svårt att förklara för min älskade som är förtvivlad över att jag varit/är så ledsen, men det är som att kroppen själv sörjer. Att söka någon mening i det är omöjligt, det är en slump att det händer just dig eller mig. Stor styrkekram på dig!

Vi höll på i lite mer än ett år, försökte pricka in dagar osv. dom gånger det funkade så blev det missfall, 3 st. Tills den här gången, då tog det, och det tog rejält! För nu är jag i v 38 och väntar tvillingar. Så det känns nu som att missfallen hade mening på nåt sätt. Fast jag vet hur det känns, man ser ingen mening just då..

neij usch vad hemst :( men du får inte ge upp. du plussade iallafal. det är bara att försöka pånytt.. ge int upp. lova!!

Tack för alla svar, så skönt att höra att det finns folk som bryr sig! Vi tänker absolut inte ge upp, tiden kommer väl för alla antar jag.. bara det att man blir så ledsen och frusterar när det aldrig går..